Kamplystna kvinnor marscherar fram längs Östra Hamngatan med fladdrande banderoller, blickarna mot Avenyn. Jag marscherar i motsatt riktning, mot Göteborgsoperan, där de kör sin egen take på internationella kvinnodagen. För världen innebär det andra gången Nadia Boulangers enda opera La ville morte (1909) framförs, för mig är det första gången jag ser en opera komponerad av en kvinna – och första gången jag ser en opera så häpnadsväckande hafsigt uppsatt.
Men! Det är ju lysande musik, trots allt, med ett kromatisk skimrande mörker, en vass men ambivalent grundstämning – originell musik som följsamt accentuerar varje strof och skänker librettisten Gabriele D’Annunzios klichéer kring trånsjuka jungfrur en slående egensinnighet, sjudande av mäktig undran.
Nej. Inga men; vissa saker går inte att bortse från. Till exempel att det bara var ett ynkans konsertant framförande utan scenografi och skådespeleri, med tunna gratisbroschyrer (istället för de sedvanligt maffiga essäspäckade program vi brukar betala minst 50 kronor för) och rent slarv med insläppstider – det gick att storma in i salongen flera minuter efter utsatt starttid.
Göteborgsoperans hafsiga (internationella kvinno)dagen-till-ära-uppsättning av Boulangers mästerverk befäster bilden av att operor komponerade av kvinnor är undantag som aldrig tillåts bli mer än undantag, och alltid stannar vid sin status som feministiskt statement; något att dra till med på internationella kvinnodagen. Signalen blir att operor komponerade av kvinnor inte är värda att göra rejäla uppsättningar av, utan endast ad hoc-verk på en (vickande) höft. ”Typisk kvinnoopera” fnyser en äldre man i publiken.
Att Göteborgsoperan väljer att göra ett engångshafsverk av en opera av La ville mortes kaliber både smärtar och förvånar. Varför inte köra minst ett dussin föreställningar och sätta ihop ett praktfullt program med djuplodande analyser och stiliga essäer? La ville morte förtjänar mer än att användas som krydda till internationella kvinnodagen, där det blir uppenbart att den framförs i egenskap av att vara komponerad av en kvinna snarare än för att den i sig är en lysande opera.
Att framföra Nadia Boulangers La ville morte på internationella kvinnodagen kan te sig som en fin feministisk tanke, men ibland blir det fel trots all feministisk välmening. Gör om, gör rätt. Ty en gång räcker inte, Göteborgsoperan. Sisådär tjugo gånger vore lagom. Sätt upp den för tredje gången i världshistorien – och inte som billig engångskrydda.
