Det var ett tiotal vänner som var med när Simson begravdes på djurkyrkogården vid Kaknässkogen i Stockholm. Susanne Andersson fick blommor från halva Söder där hon och hunden brukade hänga. Hon hade köpt honom från en missbrukare och bandet mellan dem var starkt. Han följde med överallt, till och med på puben.

– Han hade haft det tufft i sitt liv men var världens snällaste hund. En riktigt diva ibland, han tyckte att han var störst, vackrast och bäst, säger hon och visar en bild på en svart hund med stora kloka ögon.

Graven är en av de mer välskötta på Kaknäs djurkyrkogård. Lila ljung, flata stenar och ett vinteräpple i plast från ifjol. Susannes sjuåriga brorsdotter Nala håller i en lykta som hon ställer framför gravstenen. De städar undan några höstlöv och tänder ljuset. Susanne sträcker fram armen och visar en tatuering som hon har skaffat för att minnas Simson. Samma symbol finns inristad i stenen.

– I början bara grät jag när jag kom hit, men nu kommer tårarna inte så ofta. Det känns skönt att gå omkring och titta på alla gravarna. Det är många sörjande stammisar som man känner igen och kan prata med, säger Susanne Andersson.

Sorgen var så stark att hon inte iddes göra något när Simson dog. Urnan med askan stod hemma i flera år. Sedan tog hon mod till sig och ringde djurkyrkogården. De hjälpte med det praktiska. Hon lät göra en slipad gravsten med texten, ”Min fina Simson, du är så älskad, så saknad, och du lever för evigt i mitt minne”.

– Jag lade nog ut närmare 9 000 kronor på hans begravning. Det var det värt. Folk som inte förstår att man kan lägga ut så mycket pengar på ett dött djur har aldrig haft en hund eller ett husdjur, säger Susanne Andersson.

Simson vilar knappast ensam på djurkyrkogården, som ligger gömd i en skogsdunge mellan Kaknästornet och Lidingöbro värdshus. Mest är det katter och hundar, men också hamstrar, papegojor, några hästar och en kråka. Här har stockholmarna begravt sina husdjur sedan 1870-talet vilket gör den till den kanske äldsta och största djurkyrkogården i världen. Det tror åtminstone kyrkogårdens föreståndare och skyddshelgon, Erik Westerberg.

– Det ligger runt 4 000 djur begravda här, allt från en polishäst till en fjärilsfink, säger han.

Han berättar att när polishästen Utter tillsammans med sin kollega Vanten begravdes fanns flera andra hästar och poliser med vid begravningsceremonin. När ryttarmusiken började spela gick hästarna upp i givakt i skogsbrynet.

– De stod och lyssnade så fint vana som de är från vaktparader.

På sin tid var Utter Sveriges mest kända polishäst och gav upphov till två barnböcker. Men det är inte den enda kändisen som finns på djurkyrkogården.

– Lite längre bort ligger hästen Don Juan från Ingmar Bergmans film Det sjunde inseglet, säger Erik Westerberg och pekar med sin käpp mot en grön buske.

Han fick av en slump reda på att det låg en djurkyrkogård vid Kaknästornet, men då, på 1970-talet, hade den fallit i glömska och vuxit igen. Som trädgårds­mästare bestämde sig Erik Westerberg sig för rusta upp platsen. Det tog många år innan politikerna gav honom klartecken och sedan 1995 har Stockholms kennelklubb ansvar för driften.

Platsbrist i landet

Men det hela började med författaren August Blanches mycket populära hund Nero som blev det första djuret att begravas i Kaknässkogen. Stenen från 1872 står kvar men texten är svår att tyda. De som bodde i närheten inspirerades att fortsätta begrava sina husdjur här och djurkyrkogården växte spontant.

– Det är fortfarande folk som smyger in här och begraver sina djur utan att fråga oss. Men det är inte tillåtet. Vi tar bara emot djur som har kremerats och så måste man betala för begravningen och skötseln, säger Kurt Andersson, som är medarbetare vid djurkyrkogården.

Han visar en gravplats som han precis har gjort i ordning. Askan läggs i en grop som är minst en halvmeter djup. Det är ägarna själva som får bestämma var djuret ska vila. Att det är många som väljer kors på graven är nog mer på grund av tradition än att platsen eller ceremonin skulle vara kristen, tror Kurt Andersson.

– Det är väldigt olika vad människor önskar. Vi tar en promenad runt och så får de känna efter vad som passar. Kanske gillade djuret att ligga i solen, då försöker vi hitta en solig plats.

Men det är inte alla kommuner som har liknande djurkyrkogårdar eller djurlundar. Istället råder det brist på många platser. Detta trots att allt fler har valt att skaffa husdjur de senaste decenniet. Under coronapandemin har dessutom den trenden förstärkts när folk skaffar karantänhundar och katter. Både kennelklubbar och uppfödare har märkt ett ökat intresse. Det är djur som någon gång kommer att behöva gravplats eller minneslund.

