I Thomas och Åsas hus på den sörmländska landsbygden har Camilla somnat till. Hon har kommit dit med Ida och Ante, som har ett uppdrag i en ännu tidigare tid. Men sedan har de gett sig av på egen hand.
Här hittar du förra avsnittet och här kan du läsa från början.
Camilla måste ha nickat till. När hon tittade upp igen var hon ensam i det främmande huset i den främmande tiden. Hon reste sig, lite stel. Brasan hade brunnit ut och det var kallt på golvet. Mörkt ute, förstås. Hur kunde de leva i det här mörkret? Men inomhus var lamporna tända.
Så tyst. Inga grannar, ingen virtu, inget sorl, ingen som for förbi på lastcykel. Ett stilla susande från någon sorts fläkt på väggen, bara. Hon svepte en pläd om sig och gick ut i köket, som var ljust men tomt. Tänk att alla hade egna kök. Hur skulle det vara att laga sin egen mat varje dag? Skulle det vara ensamt att sitta ensam och äta?
Inte ett ljud från armbandet, förstås. Det skulle säga till henne att ta något litet att äta och sen gå och lägga sig. Det fanns både mat och sängar, men hon skulle ju inte vara här. Hon skulle följa med Ante och Ida på deras uppdrag och se till att få både dem och Stella tillbaka till Xpan-7.
Om hon lyckades med det skulle hon kunna snacka sig fri från den här lilla utflykten – hon visste att det var självsvåldigt och dumt av henne. Men Hassan skulle bara ha förstört allting med sitt evinnerliga maktutövande. Sitt här, gå dit, annars … helt i onödan. Och hon var så nyfiken. Så hon hade trixat sig förbi någon regel, men om allt gick bra skulle ingen bry sig.
Men allt gick inte bra. Hon borde ha förstått att de skulle försvinna, risken hade funnits hela tiden. Det gjorde detsamma nu, men hon hade inte varit orolig för Ante. Han trivdes ju i Visdomens hus och hade en uppgift att utföra där. Ida var egentligen ett mer tveksamt fall.
Hon lånade någons stora, tunga gummistövlar och en mössa och gick ut. Kallt, fuktigt, lite dimmigt, molnen som rusade fram över himlen så högt uppe. Den ojämna, hala marken som var jord och lera ända ner till berget och berg ända ner till magman i planetens innandöme. Rakt under hennes fötter.
Så drog hon runt gummistövlarna ett varv över tuvor och nerfallna grenar, för att se om de ändå var någonstans. Öppnade gnisslande dörrar in i ladan, men det var kolsvart och dödstyst. De var inte kvar och hon kanske var fast här. Vad skulle hon göra nu? Hon fick gå in och värma sig lite. Kanske ta något att äta på i köket ändå.
Det var bara det att köket inte var tomt längre. Ante stod där och lagade te och rostade bröd som om han aldrig hade gjort annat.
– Men hej, vad skönt att ni är kvar, sa hon. Jag blev riktigt orolig.
– Vi är här. Eller vi är tillbaka.
Det rostade brödet luktade fantastiskt gott. Han dukade på köksbordet och tände stearinljus. Var de tillbaka? Med Stella? Men de hade inte Stella med sig – Camilla kom på sig själv med att tycka att det var rätt skönt. De hade varit i tiden som hon hade försvunnit till, men hon hade hunnit iväg i en ambulans innan de hann fram.
– Det där med att man hamnar i koma, kan du inte fixa det? sa Ida, som stod i dörröppningen.
– Nej, det kan jag inte fixa. Tänk på att hela nervsystemet ska ta form på nytt efter att bara ha varit en ritning i multiversum. Du vill inte skynda på det.
De skulle ringa från sjukhuset när Stella piggnade till, men ingen hade ringt. Sen hade det dykt upp en robot från Xpan 7 på något sätt – han gav inga detaljer. Men tyvärr hade den ramlat i en trappa och gått sönder.
– Gör folk inget annat än att ramla i trappor här? Det är ett under att det blev någon framtid, sa Camilla.
Ante skrattade. När han skrattade såg han ut som när han var liten, tänkte Camilla. De hade bott i samma kvarter och Ante och Freddy hade tillhört samma gäng ungar som hennes egna barn när de var små.
– Peter Kaminski är inte folk, sa Ida.
– Peter Kaminski? Är det han? Hur vet ni det?
– Hur skulle vi inte veta det?
– Men han är ju på lagning … åh, så han har försvunnit på vägen! Hur hamnade han hos er?
– Jag vet inte, sa Ante, men han är här nu. Och jag undrar en sak. Skulle du kunna tänka dig att komma tillbaka med Peter Kaminski istället för till exempel Ida?
Camilla tog en tugga av det salta, spröda, varma brödet och funderade. Om de verkligen hade Peter Kaminski och om hon hade med sig honom hem, skulle Harmonibrigaderna då glömma fråga efter dem? Kanske efter Ida. Hassan skulle hojta efter Stella – hade ingen frågat sig om deras relation var helt professionell? Ante skulle de vilja ha, men hon kunde låta Ida löpa om hon hade Peter Kaminski, det trodde hon i alla fall.
– Vi kan se om vi kan laga honom, sa Camilla.
Hon hade trots allt varit medhjälpare till Sebastian innan hon bestämde sig för att göra karriär i styrelsen istället. Mycket hade hon glömt, men inte allt.
