Från sena tonåren fram till det att jag fyllde 25 var jag medlem i VPK/KU. Under några år arbetade jag som ombudsman för KU. Insikten om att jag inte var kommunist på samma sätt som de som bestämde i partiet fick mig att till slut hoppa av. Frihetliga socialister fanns och finns där, men de auktoritära dragen blev för mycket. Försvaret för öststatssocialismen, antiintellektualismen och oviljan att upprätta allianser med andra progressiva rörelser blev för mycket.

Nu är partiet ett annat. Det finns fortfarande starka stråk av auktoritärt tänkande och rent leninistiska drag, men jag känner mig mer hemma nu än på mycket länge. När Jonas Sjöstedt tog över från Ohly förändrades partiet snabbt och blev ett modernt vänsterparti där frihet inte bara är ett annat ord för centralism.

En av mina politiska förebilder som tonåring i Skinnskatteberg var Stig Henriksson från grannkommunen Fagersta. Han lyckades i flera val leda V fram till egen majoritet med hjälp av en pragmatisk socialism som inspirerade mig att söka mig vidare till Vägval vänster och till frihetliga tänkare på vänsterkanten. Men logiken inom partiet var märklig. Sa ungefär: Om människor som tidigare röstat borgerligt röstar på Vänsterpartiet är det nåt fel. Stig fick mycket kritik, men i praktiken lyckades han införa goda socialistiska idéer utan ideologism.

Det handlade egentligen inte så mycket om de praktiska idéerna, snarare om underordning och till och med lidandet upphöjt till ideal. Jag har alltid tyckt att politiken också ska ha som mål att faktiskt försöka uppmuntra människor att njuta. Men det var inte populärt. Jag fick vid flera tillfällen ”kamratlig kritik” från folk i partiet för min inställning. Ett par Lenin-fans tyckte att jag inte skulle läsa så mycket, utan ta ett jobb i någon fabrik och elda massorna.

– Det här partiet är inte till för din jävla skull, fick jag höra vid ett annat tillfälle.

Det tog på mig. Hårt. Om partiet inte är till för min skull, min och alla andras, vem är det till för? Självklart finns det högre ideal, principer som jag som individ får böja mig inför. Men det betyder inte att politiken ska vara tråkig, humorlös och befriad från lust.

Det är inte en vänstergrej, mina praktiska erfarenheter av det råkar bara vara från vänstern. Politiken som förnekelse ligger som en blöt filt över hela det ideologiska fältet. Människor vet inte sitt eget bästa. Vi behöver tämjas och uppfostras. Till och med straffas för våra antisociala tendenser, om man lyssnar på gråsossar och den konservativa högern.

Frågan är bara vad vi ska ha demokrati till om den bara används emot oss, om den som lyckas få till en majoritet automatiskt får rätten att rota runt i mitt inre, bestämma vad jag egentligen behöver. I Sverige har det gått så långt att det inte går att diskutera vissa ämnen utan att ta en personlig risk. Narkotikafrågan är tydligast. Många som själva använder olagliga substanser vågar inte delta i debatten. Den som klassas som narkotikaliberal är ju ondskan själv och knarkare ska inte ha några rättigheter, inte ens till hälsovård.

Jag saknar ett politiskt försvar för varje människas rätt till njutning. Ett försvar som jag bara kan se som meningsfullt om vi samtidigt är beredda att hjälpa den som råkar illa ut, gör sig själv illa. Ibland undrar jag om det inte är där som skon klämmer. I att folk kör sina egna race, undersöker verkligheten och sig själva för att hitta sin mening, sin njutning. För njutning är något fult, odisciplinerat, läskigt. Åtminstone den njutning som det inte går att tjäna pengar på.