Reglerna kring hur man får göra med ett dött djur skiljer sig mellan kommuner och faller under avfallshantering och renhållningsföreskrifterna. I vissa är det tillåtet att begrava mindre djur på den egna marken, eller på en plats där man har fått mark­ägarens tillåtelse, i andra så måste djuret kremeras – som i Stockholm. Här ses döda djur som avfall.

Miljötänk i krematoriet

Mälardalens smådjurskrematorium i Västerås tar emot djur från olika veterinärmottagningar efter att de har dött eller avlivats. Som ägare kan du välja mellan allmän kremering med flera djur samtidigt eller en separat kremering. Då får du djurets aska i en urna och kan själv bestämma var du vill begrava det. Askan i den allmänna kremeringen brukar spridas i en minneslund i närheten av krematoriet.

– Det fanns inte så många smådjurs­krematorier när vi startade för tio år sedan. Och vi ville att hela hanteringen skulle ske på ett så värdigt och etiskt sätt som möjligt, säger vd Martina Weber.

Hon berättar att företaget arbetar hårt för att minimera sitt fossila avtryck. Ugnarna drivs med grön el och transporterna går på rapsolja. Askan efter djur är renare än den efter människor eftersom djur sällan har inopererade metalldelar. Ugnarna måste också vara godkända och är tillverkade så att utsläppen minimeras.

Krematoriet samarbetar med de olika veterinärmottagningarna i närområdet och det är sällan som privatpersoner vänder sig direkt till Martina Weber. Priset varierar utifrån djurets storlek, om det är separatkremering och vilka priser som veterinärföretagen ger till sina kunder.

– Det minsta djur vi har kremerat var en dvärghamster. Det blev bara en tesked med aska kvar. De största djur vi kan ta emot är hundar på runt hundra kilo, säger Marina Weber.

Hon tycker att krematorierna gör ett viktigt arbete. Det är många som drar sig för att ta hand om sitt döda djur själv. Under vintern är det också vanligt att man låter kremera djuret eftersom det är lättare att sprida askan än att gräva en grop om marken är frusen.

– Om du bor i en lägenhet i stan kan det vara svårt att själv hitta mark där du får begrava ditt husdjur, om det ens är tillåtet i din kommun, säger Martina Weber.

Inga krav på ägarna

I Kaknässkogen vandrar Kurt Andersson runt bland gravarna och pysslar. I gravavgiften på 1 500 kronor ingår fem års skötsel. Han berättar att det hela tiden dyker upp glömda gravar och pekar på en sten från 1908.
 Vid en stor stenbumling från istiden har han byggt ett altare och en minneslund. Gravarna är mycket roligare och mer personliga än på en vanlig kyrkogård. Några är pimpade till max, andra har bara en pinne med identifieringsnumret. Flera har bleknade foton på hästar, katter och hundar. En parakit har fått sällskap av ett helt gäng plastpapegojor. En väldigt liten shihtzu som levde på 1950-talet har fått djurkyrkogårdens kanske största gravsten.

– Vi ställer inga krav på ägarna. Vissa nöjer sig med begravningen och kommer aldrig mer hit igen, för andra blir besöken en del av sorgeprocessen, säger Kurt Andersson.

Han berättar att en stor del av uppdraget är ge tröst och stöd till de efterlevande.

– De har kanske fått höra att de inte ska gråta över ett dött djur, men vi som kommer hit förstår deras sorg, säger Kurt Andersson.

Renare sorg

Relationen som man har med sitt husdjur kan vara väldigt stark. Man har tagit hand om djuret, gett det mat, åkt till veterinär, lekt och skojat. Det blir som en familjemedlem. Men sorgen efteråt är inte färgad av svek, konflikter och krav som mänskliga relationer ofta är. Det berättar Anders Magnusson, grundare och vd på Svenska institutet för sorgbearbetning.

– Det är inte samma komplicerade förhållande med djur. Det gör sorgebearbetningen på visst sätt enklare. Det är ändå samma sorg som när en människa dör, kroppen reagerar på samma sätt, säger Anders Magnusson.

Han berättar att han nyligen fick ett samtal från en äldre ensam kvinna som hade suttit isolerad under coronapandemin tillsammans med sin hund som enda sällskap. Men så dog hunden plötsligt. Hon fick panik och blev helt lamslagen. Först ville hon ha hjälp att hantera sorgen. Men så ringde hon en vecka senare och hade ändrat sig. Då hade någon berättat för henne att det var onödigt att lägga pengar på samtalsterapi och sagt att hon kunde köpa en ny istället.

