Här hittar du förra avsnittet och här kan du läsa från början.

När Nisse vaknade var det lika kolsvart i Freddys rum som när lyktan hade brunnit ut framåt natten. Under täcket var det varmt, hans ben var ihoptrasslade med hennes och helst ville han inte röra sig en centimeter. Men han var kissnödig. Det fanns en plåthink, men han ville inte tända lyktan och ställa sig och skvala i den. Om han nu hade haft något att tända med – de borde inte ha låtit lyktan brinna ut.

Han måste försiktigt frigöra benen, sätta ner fötterna på det svinkalla golvet och försöka hitta sina kläder. Han måste upp och ut. Fötterna hittade ett par kängor, antagligen Freddys, och på golvet låg en tovad filt som han svepte in sig i. Och så ut i korridoren och ut i den råkalla blåsten som rev upp molntäcket. Ett blekt månljus lyste upp skogen, och där rörde sig något. En hare som satte sig alldeles stilla och lyssnade.

Han stod stilla för att inte skrämma den, men den sprang in bland träden och var borta. Sen såg han något annat där inne. En lykta som lyste varm och gult bland grenarna. Den närmade sig guppande och efter en stund såg han siluetten av en människa. Kunde det inte finnas typ rövarband som kunde komma och överfalla och sno deras … vadå, ved, grytor eller solceller? Han hade inte hört något sånt. Ingen gick vakt på nätterna. Och när gestalten kom närmare kände han igen den: Nalle.

Var Nalle haren? Var haren Nalle? Nisse tänkte det med ena hjärnhalvan och avfärdade det med den andra. Om nu det där med den intuitiva högra och den analytiska vänstra hjärnhalvan hade stämt. I alla fall hade de besök. Nalle vinkade, fortfarande på ganska långt håll, och Nisse stack ut armen under filten och vinkade tillbaka.

– Tjena Nalle! ropade han i vinden.

Nalle svängde med lyktan tillbaka, det hördes knappt något i vinden ändå. Så kom han fram. Han såg lite matt ut, men också lycklig, eller som om han befann sig i sitt rätta element.

– Ligger ni och sover än?

– Typ. Vad är klockan?

– Vilken klocka? Jag har talat med haren.

Det var väl morgon, då. Han kunde inte gärna be Nalle gå hem och lägga sig och komma tillbaka vid en civiliserad tid på dagen, så han släppte in honom och tände en lykta i köket.

– Blåser som tusan gör det! sa Nalle och satte sig på en pall.

Nisse kom att tänka på Yoda. Blåser gör det, skydd här inne har vi. Hämta Freddy måste jag. Hennes bror ni söker. Så gick han tillbaka, hittade sina kläder i sängen, klädde på sig och väckte Freddy. Hon mumlade ”sluta”, men när hon hörde att Nalle var där satte hon sig upp.

– Vad fan, Nalle, vad är det för tid att komma och väcka folk? sa hon när de kom ut i köket.

– Sätt dig och hör på nu så jag kan gå hem och sova sen. Kan man få en kopp te?

Nisse tände i spisen, en bit torr mossa mot glöden, sen torra kvistar som låg i en hög bredvid och så pinnar från vedlåren. Sen satte han på tevatten. Freddy satte sig gäspande på arbetsbänken och Nalle drog sig i skägget och började berätta, långsamt och högtidligt.

– Haren är ett djur som jagas, han springer fort och hans ögon ser åt sidorna efter faror. Jag har sprungit med haren i natt.

Sprungit med haren. Nisse såg framför sig hur han rusade fram i blåaktigt månsken på långa bakben och med öronen fladdrande längs ryggen … Hade han antagit harhamn och blivit människa igen i skogsbrynet?

– Haren vet inte var din bror är, Freddy. Men om det är som du säger är det farligt. Han har en hemlighet som de vill ha. Den vill han inte ge dem. Men han måste lura dem att han vill, annars kan det gå illa. Hans hemlighet är farlig och om de får tag i den blir den ännu farligare.

– Ja, precis. Så vi vill få ut honom ur Xpan 7.

– Det är svårt, för de har ögonen på er. Som räven som lurar på sitt byte. Ni kommer inte in där och det finns ingen där som ni kan lita på. Ingen levande varelse kommer in. Men det behövs ingen levande varelse heller, sa Nalle.

Han plirade på dem och fortsatte.

– Peter är ingen levande varelse, han är en maskin. Honom kan vi få in genom nedre infran och om vi sen kan styra honom kan han säkert vara till hjälp! Det kan jag inte hjälpa er med, men ni är ju duktiga på teknik.

Det kunde vara en genial idé. Men var den realistisk? ”Duktiga på teknik” förresten? Ja, Ante måste ju vara det. Minst sagt. Noor kunde ändra giltighetsdatum i ett gäst-id-armband, men det betydde antagligen inte att hon kunde programmera robotar. Eller? De kanske lärde sig sånt i förskolan.

Nalle sörplade i sig sitt heta nässelte och mumlade att han skulle hem och sova och att de fick tänka på saken en sväng. Sen gick han. Freddy och Nisse stod i dörren med armarna om varandra och såg ljuset från hans lykta försvinna mellan träden.

– Jag såg honom när han kom. Först såg jag en hare, sen försvann den och där stod Nalle med sin lykta. Vad tror du om det där med haren? sa Nisse.

Freddy höll upp pekfingrarna från huvudet som långa öron, drog upp överläppen som en leksakskanin och sa med pipig harröst:

– Nalle, jag har kommit för att ge ett råd till dina vänner!

Att hon orkade vara rolig så tidigt på morgonen, och att han orkade skratta! Sen fortsatte hon med en långsam och fundersam version av sin egen röst.

– Så här: Nalle frågar haren. Vad det nu är för nån hare. Sen tänker han ut nåt som vi inte hade kunnat komma på själva. Jag tror att han tänker att han blir en hare, och en hare har ju liksom ett enklare liv än en människa. Så då kan han koppla av och släppa loss tankarna, och då kommer han på grejer, och då är det harens svar.

Det lät rimligt. Även om Nisse gärna hade hade velat vara med om lite magi på riktigt. Även om han undrade hur Nalle kunde veta allt det där. Det var timmar kvar till gryningen, så de gick och lade sig igen. Freddy låg på mage med huvudet i händerna och undrade hur mycket tid de hade. Hur behandlades Ante? Satt han i en cell, fick han röra sig fritt i glasburken, fick han träffa folk som han kände? Och skulle Peter kunna befria honom?

Här fortsätter Xpan-projektet.