På Svalövs kommuns hemsida kan man i dag läsa om Teckomatorp: ”Här ligger stadslika stenhus med frontespiser och välkomnande entrétrappor. Ur kulturhistorisk synpunkt är centrala Teckomatorp av riksintresse för sin gatuhuskaraktär.”

Riksintressant blev också byn 1975, när en miljöskandal av stora mått exploderade i media. Hundratals nedgrävda och undangömda tunnor med ogräsgifter, som det cancerogena hormoslyr, upptäcktes. Då hade invånare lidit länge av stank från fabriksområdet, fått allergiska reaktioner, sjukdomar och döda växter.

Men nu har det alltså blivit dags för ytterligare en sanering. Det har skett ett antal tidigare under årens lopp. Runt en halv miljard kronor har det hittills kostat landets skattebetalare.

Det är den södra delen av området där själva fabriken stod och tillverkningen av giftet hormoslyr pågick, som nu ska saneras. Just det arbetet beräknas att gå på 143 miljoner kronor, enligt lokala medier. Svalöv kommun uppger på sin hemsida att det här arbetet ska vara klart vintern 2021.

Det anses inte ekonomiskt försvarbart att totalsanera hela området där BT Kemi låg. Däremot har kommunen beslutat att göra det till en föroreningsnivå som är acceptabel i förhållande till den markanvändning som planeras.

Tidigare blev den norra delen av BT Kemis domäner sanerad och fick ett nytt namn, Vallarna. Det är sedan 2009 ett populärt friluftsområde.

Men vad var det då som gjorde BT Kemis aktivitet i Teckomatorp till det som kallas för Sveriges största miljöskandal genom tiderna? Låt oss gå tillbaka i tiden och först zooma in en av de giftiga produkterna som tillverkades i byn.

Under Vietnamkriget

Samma år som BT Kemi i Teckomatorp blev ökänt, 1975, tog Vietnamkriget slut. Och under det, mellan 1962 och 1970, sprutade USA stora mängder av medlet Agent orange över Sydvietnam från luften. Syftet var att snabbt få bort löv från träd och buskage så att det lättare gick att upptäcka landets gerilla.

Agent orange innehöll samma fenoxisyror och dioxin som hormoslyr, det som BT Kemi bland annat tillverkade i Teckomatorp. I Sverige var hormoslyr flitigt använt inom skogsbruket för att få bort lövsly och medlet fick bekämpa ogräs längs med tågens banvallar.

I början av 70-talet kom forskare i USA fram till att Agent orange bestod av en av världens mest giftiga cocktail, alltså fenoxisyror blandat med dioxin. Det var en stor anledning till att medlet inte längre fick vara med i Vietnamkriget. Men i Sverige fortsatte användningen av hormoslyr.

Forskare upptäcker

Professorn och den tidigare överläkaren vid den onkologiska kliniken på Universitetssjukhuset i Örebro, Lennart Hardell, skriver på sin blogg:

”År 1976 träffade jag en patient med en ovanlig tumörform, mjukdelssarkom, som varit skogsarbetare och sprutat med hormoslyr. Inom kort träffade jag på ytterligare patienter med samma ovanliga tumörform och som även använt hormoslyr tidigare. I ett flertal grundliga undersökningar fann jag och min forskargrupp ett samband mellan hormoslyr och mjukdelssarkom men även en mer vanlig cancertyp, lymfom (tumör i lymfkörtlar).”

Han skriver vidare:

”Arbetsgivarna hävdade att hormoslyr kunde användas utan hälsorisker och att skyddskläder inte behövdes. En del skogsarbetare var dock oroliga, varför facket skickade brev till tillverkaren och krävde ytterligare information. I svaret, daterat den 25 mars 1963, angavs att någon risk för cancer inte fanns och att inga fall av förgiftning av människa eller djur hade påvisats.”

”Hormoslyr levererades som en 30- till 40-procentig lösning och måste på arbetsplatsen spädas ut till 3 – 4 procent. En del arbetare berättade att de rörde om i tunnan med hela armen för att blanda till lösningen. Ibland tillsattes dieselolja för att öka klibbigheten så att fenoxisyran lättare skulle fastna på bladen.”