– Men relationer går inte att ersätta på det sättet. Ingen skulle komma på tanken att säga det var ju bara ett barn. Varför skaffar du dig inte ett nytt barn, säger Anders Magnusson.

Många försöker fly från sin sorg genom att kasta sig ut i arbete eller helt förtränga sin känslor. På Sorginstitutet arbetar de i stället med en metod som går ut på att skriva ner och formulera sina tankar kring den döda i ett brev. Samma metod används vid förlusten av ett djur. Har det varit ett gammalt och sjukt djur som man har varit tvungen att avliva kan det finnas djupa skuldkänslor. Då är det bra att få be om ursäkt i ett brev.

– Numera brukar vi prata om att det är två processer som pågår samtidigt och att man pendlar. Vissa dagar känns allt bra, och andra dagar kommer sorgen. Men förhoppningsvis så blir sorgestunderna färre och färre, säger Anders Magnusson.

För många av hans klienter är förlusten av ett husdjur den största sorgen, många gånger starkare än med föräldrarna eller vänner, eftersom relationen med djuren varit kravlös. När familjen skulle flytta och hans egen dotter var tvungen att säga adjö till sin favorithäst i stallet lät han henne skriva ett brev. Trots att hästen levde.

– Hon tackade hästen för alla roliga ridturer och förlät honom för den där gången när han nafsade henne så det gjorde ont. Det blev lättare att göra ett avslut och gå vidare.

Läser Fransiscus bön över djuren

Solen är på väg ner i Kaknässkogen. Ann Lindroth går med en vän bland gravarna. En av dem har en bild på Hera, hennes schäfer som dog 2018. Tidigare har hon begravt sina husdjur på landet, men flyttar man så försvinner ju gravarna också. Den här gången ville hon ha en gravplats som finns kvar för alltid, säger hon.

– När jag går här på djurkyrkogården så får jag en känsla av hur människor bryr sig om sina djur.

Erik Westerberg håller på att göra sig i ordning för att åka hem. Den här kyliga oktoberdagen var det inte så många besökare. Men han kommer nästan varje söndag för att klippa sly, sköta gravarna och gräva nya. Som en del av begravningsceremonin brukar han läsa den helige Fransciscus bön. Det är djurens skyddshelgon och har givit namn åt många djurkyrkogårdar i Sverige och i världen.

– Du skulle ha varit här på allhelgona. Då lyser hela skogen av ljus och lyktor och det är fullt med folk, säger Erik Westerberg.

Peter Al Fakir

Att äga ett sällskapsdjur

Det brukar sägas att hunden är människans bästa vän. Tyvärr, går det inte alla gånger att säga det omvända. Även om de flesta sällskapsdjur är högt älskade familjemedlemmar finns det också djur som far mycket illa. Frågan är om vi människor har rätt att ha djur för vår egen skull, förändra och avla djuret för att passa våra behov, och sedan ha rätten att avliva det.

Syre ställde några frågor till Anna Harenius, etolog på Djurens rätt:
Kan det vara problematiskt att äga/ha ett sällskapsdjur?

– I sig tycker Djurens Rätt inte att det är problematiskt att ha sällskapsdjur, men det kan lätt bli problematiskt. Exempelvis om du har för lite kunskap om arten, inte har tillräckligt med tid eller ser djuren som mycket underordnade och därför bestraffar beteenden som är naturliga för dem att utföra. Rent juridiskt är det också problematiskt att djur ses som ägodelar och inte som kännande individer, vilket gör att de lätt hamnar mellan stolarna och riskerar avlivas om de blir hemlösa. Det är även problematiskt att avla fram djur utan möjligheten att veta om djuren verkligen får bra hem, vilket är anledningen bakom att så många djur är hemlösa idag.

Ett sällskapsdjur kan ge väldigt mycket till människor i form av sällskap och ökat välbefinnande. Och djuret kan leva bra och få sina behov tillgodosedda tillsammans med sin ägare. Är inte det positivt?
 
– Det är mycket positivt, men det måste vara på djurens villkor. Men som det ser ut nu är det inte så för alla individer. Det avlas fram alldeles för många djur till sällskap, och många av dem hamnar hos ägare med för lite kunskap och tid. Därför måste mer krav ställas på de som tar sig an att vara ansvariga för djur, och den utbredda aveln måste stoppas så länge det finns hemlösa individer och individer som far illa. Djur ska adopteras till permanenta och bra hem, inte köpas på impuls.
 
Att ta beslut om avlivning är ofta det svåraste man gör som husdjursägare. När är det ok, eller inte ok att avliva ett husdjur? 

– Det är ett jättesvårt beslut, och jag skulle rekommendera att lita på din veterinär och din magkänsla. Djurens Rätt anser att avlivning är okej om det görs för att förhindra långvarigt lidande, och rekommenderas av veterinär.