För någon som länge har tjatat om klimatet inför halvdöva öron har det senaste året varit något av en uppenbarelse. Plötsligt lyssnar folk, plötsligt verkar de ta till sig siffrorna, och de verkar till och med ändra sitt beteende.

Flygandet i Sverige minskade 2019 signifikant, utrikesresorna med 2 procent och inrikesflyget med närmare 10 procent. Det senare tycks framför allt bero på att företag av klimatskäl oftare väljer bort affärsresor med flyg till förmån för distansmöten och tåg. Mindre svenska flygplatser går nu så dåligt att flera kommuner och regioner går in med mer skattemedel och vissa kommuner, som Ronneby, uppmanar aktivt kommuninvånarna att ta flyget.

Internationellt ser man överallt hur företag både gör klimatinvesteringar och försöker minska sina koldioxidutsläpp. Delvis sker det här säkert av pr-skäl, de har insett att det är viktigt att verka klimatengagerad, men det handlar också om krass lönsamhet. I januari gick exempelvis världens största fondförvaltare Blackrock ut och förklarade att de skulle styra om alla sina investeringar mot hållbarhet och framför allt släppa kolbranschen. Primärt motiverade de det med pengar. Blackrock tror inte att klimatförstörande verksamheter kommer gå särskilt bra.

Om man ser på kolet är detta redan sant. Energin från kolkraft i EU är i dag lägre än energin från förnyelsebara källor. För bara fem år sedan gav kolet mer än dubbelt så mycket energi som det förnyelsebara. Kolanvändningen i kolkraftens födelseland Storbritannien är i dag nästan nere på noll, och i hela EU minskade den 2019 med 24 procent. I USA gick åtta kolkraftsföretag i konkurs 2019, detta trots Donald Trumps idoga stöd med både specialregler och skattemedel.

Minskningen av kolanvändning i västvärlden, som i EU:s fall framför allt tycks bero på att handeln med utsläppsrätter äntligen kommit upp i sådana priser att den börjat fungera, vägs heller inte upp av ökad användning någon annanstans. Vi hör mycket om att Kina fortsätter bygga kolkraftverk, men den ökande kinesiska efterfrågan på energi har framförallt mötts av förnyelsebara källor, som 2019 gick under kolet i pris. Stenkolskraftverket Moorburg i Hamburg, som statliga Vattenfall byggde för fem år sedan för 30 miljarder kronor, gick under 2019 bara på halvfart, eftersom det inte klarade konkurrensen med billig vindkraft.

Sammantaget är det lätt att få intrycket att enskilda människor och företag gör allt mer rätt, medan politikerna försöker hålla emot, och stoppa den kommersiellt drivna klimatomställningen. I sammanhanget kan man också ta upp regeringen, som från årsskiftet höjde gränsen för hur mycket koldioxid en laddhybrid får släppa ut och ändå räknas som miljöbil och få skattelättnad, från 60 till 70 gram/km. Som av en händelse hände detta samtidigt som EU:s nya regler för hur utsläpp räknas börjar gälla, vilket bland annat gör att Volvos största mest bensinslukande laddhybrid-suv XC90 hamnar på 69 gram/km.

Så kan det slumpa sig, när politiker är mer angelägna om att hålla sig väl med enskilda företagare än att skriva regler som gynnar samhället i stort.