Lennart Hardell berättar också att industrin som tillverkade hormoslyr aktivt motarbetade de forskningsresultat som han och hans forskargrupp kom fram till. Och han skriver:

”Både hormoslyr och Agent orange har skördat tusentals canceroffer, många med en för tidig död som följd. Om tidiga varningstecken av hälsorisker tagits på allvar, hade mycket onödigt lidande kunnat undvikas.”

Hormoslyr kan också ge fosterskador. Användningen förbjöds i Sverige 1977. Och 1997 klassade Världshälsoorganisationen, WHO, medlet som cancerframkallande för människan.

Mobbad visselblåsare

På hösten 1965 flyttar ett danskt växtgiftsbolag sin tillverkning från Malmö till Teckomatorp för att kunna expandera. Sockerfabriken i byn har just lagt ner och många ortsbor är därför ute efter nya jobb.

Verksamheten flyttar in i sockerfabriken och genererar ett antal nya arbetstillfällen. Något som var mycket välkommet i byn. Bolaget byter ägare och får det nya namnet BT Kemi 1971.

Men efter ett tag började boende i närheten  klaga på att det luktade illa från fabriken och ån som låg intill, Braån, stank också.  Och växter som vattnades med vatten från ån dog. Men klagomålen tog varken myndigheter eller företaget på allvar.

För tidningen Kvällsposten berättar Teckomatorpsbon Monica Nilsson om hur hon slår larm när hon ser hur hennes son lider:

– Han mådde dåligt. Det var hosta, ögonen rann och han fick utslag. Jag tog kontakt med en läkare i Lund och han kom hit och berättade allt om BT Kemi, vad de gjorde och hur farligt det var.

Men många i byn som lyssnade på det tyckte först att Monica Nilsson bara la sig i och att det var viktigare med jobben. Hon fick anonyma brev och hennes barn blev påhoppade och kallades för giftungar.

Monica Nilsson tipsade Kvällsposten om den konstiga lukten från fabriken i Teckomatorp. Men BT Kemis vd hotade att stämma tidningen och redaktionschefen stoppade publiceringen.

Men en reporter på tidningen, Kerstin Berlman, som egentligen var barnledig, fortsatte undersökningen. Hon berättar hur lokalbefolkningen bemötte Monica Nilssons initiativ och det journalistiska grävandet:

– De spottade på oss när vi kom och skulle gå in på fabriken.

– Det var hemskt, berättar Monica Nilsson. Och det går inte att förklara hur det luktade. Vi bestämde oss för att gå ut med en namninsamling, på den skrev vi vad vi tyckte om företaget och deras utsläpp.

Efter några dagar fick hon ändå med sig ortsbefolkningen. Av ungefär 900 bybor skrev 600 på namninsamlingen.

– De från BT Kemi satt där i möte efter möte och förklarade att det var helt ofarligt. De ljög hela tiden. säger Monica Nilsson till Kvällsposten.

Hon fortsätter:

– En dag var det en person som berättade för mig att de grävde ner tunnor.
Och så småningom skulle sanningen trots allt se ljuset.

Hösten 1975 hittades 200 tunnor innehållandes allvarligt skadliga växtgifter. Tunnorna hade rostat sönder och gifterna läckte ut i naturen.

Två år senare fann man ytterligare 160 tunnor. Och 1979 sprängde kommunen bort fabriksbyggnaden. Men problemen försvann inte för det.

Monica Nilsson berättar för Kvällsposten att hon och  åtta andra kvinnor i byn fick missfall samtidigt. Om det hade att göra med BT Kemis tillverkning är varken undersökt eller bevisat.

Fabrikschefen Ragnar Nilsson dog hastigt av cancer i bukspottskörteln, mitt under pågående skandal. En 17-årig pojke som skördade ärtor dog efter att ha fått en halv deciliter av besprutningsmedlet dinoseb i stöveln, en produkt som tillverkades av BT Kemi.

Det finns mycket mer att berätta, fler drabbade och många turer. Företaget gjorde senare konkurs men den stora notan för skandalen har som sagt skattebetalarna och boende i Teckomatorp fått betala.

Vilka  produkter som vi har i vår vardag i dag kommer att klassas som giftiga i framtiden? Och hur kan lobbyister flytta fram positionerna för företag som sysslar med greenwashing, alltså mörkande av sina miljöförstörande aktiviteter? Det är frågor som BT Kemi kan påminna oss om.