I vilka avseenden var det finska försöket med basinkomst lyckat eller misslyckat, och hur har det påverkat den efterföljande politiska debatten? Dessa var ett par av de frågor som nyligen behandlades under ett webinarium arrangerat av nätverket Unconditional Basic Income Europe (UBIE), dit Philippe van Parijs, filosof och ekonom, och Olavi Kangas, professor i social forskning vid Åbo universitet, hade bjudits in. Försöket pågick 2017  – 2018 och slutrapporten landade i våras.

Under ledning av moderator Leire Rincón, doktorand i statsvetenskap, inledde gästerna med att sammanfatta sina intryck av försöket och de effekter som kunnat iakttas – exempelvis har enkätundersökningar visat att de personer som erhöll basinkomst, ett belopp på 560 euro i månaden, upplevde ett högre välbefinnande än kontrollgruppen. Försöket genomfördes bland 2000 arbetslösa personer och under experimentets andra år ökade sysselsättningsgraden något för dem som fick basinkomst. Den effekten är dock svårtolkad då den sammanfaller med införandet av en åtstramning av villkoren för att få arbetslöshetsförmåner i de båda grupperna. Ödmjukhet är en viktig lärdom, menade Philippe van Parijs.

– Det visar hur många hinder som måste övervinnas – tekniska, politiska och juridiska – för att göra detta i ännu större omfattning. Inget försök har varit så omfattande som detta, men vi har lärt oss hur svårt det är och det har egentligen lett till fler frågor än lärdomar.

Urval utan val

Det unika med det finska experimentet är att det var obligatoriskt, framhöll Olavi Kangas.

– Det skapar ett unikt problem. De som valdes ut kunde inte säga nej. Det är svårt att genomföra juridiskt, det var en kort tidsram och lagstiftning tar lång tid. Frivilliga experiment i andra länder har varit lättare i det avseendet.

Obligatoriet stärker experimentets vetenskapliga trovärdighet, men problemet med tidspress och begränsade tillgångar krävde också enkelhet.

– Genom att välja arbetslösa med arbetslöshetsförsäkring var det lätt att hitta ett urval. Det fanns en plattform för utbetalning inom det existerande systemet. Problemet är förstås är att vi inte kan säga vad som händer om vi ger basinkomst till människor med jobb, konstaterade Olavi Kangas.

För den högerregering som satt vid makten när försöket inleddes 2017 var frågan huruvida basinkomst ger incitament för arbete eller ej av stort intresse. Däremot var man mindre intresserad av andra aspekter.

– Anställning är inte huvudidén med basinkomst, det var begränsningar vi hade under planeringen. Och försöket var inget misslyckande eftersom vi lyckades genomföra det trots hindren, sa Olavi Kangas.

Finlands sak inte allas

Det nuvarande finska styret, med en regering till vänster och mitten, har sagt sig vara öppen för fler experiment av liknande slag. Hur basinkomst påverkar olika grupper är något att undersöka vidare. Till exempel visade det sig i det nu avslutade försöket att personer med utländsk bakgrund började arbeta i högre utsträckning än övriga i gruppen som fick basinkomst. Det fanns också skillnader som kunde tillskrivas skilda levnadsvillkor, som hälsa och diskriminering, som skiljer de olika grupperna åt. Man bör ha i åtanke att den sortens villkor kan skilja sig åt mellan olika länder, vilket också gäller för andra faktorer.

– De svar som ges i Finland behöver inte vara giltiga för andra länder, därför måste fler tester göras. Ett genomfört experiment i ett land kan inte omedelbart överföras på ett annat. Om man genomför experimentet bland exempelvis låginkomsttagare kan man på kort sikt få reda på att folk minskar sin arbetstid, men vi vet inte vad som kommer hända i ett längre perspektiv, sa Philippe van Parijs.

Reformer även utan testkörning

Olavi Kangas instämde och menade att samma modell behöver testas på personer i arbete av olika karaktär, för att se vilken effekt en ovillkorad basinkomst kan ha i exempelvis olika inkomstklasser.
Men är experiment av det här slaget en väg som leder direkt till införandet av nya reformer? Det är en fundamental skillnad mellan strikt vetenskapliga experiment och sociala experiment likt det gällande basinkomst, förklarade Philippe van Parijs avslutningsvis.

– När det gäller sociala reformer finns begränsningar. Även om man inkluderade alla sorters arbetare i experimentet skulle man till exempel inte kunna säga till en grupp att de under två år ska betala mer skatt jämfört med en annan grupp för att se hur de reagerar. Det går inte att upprepa i experiment vad som görs i verkliga livet. Det betyder inte att vi sitter fast.

Han använder en historisk analogi för att förtydliga.

– Bismarck sa inte: Låt oss göra ett randomiserat experiment för att se om tyskarna sparar mer eller mindre, arbetar mer eller mindre, om vi säger att ni får pension resten av livet? Nej, han introducerade reformen av många goda skäl och arbetande och icke-arbetande tyskar gav sitt bifall. För UBI blir det samma sak, vid någon punkt kommer någon politiker att göra det här till sin fråga. Experiment som detta kommer inte vara avgörande, men de spelar en viktig roll för att ge bränsle åt diskussionen.