Men det är inte allt. Under de sista åren av Saids liv höll Israels så kallade separationsgräns på att byggas varvid enorma områden av Västbanken togs i anspråk. Palestinska arbetare kunde inte längre ta sig till sina arbeten, jordbrukare hindrades från att nå sina fält, liksom sjuka som skulle till sjukhus – och familjer splittrades brutalt.

Det saknades sannerligen inte skäl för att vara emot muren på människorättsliga grunder. Men vid den här tidpunkten var det inget som de mest högljutt protesterande rösterna bland israeliska judar fokuserade på. Yehudit Naot, Israels dåvarande miljöminister, var mer bekymrad över en rapport som upplyste henne om att »Separationsbarriären … är skadlig för landskapet, floran och faunan, de ekologiska korridorerna och biflodsavrinningen.«

»Det är verkligen inte min avsikt att sätta stopp för eller senarelägga byggandet av barriären«, sade hon, men »jag är orolig för de negativa inverkningarna på miljön.« Som den palestinske aktivisten Omar Barghouti senare påpekade »satte [Naots] departement och National Parks Protection Authority [Nationalparksskyddsverket] igång omfattande räddningsoperationer för att rädda ett bestånd av irisar som skulle ha påverkats, och flyttade det till ett annat reservat. De har också skapat små passager [genom muren] för djur.«

Kanske detta sätter den cyniska hållningen till miljörörelsen  i sitt sammanhang. Förvisso tenderar människor att finna det stötande när deras liv behandlas med mindre respekt än blommors och reptilers. Men det finns samtidigt så mycket i Saids intellektuella arv som både belyser och tydliggör de underliggande orsakerna till den globala ekologiska krisen, så mycket som pekar mot olika sätt för oss att ta itu med den som är betydligt mer inkluderande än samtida kampanjmodeller: sätt som inte ber lidande människor att lägga oron för krig, fattigdom och systematisk rasism på hyllan för att först »rädda världen«, utan som  i stället visar hur alla dessa kriser inbördes är sammankopplade, och hur lösningarna också skulle kunna vara det.

Kort sagt: Said ägnade förvisso ingen tid åt trädkramare, men trädkramarna måste verkligen ta sig tid för Said, liksom för ett stort antal andra antiimperialistiska, postkoloniala tänkare. För utan den kunskapen går det inte att förstå hur vi hamnade i den här farliga situationen, eller förstå vidden av de förändringar som måste till för att vi ska kunna sätta oss i säkerhet. Därför kommer jag i det följande lägga fram några tankar, som på intet vis är uttömmande, om vad vi kan lära oss genom att läsa Said i en allt varmare värld.

Han var och förblir en av våra mest smärtsamt vältaliga teoretiker om exil och hemlängtan. Men Saids hemlängtan handlade om ett hem som så radikalt hade förändrats att det inte riktigt längre fanns, vilket han alltid var tydlig med. Hans position var komplex: han försvarade häftigt palestiniers rätt att återvända, men hävdade aldrig att »hem« var en given plats. Det viktiga för honom var principen om respekt för samtliga mänskliga rättigheter i lika utsträckning, och att handlingar och åtgärder grundades i reparativ rättvisa.

Detta perspektiv har djupgående relevans i vår tid då kustlinjer eroderar, nationer försvinner under stigande hav, korallrev som försörjer hela kulturer bleknar bortom igenkännbarhet och ljumma vindar blåser på Arktis. Ty längtan efter ett radikalt förändrat hemland, ett hem som kanske inte längre ens finns, håller snabbt på att bli ett globalt fenomen med tragiska följder.
I mars 2016 varnade två referentgranskade (peer reviewade) studier för att höjningen av havsnivån kunde inträffa betydligt fortare än vad som tidigare hade antagits.

James Hansen, en av författarna till den första studien, är kanske världens mest respekterade klimatvetare. Han varnade för att vi med nuvarande utsläppskurva står inför »förlusten av alla kuststäder, större delen av världens storstäder och all deras historia« – inte tusentals år från och med nu, utan redan under det här århundradet. Med andra ord: om vi inte kräver radikal förändring är vi på väg mot en hel värld fylld av människor i jakt på ett hem som inte längre finns.

Said hjälper oss också att föreställa oss hur det skulle kunna se ut. Han hänvisade ofta till det arabiska ordet sumud (»ståndaktighet, uthållighet”), en ståndaktig vägran att lämna sitt land trots de mest desperata försöken till fördrivning, också när man omges av ständig fara. Ordet associeras oftast till platser som Hebron och Gaza, men i dag skulle det lika gärna kunna tillämpas på Louisianas tusentals kustinvånare som har rest upp sina hus på pålar för att inte behöva evakueras, eller på öbor i Stilla Havet vars slogan är »Vi drunknar inte.

Vi kämpar.« I låglänta nationer som Marshallöarna och Fiji och Tuvalu är man redan medveten om att den smältande polarisen kommer att leda till så stor höjning av havsnivån att deras länder sannolikt inte har någon framtid. Men de vägrar att ägna sig enbart åt omflyttningslogistik, och skulle inte flytta ens om det fanns säkrare länder som var villiga att öppna sina gränser – ett mycket stort om, med tanke på att klimatflyktingar för närvarande inte erkänns i internationell lag.

I stället gör de aktivt motstånd: blockerar australiensiska kolfartyg med traditionella utriggade kanoter, stör internationella klimatförhandlingar med sin olägliga närvaro och kräver betydligt mer aggressiva klimatåtgärder. Om det finns något som är värt att hylla i Parisavtalet – och tråkigt nog finns det inte tillräckligt mycket sådant – så har det uppstått till följd av den här sortens principiella handlingar: klimatsumud.

