Jonatan försökte att få Ask att förstå att det både var onödigt att dela ut eldställningar år sina åtta soldater och oartigt mot krakaterna. Deras planet var inte undantaget all form av våld och förstörelse, men få muckade med krakaterna. De var jobbiga minst sagt när de blev attackerade. Runt dem fanns lager på lager av automatiska och manuellt styrda försvarssystem byggd av deras märkliga blandning av bioteknik och elektronik. Att gå i eldställning runt dammen på Krakaterna var som att ha på sig en skottsäker väst i en pansarvagn. Kändes tryggt, men var inte till någon nytta.

Till slut fick han Ask att fatta. Soldaterna fick den inofficiella orderna att passa på att ”chilla”. Eller motsvarigheten på pidjin. Ett slangord som egentligen betydde fisa. Pruttar är roligt på de flesta språk, i de flesta kulturer. Det tog inte soldaterna många sekunder att förvandlas från effektiva krigare till slappa turister. Jonatan förundrades över hur alla av dem, oavsett art, snabbt förvandlades från den perfekta versionen av sin sort till till förväxlingen lika klumpar av lättja. I olika färger.

Jonatan satte sig på en stock som lutade sig över vattnet. Ask slog sig ner bredvid honom.

– Lika bra att dingla med benen. Jonatan blundade. Man dinglar med benen alldeles för lite.

Ask suckade. Det lät faktiskt som om han slappnade av. Inte ofta han gjorde det, visste Jonatan.

– Jag tror att det sköna ligger i att man minns hur man dinglade med benen när man var liten. Allt var så stort och ofattbart, samtidigt så enkelt. Kan man äta det där? Kan man leka med det? Kan man kanske göra båda samtidigt?

Ask skrattade till.

– Du lär ju veta vad jag valde.

– Jäpp. Äta. Alltid äta. Du kunde fan äta mer än jag när du var tre.

– Du är en mes. En svag jävel, flinade Ask.

– Nu, ja. Men en svag Jonatan kan lätt ta en stark Ask.

– Lugn, gubbe, så du inte hostar upp prostatan.

De gapskrattade båda två. Det var ett citat. Från Jonatan. En gång när Ask hade varit liten hade Jonatan tagit med honom på ett tivoli. En polis hade visat onödigt intresse för Jonatan som till slut hade legitimerat sig vilket resulterade att polisen föll till marken och bad innerligt och vädjande om ursäkt.

Jonatan hade gått fram till polisen och klappat den på axeln. Det han inte visste var att polisen var kvinna. Gambluaners kön kunde vara svåra att urskilja. De hade själv problem med det. Rätt kul att gå på en av deras danser. De kunde hamna i gräl om vem som egentligen var vad, anklagade varandra för att ljuga och bedra. Jonatan hade föreslagit id-kort, men gambluanerna verkade i själva verket gilla jiddret och avböjde erbjudandet om hjälp.

Det finns såna relationer. Såna där man bara behöver nämna något med ett fåtal ord och så vet man att den andra minns samma sak. Det fascinerande är att minnena med stor säkerhet ofta är falska. Vi minns vad vi vill minnas. Och vi minns gärna vad vi vill minnas tillsammans med någon i tycker om. Och Ask gillade Jonatan. Han var det närmaste en släkting han hade. Ett ankare i en stormig värld.

Jonatan hade inte gillat hans beslut att bli soldat, men hade hjälpt honom att hman på rätt ställe på rätt tid för att snabba på karriären lite. Eller mycket. Jonatan inkasserade aldrig tjänster. Han blev illamående av tanken på att be någon han hjälpt på något sätt om en förmån. Det var inte av högfärd eller moralism. Han tyckte att det skulle förta det han hade gjort för dem. En inte helt snygg inställning. Kanske gillade han att folk stod i tacksamhetsskuld till honom. Det hade föreslagits honom och han brukade bara konstatera att det säkert var så. Eller tvärtom. Att folk gillade att stå i tacksamhetsskuld till honom och genom att låta dem göra det gjorde han dem ytterligare en tjänst.

– Presenten som ger en egen present. Och så vidare.

Inte helt snyggt. Men sant. Folk gillade att se upp till honom. När han tänkte närmare efter hade han nog inkasserat en tjänst när Ask började på akademin som sjuttonåring. Han fnissade tyst. Vilken jävla sparvel.

En grupp krakater kom vandrande, eller snarare ljudligt klafsande över strandängen som band ihop dammen med havet. Ask fick syn på dem först och knackade på Jonatans axel och pekade. Samtidigt.

