Finns det skäl att hoppas, någon anledning till optimism inför framtiden på den här planeten? Svaret är att det beror på var en placerar sin insats i detta högriskspel. Om en satsar på det ojämställda klassamhället baserat på konsumtions-fetischism, och materialism ser det mörkt ut.

Det finns dock livbåtar att lägga ut. Det är viktigt att lyfta enskilda människors uppfattningar och frigöra fantasin. Varken politiker eller ekonomiska makthavare tycks ha riktig kontroll över vad som pågår, nu när gamla paradigm utmanas av folklig opinion i olika riktningar och av naturen själv. 
Kanske själva hoppet rent av består i minskad kontroll. Det innebär att Du och Jag, det vill säga Vi som fria individer, får mer att säga till om.

Den australiensiska dokumentären 2040 – framtidsfilmen är en inspirerande, pedagogisk och hoppfull film om en bättre framtid. Filmen är från 2019 och finns sedan förra veckan att se på SVT Play. Filmaren Damon Gameau oroar sig för vilken värld hans fyraåriga dotter ska växa upp i och undrar om en ljusare framtid är möjlig för klimatet, miljön och människorna. Han letar upp de bästa exemplen och mest innovativa lösningarna som finns redan i dag. Hur skulle världen se ut om 20 år om de lösningarna börjar tillämpas nu? Som kritik kan nämnas att filmen kunde ha fokuserat mer på naturliga klimatlösningar än tekniska. 

Filmen känns akut angelägen, inte minst med de ödesdigra bränderna i Australien som pågått sedan september, som skördat dussintals människoliv och beräknas ha dödat en miljard djur. I intervjuer i ABC News uttrycker australiensiska klimatforskare sin djupa oro inför framtiden.

I 2040 – framtidsfilmen vill Damien Gameau, som den pappa han är, ta fasta på möjliga lösningar och måla upp ett annat framtidsscenario för sin dotter. Han kallar det faktabaserat drömmande. 

I Bangladesh har de flesta hushåll på landsbygden en solcellsanläggning som den primära energikällan. Anläggningarna kopplas ihop och möjliggör energidelning och handel. Istället för stora elnät byggs ett decentraliserat nät från gräsrötterna. Energin blir demokratisk. Försörjningen effektiviseras också, för produktionen sker där energin konsumeras. En effektiv, lokal elförsörjning ger också större motståndskraft i ett klimat som blir alltmer fientligt. Det fina med mikronäten är att vinsterna blir kvar i den lokala ekonomin och går till människor där, istället för till stora energibolag. ”Om alla ska blomstra, har vi inte råd med de rika”, som George Monbiot skrev i en krönika i The Guardian. 

En eventuell lösning kan vara att ersätta privata bilar med förarlösa bilar som beställs fram, ungefär som vi i dag beställer film via video on demand istället för att köpa dvd.

Det skulle krävas färre fordon och få parkeringsplatser, om väl anpassade beslut för dettas tas, vilket ger ytor över för rewilding, odling och fritidsaktiviteter. Det finns dock risk att bilarna cirkulerar runt när de inte används om det är brist på parkeringsplatser. 

Utarmningen av jordarna bidrar nu mer till klimatförändringarna än fossila bränslen. Jordbruket kan sluta släppa ut koldioxid och också binda kol i marken. Fritt betande djur kan bidra till den biologiska mångfalden och att förbättra jordarna. Eftersom kolinlagring vid bete på de flesta jordar inte kan kompensera för metanutsläppen från idisslande boskap, måste konsumtionen av kött- och mejeriprodukter minskas, oavsett djuretiska skäl. Det kan göras med bra substitut. Skogsjordbruk kan ge tillskott av olika livsmedel.
Industriellt jordbruk står idag bara för 20 procent av produktionen och merparten går till boskap. Mycket är socker, som vi inte behöver och blir sjuka av.

En annan lösning vore att odla i haven, så kallad marin permakultur, som nu testas. Odlad havstång är mat, habitat för fisk, bidrar till ekosystemet och hjälper upp kolbalansen.

Alla dessa lösningar handlar om att återställa basen för vår civilisation. Risken för flyktingströmmar och oroligheter runt om i världen är enorm. Flickor som får chans till utbildning får färre barn och senare, när de är redo. Förändringarna i resursförbrukningen kan speglas på anslagstavlor där vi förut sett reklam, vilket också kan uppmuntra till lite sund konkurrens i omställningen.

I dag har vi nästan helt förlorat kontakten med naturen. Arne Naess, filosof och grundare av ekosofin, menade att vi inte så mycket ska betona pragmatiska skäl, nytta och resultat, när vi värnar miljön. I en intervju citerar han en ung same som demonstrerar mot vattenkraftsutbyggnad: ”Den här älven är en del av mig.”

Självet är så mycket större än egot. Självet är det du identifierar dig med. När du står upp för den fria naturen försvarar du också dig själv. När vi kapar oss loss från den verkligheten, att vi är en del av ett levande kosmos, känner vi oss separerade. Vi blir rädda små egon, beroende av makt och kontroll. Som motsats är det en mycket glädjefylld och positiv upplevelse att känna sig som en del av något större.