Men detta utgör bara det yttersta lagret av det vi kan lära av att läsa Said i en värld som blir varmare. Han var, förstås, en gigant inom teorin om »andragörande«, som han i boken Orientalism (1978, svensk utgåva 1993, översättning Hans O. Sjöström) beskriver som att »bortse från, reducera, en annan kultur, ett annat folk eller en annan geografisk region och beröva den dess mänsklighet«. Och när den andre väl har fastställts blir alla slags överträdelser möjliga: våldsam fördrivning, markstöld, ockupation, invasion. För hela poängen med andragörande är att den andre inte har samma rättigheter, samma mänsklighet som dem som gör åtskillnaden.

Vad har detta med klimatförändring att göra? Kanske allt.
Vi har redan värmt upp världen till en farlig nivå, och våra regeringar vägrar fortfarande att vidta de åtgärder som krävs för att bryta den här trenden. Det fanns en tid då många hade rätten att hävda sin okunnighet. Men under de senaste trettio åren, sedan FN:s klimatpanel bildades och klimatförhandlingar inleddes har denna vägran att minska utsläppen gått hand i hand med full vetskap om farorna.

Och den här sortens vårdslöshet skulle omöjligt ha kunnat fungera utan institutionell rasism, om så bara latent sådan. Den skulle ha varit omöjligt utan orientalismen, utan alla de kraftfulla verktyg som står till buds och tillåter de mäktiga att förbise de mindre mäktigas liv. Dessa verktyg – som syftar till att relativt rangordna människors värde – är vad som gör det möjligt att strunta i hela nationer och urgamla kulturer. Och det var de som gjorde det möjligt att gräva upp allt det där kolet till att börja med.

Fossilbränslen är inte det enda som orsakar klimatförändringarna – vi har också industriellt jordbruk och avskogning – men de är den största orsaken. Och fossilbränslen är i sig så smutsiga och giftiga att de kräver att människor och platser offras: människor vars lungor och kroppar kan offras för arbetet i kolgruvorna, människor vars makt och vatten kan offras för dagbrottsutvinning och oljeutsläpp.

Den amerikanska regeringens vetenskapliga rådgivare refererade öppet så sent som på 1970-talet till vissa delar av landet som »nationella offerområden«. Tänk på Appalacherna som sprängts i bitar för kolutvinning eftersom ytgruvdrift genom så kallad mountaintop removal är billigare än att gräva hål i underjorden. Det måste finnas teorier om hur »de andra« skapas som rättfärdigar att hela geografier offras … teorier om hur de människor som levde där var så fattiga och underutvecklade att deras liv och kultur inte förtjänar att skyddas. En bonnläpp från bergen är väl knappast någon att ta hänsyn till, eller hur?

För att omvandla allt det där kolet till elektricitet krävdes ytterligare ett lager andragörande, denna gång för de stadsområden som låg nästgårds till elverk och raffinaderier. I Nordamerika utgörs dessa i överväldigande grad av icke-vita gemenskaper, svarta och latinos, som tvingas axla den giftiga bördan av vårt kollektiva fossilbränsleberoende, och som uppvisar en anmärkningsvärt högre andel luftvägs- och cancersjukdomar. Det var i kampen mot den här typen av miljörasism som klimaträttviserörelsen uppstod.

Områden som offrats för fossilbränslen finns över hela jordklotet. Ta till exempel Nigerdeltat, som förorenas i klass med ett Exxon Valdez-oljespill varje år, en process som Ken Saro-Wiwa kallade ett »ekologiskt folkmord« innan han mördades av sin regering. Avrättningarna av de lokala ledarna, sade han, »utfördes alla för Shells skull«. I mitt hemland Kanada har beslutet att gräva upp Albertas tjärsand – en särskilt tung form av olja – krävt att avtalen med ursprungsfolken upphävs: avtal som undertecknades av den brittiska kronan och som garanterade ursprungsfolkens rätt att fortsätta jaga, fiska och leva enligt traditionella seder på sina förfäders territorier.

Avtalen måste upphävas eftersom dessa rättigheter inte längre betyder något när marken skändas, när floderna förorenas och älg och fisk är fulla av cancersvulster. Och än värre: Fort McMurry, tjärsandshaussens centrum där många anställda bor och där en stor del av pengarna spenderas, decimerades nyligen av en infernalisk eldsvåda varvid hela bostadsområden brann ned till grunden. Så varmt och så torrt är det – och den omåttliga värmen har att göra med den begravda materia som utvinns där.

Även bortsett från sådana dramatiska händelser utgör den  här formen av resursutvinning ett slags våld, eftersom den är   så skadlig för marken och vattnet att den leder till slutet för ett sätt att leva, till en långsam död för de kulturer som inte går att skilja från marken. Förr i tiden var det en statlig policy i Kanada att klippa banden mellan ursprungsfolken och deras kultur, vilket gjordes genom tvångsomhändertagande av ursprungsfolkens barn: de togs från sina familjer och skickades till internatskolor där deras språk, kultur och seder var förbjudna, och där fysiska och sexuella övergrepp grasserade.

En nyutkommen rapport från den kanadensiska Sannings- och försoningskommissionen om dessa internatskolor benämner dem som del av ett systematiskt »kulturellt folkmord«.

Ordfront förlag 2020