Jonatan tittade upp och lyste upp. Ask hade inte sett Dora, men hon gick bredvid en välkänd figur. Dilanter. Jonatan vinkade och ropade på dem. När Dora hörde började hon springa i det grunda, ljumna vattnet. Jonatan hoppade ner från trädstammen och landade i det grunda vattnet med en grymtning. Hans leder hade börjat protestera lite för mycket på sistone. Han borde gå till läkare. Eller helst till galna kärringen i Långa träsket. Hon var läskig. Ofattbart läskig, tyckte han, men hon brukade kurera honom. På de mest hårresande sätt.

Innan han hade hunnit fundera färdigt hade han Dora över sig som en galen lämmel.

– Jonatan, Johnny, Jonta. Kompis.

Jonatan vinkade avvärjande med höger hand. Inga smeknamn för honom.

– Jag upptäckte en grej. Om jorden. Och kwonerna.

– Jag vet, sa Jonatan.

– Vet du? Va fan?
– Jo. Liksom. Jag vet, ja.

– Och du har inte funderat på att säga till mig?

– Jo. Jag tänkte på det. Men bestämde mig för att inte göra. Det.

– Din förbannade jävla förbannade jävel.

Jonatan höll ut händerna i en vädjande gest.

– Exakt vad skulle någon ha tjänat på att du skulle bli galen av oro? Jag tänkte berätta när jag kom tillbaka. Men det kanske var fel. Var det det?

Dora kunde inte fortsätta att vara arg på Jonatan. Antagligen hade han bara velat väl och nu hade de inte tid att tjafsa. Hon insåg att det där var en vuxen tanke. En väldigt vuxen tanke. Hon undrade om hon gillade att hon tänkte vuxet, men hade inte tid att fundera på det heller nu. Senare. Kanske.

Jonatan berättade vad som hade hänt. Mötet med druiden tog lite extra tid. Han måste förklara hur regeringen på C3 fungerade. Ett system som förbryllade den mest förhärdade statsvetare.

– Okej, sa Dora när han till slut kommit till nyss. Och den där Gunnar. Har han hört av sig.

– Han simmade iväg några minuter före oss. Han kan inte ha kommit längre än till halva korset. Minns du?

– Ja. Halva, Hela, Andra, Stora korset och sen Polmatens återvändsgränd.

– Där är man längst bort, sa Jonatan drömmande. Från allt. Till och med sig själv.

– Flum.

– Jäpp. Men det kan ta tid innan han hittar något. Om han gör det överhuvudtaget.

Först nu såg han att Dora bar en krakatdräkt. En av första graden. Hon hade på något sätt lyckats bli medlem i hedersvakten. De grönskimrande blommorna på hennes högra arm skvallrade om det. Sa det. Definitivt.

– Schnyggt, sa han och gick över i en vissling som inte lät som han hade tänkt sig. Som en skadskjuten visslare på fyllan snarare än imponerad vuxen människoman.

– Visst är den. Snabb också, sa dem.

– Snabbast av alla. Du är lyckligt lottad. Jonatan sträckte ut en hand och kände på tyget runt hennes handled.

– Du fattar va? Att det är speciellt. Jag vet tre personer som har en sån här. Och hedersvakten.

–  Jag har fattat att det är ovanligt, ja, men vad är hedersvakten?

Hostande av förvåning blandat med skratt försökte Jonatan få fram orden.

– Du. Vet inte. Va? De är. Helt bänga. Galna. Roliga.

Dora slutade att tänka på jorden för en stund. Det blev för många trådar. Jonatan såg hennes förbryllade min och beslöt sig att förbanna sig över henne trots de oändliga möjligheterna till komik. På hennes bekostnad.

– Krakaternas dräkter är berömda för sin kvalitet. De säljer en då och då när de behöver pengar. Eftersom de inte har något intresse av rikedom är det rätt sällan. En dräkt kostar jävligt mycket.

Dora nickade åt honom att fortsätta.

– Den sort du har. Blågrön och med de där blommorna på armen är för hedersvakten. Tolv personer från andra folk som anses värdiga att anses som hederskrakater. Nej, mer. Du är nu en äkta krakater. Åtminstone för dem. Och de går verkligen in för det. Det har med deras religion att göra.

Precis nu tröttnade Dora. Hon påmindes plötsligt om stundens allvar. Jonatan stramade upp sig när han såg hennes ansikte stelna i en allvarlig grimas. De nickade mot varandra. Varför visste ingen av dem.

– Men jorden. Den måste räddas.

– Det är på gång.

Jonatan kände att hans ord började eka efter att ha berättat det senaste dygnets händelser för person efter person. Till en extremt nyfiken hissåkande turist från Neografens öken på Tib’la. Tib’lianen hade stirrat så upphetsat under färden ner från druiden att Jonatan hade blivit oroad. Men allt hade gått bra och tib’lianen hade vinkat av dem innan den åkte upp för sextonde gången. Den dan.

