Klockan har slagit midnatt. Utanför sovrumsfönstret vakar mörkret stämningsfullt och det är dags för ännu ett avsnitt av Unsolved Mysteries med programledaren Robert Stack i spetsen. För er som inte känner till denna mytomspunna serie så handlar den om kalla amerikanska mordfall från 1970- och 1980-talet. Mina favoritårtionden rent modemässigt. Ja, det har till och med gått så långt att jag börjat hämta inspiration från de försvunna kvinnornas tidstypiska kläder och de stora voluminösa frisyrerna.

Det går alltså inte en natt utan att jag kollar minst två avsnitt på raken. Ett återkommande mönster sedan barndomen. Det började med Hasse Aro och Efterlyst för att så småningom rinna över till Veckans Brott, gamla Youtube-avsnitt av Forensic Files, 48 hour och så nu Unsolved Mysteries. 

När det gäller svenska mordfall, så är det det bestialiska mordet på Catrin da Costa, försvinnandet av Jasmina Jasaray från Sävsjö och nazistmordet på John Hron som lämnat störst avtryck i mitt liv. Jag har läst på mig om de fallen sedan jag var tio år och har flera gånger övervägt tanken att skola om mig till kriminalutredare eller kriminaltekniker.

Av någon konstig anledning har mitt flitiga intresse för true crime-genren fått mig att känna mig mäktig och originell, kanske till och med lite speciell. Men tydligen är jag inte så unik som jag trott. Det här mörka intresset för mänsklig ondska delar jag med med miljontals kvinnor världen över, visar brittiska studier. Enligt en undersökning dominerar kvinnor  85 procent av true crime-genren.

Hur kommer det sig? Vad är det som driver oss till att konsumera denna nattsvarta genre mer än män. En grupp som statistiskt löper större risk att bli utsatta för brott jämfört med kvinnor. 

Enligt psykologerna finns det flera tänkbara förklaringar. När vi upplever rädsla har vi en benägenhet att vilja konfrontera den. Vi vänder oss till true crimes mörka vrå med förhoppningen om att bättre förstå hur vår kriminella omvärld fungerar. Man kan säga att det fungerar som en slags ”kunskap är makt”-psykologi.  Ju mer vi lär oss om förövarna , desto mer kan vi göra mentala anteckningar om deras profil. 

Och ja, det låter faktiskt mer än rimligt när jag tänker efter. Ända sedan barndomen har vi fått lära oss att vara försiktiga, akta oss från stygga vargar och farliga män i rockar. Vara vaksamma på eventuella hot och ringa så fort vi kommer hem. Sett ur den kontexten är det inte så konstigt att kvinnor vill lära sig så mycket som möjligt om sina potentiella mördare, våldtäktsmän och kvinnomisshandlare.

Som true crime-konsument vill jag veta allt om mördarnas bakgrund, hur de vuxit upp, var de bor, vad de har haft för barndom, vad de tenderar att jobba med och framförallt vad jag ska scanna efter när faran dyker upp. 

Plötsligt känns den här genren inte alls lika spännande och stimulerande längre, utan mer tragisk och faktiskt lite sorglig. Ska kvinnor verkligen behöva vara så rädda för potentiella seriemördare att de själva blir experter på dem

Unsolved Mystery-avsnittet ligger fortfarande och väntar på mig. Ska jag trycka på playknappen eller inte. Nej inte ikväll. Den här gången ska inga seriemördare få hålla mig vaken. Det finns andra sätt att bekämpa dem och det ansvaret ligger inte hos mig.