I ett par månader har regeringen med Lena Hallengren i spetsen tjatat om hur viktigt det är att lyssna på och följa vad Folkhälsomyndigheten säger. Det har pumpats ut på presskonferens efter presskonferens, i intervju efter intervju. Under dessa månader har även regeringen varit tydlig med att de förlitar sig på Folkhälsomyndigheten, deras expertkunskaper och deras strategi för att rädda liv, hålla ner lidandet och skydda folkhälsan. Gott så.

Men så i fredags fick Lena Hallengren frågan från SVT: ”Hur viktigt är det att lyssna på vad Folkhälsomyndigheten säger?” Hallengren började genast skruva på sig som om hon själv hade blivit påkommen med att sitta tätt ihop med andra på en krog eller missat att tvätta händerna. Till sist fick hon besvärat ur sig: ”Nu tycker jag du ställer den frågan liksom på ett löst formulerat sätt, det beror naturligtvis helt på vad du syftar på”.

Men Hallengrens märkliga och minst sagt inkonsekventa svar handlade inte om att hon hade trängts på en krog på Stureplan. Det hade faktiskt inte alls med corona att göra. Hur Folkhälsomyndigheten i dessa tider hinner med något annat än pandemin är en gåta, men förra veckan kom de med rekommendationer att kriminaliseringen av bruk och innehav av droger borde utredas. De konstaterade att det inte finns något som stöder att den bejerotska politiken som rått i Sverige sedan 80-talet har fungerat.

Och plötsligt var inte Folkhälsomyndighetens råd vatten värt längre. Plötsligt var det ointressant för Hallengren vad vetenskapen och forskningen säger. En forskning som pågått i årtionden, med hur mycket underlag som helst från både Sverige och internationellt. En vetenskap som, till skillnad mot när det gäller corona, rör sig i väldigt kända vatten. Men för Hallengren spelar det ingen roll, för på narkotikaområdet är dogmer och ideologiskt låsta positioner viktigare än liv.

Tidigare i år begärde först ett enigt socialutskott och sedan riksdagen en utredning och översyn av den misslyckade svenska narkotikapolitiken. Hallengren var efter det snabbt ute och meddelade att någon utredning om avkriminalisering var det inte tal om. Under pandemin har Hallengren på liknande sätt trotsat riksdagens beslut att snabbt ta fram en ersättning till riskgrupper som måste vara hemma och på det sättet tvingat iväg många som borde vara hemma till jobbet. Och här tvingar hon alltså dem med missbruksproblem att fortsätta leva kriminellt med dåliga möjligheter att både få hjälp och att hjälpa kompisen som tagit en överdos.

Frågan är vad som är värst, Hallengrens förakt för riksdagen och demokratin, hennes förakt för vetenskapen och regeringens egen expertmyndighet eller hennes förakt för de utsatta, dem i pandemins riskgrupper och dem med missbruksproblem. Inget av de förakten lämpar sig oavsett för en socialminister och det bästa hon kan göra är därför att lämna och ge plats för någon med en demokratisk och human grundsyn.