Dora sög in allt.

– Men var är de?

– Kwonerna? Vet inte. Att de var på 19C betyder att de har eller har haft tillgång till ingenmansland. Kanske har de hittat en svag befästning eller så har något slutat funka någonstans. Det är inte ovanligt. Gunnar gav sig iväg för att kolla några rykten. Det har kommit lite från drönarna också.

Soldaterna hade börjat krypa in i sina soldatroller igen. De pösande magarna ersattes av muskler, de slappa blickarna vaknade till med ett par blinkningar. Alla ville höra det som sas.

– Ni vet hur kwonerna rör sig. De hittar öppningar i ingenmanslands nätverk, nya dammar eller gamla som glömts och använder de dammarna för att hitta planeter som inte kan försvara sig mot dem. När de väl behärskar den nya planeten förflyttar de resten av sitt folk till den nya hemplaneten som de brukar lyckas skövla på några sekler. Sen ger de.

– Det borde betyda att de är känsligast när de förflyttar sig. Sitt folk.

– Ja. Men de brukar lyckas rätt bra för det mesta. Vid några tillfällen när de har trängts in i ett hörn har de tagit folk som gisslan. Folk inte som några stycken utan som hela folk. Hela arter. Alla.

Ask höll upp ett försiktigt finger.

– Jag skickar en simmare till jordendammen. Det vore bra att få veta hur långt de har kommit. Det tar ett par dygn att få allt färdigt. Ingenjörstrupperna borde vara på plats nu. Men som sagt, bra att kolla.

– Låter bra, sa Jonatan.

– Kommer de inte att skita knäck i spiral när de ser folk komma ur dammen? Folk som ser ut som koalor, jättelika fjärilar och en som verkar vara en snäcka med ett rosa moln ovanför sig.

– Hipplolava. Molnet är deras hjärna. Evolutionen måste ha tömt ett krus för mycket den kvällen. Men det är lugnt. Jag var där och förklarade.

– Förklarade?

– Du minns väl att jag redan varit där. Att de redan vet.

– Men de visste inte det här, sa Dora och visade runt med ena handen.

– Ursäkta, mumlade hon. Tänkte inte på…
Soldaterna runt henne viftade bort hennes ursäkt. Utom hipplolavan. Den hade inget att vinka med och såg ärligt talat lite irriterad ut, tyckte Dora.

– De skulle skicka statsministern. Och alla de andra. Som bestämmer.

Jonatan tog en paus.

Du, fortsatte han. Vad är en stadsminister?

Nu var det Doras tur att leka skola.

– Aha, som en president, sa Jonatan till slut och Dora nickade lättat. Det hade tagit flera minuter att få honom att begripa att det hette statsminister och inte stadsminister. Resten hade gått bättre, men Jonatan hade varit likafullt irriterande.

Över strandängen kom en grupp. Dilanter kallade på dem och de reagerade som om de förväntat sig att se honom och att de visste att de var väntade. De höll korgar i händerna. De visade sig innehålla mat.

– Det är svårt att bli hjälte, men det är omöjligt att bli det på fastande mage.

Medan de väntade på rapporter om läget småpratade som om ingenting hade hänt. Vilket det onekligen hade, men ingen orkar oroa sig jämt. För att orka måste man få ta pauser mitt i eländet. De åt av frukterna de fick av krakaterna och berömde dem inför Dilanter som tålmodigt lärde dem deras namn och växtsätt.

Soldaten, en två meter lång fjärilsliknade, tunn person som Ask hade skickat iväg dök upp efter en halvtimme. Hon hade haft lite problem, det var så trångt vid jorddammen att hon hade fått ta en omväg via Dilea diplou. Trevligt ställe, men mer för smekmånadsfirare än planeträddare. Hon bad om ursäkt, men Jonatan bara skakade på huvudet och bad henne berätta.

– Det rullar på på jorden. Nära hälften av trupperna var på plats och höll på att organisera sig. Den svenska regeringen är varskodd och håller just nu på att samlas. De ska tydligen ha ett bergrum där de ska ta skydd när riket hotas. Därifrån ska försvaret skötas. Och din farsa längtar efter dig, Dora.

Dora insåg att soldaten måste ha ett namn. Att det borde stå någonstans. Hon stirrade på fickorna i soldatens simmardräkt. Något stod det där, men på ett språk hon inte kunde.

– Fyrial Grassaos, sa soldaten och höll ut en hand. Dora sträckte ut en hand och tog emot Fyrials hand. Den kändes som en handske, tänkte hon.