Att kvinnor och män under årtusenden har levt under olika villkor syns i språket, och ibland försöker vi fixa till orden så de ska passa i nutiden. Tjänstemannen kan då bli tjänsteperson – det vore kul om tjänstekvinnan fick samma titel, men hon har redan gått vidare och blivit hembiträde, rut och allt möjligt.
På spanska finns till exempel ordet sekreterare i två varianter. El secretario är maskulinformen, men det är inte bara könet som skiljer, för el secretario är en högt uppsatt person, tänk generalsekreterare. La secretaria är assistent åt chefen. Så när en kvinna blir secretario kallar hon sig la secretario, med femininartikel på ett maskulint ord. Eller också kallar hon sig la secretaria, men då får hon hela tiden förklara att det är hon som är chefen.
På engelska hamnar ibland woman i fokus för diskussionen om ett könsneutralt språk. När själva ordet för kvinna innehåller man, går det någonsin att bli fri från patriarkatet? kan man fråga sig. Men det gör det inte, eller bara på sätt och vis.
På fornengelska hette kvinna wifmen och man werman. Wif och wer är gamla urgermanska ord för kvinna och man – wer är samma som i werewulf och varulv, så jag antar att varulvar ansågs vara hannar. Men och man i wifmen och werman kommer från det gamla man eller mon, som bara betyder person. Kvinnsperson och mansperson, kvinnfolk och manfolk.
Uttalet av wifmen förändrades till wimman och så småningom woman. När normanderna erövrade England på 1000-talet påverkades språket och ordet werman tappade successivt sitt wer-. Så männen blev bara personer medan kvinnorna fortsatte att vara kvinnspersoner, och det fornengelska mon eller man smälte ihop med det nordiska man.
Female skulle man kunna tro är lika med fe- + male. Male kommer från latinets masculus, som blev masle på fornfranska, och så småningom male, men det är inte samma male. Female kommer också från franska, men från femelle, som är en diminutiv av latinska femina, som betyder kvinna.
En diminutiv är ett ord för något litet, som -ling i gässling, gåsunge. På svenska används diminutiver ganska lite, -ling är en gammal ändelse som inte används längre när vi bildar nya ord. I många andra språk, däremot, är diminutivändelser vanliga, till exempel i namn – Annette och Anita är lilla Anna på franska och tyska. Men varför en diminutivform just där?
Betydelsen av ordet människa beskrivs i den etymologiska ordboken som ”människa, kvinna, människonatur”, och när vi talar om människan som företeelsen är hon en hon. Ändå låter ordet väldigt mycket som om det har med man att göra. Det har det också, men på ett kanske oväntat sätt. Människa tycks nämligen komma från den urindoeuropeiska roten men, som betyder tänka. Det ordet är också släkt med man, som från början framför allt betydde människa.
Etymologen Elof Hellquist kommenterade för snart hundra år sedan att ”en beteckning av människan som ’den tänkande’ är för de indoeur. förhållandena knappast möjlig”. Jag undrar om han inte underskattar indoeuropéerna, men i alla fall finns men med i det fornsvenska ordet mænsker, som betyder mild, givmild och god, och Hellquist anser att människa är en substantivering av mænsker.
Det stämmer ju bra med vad vi menar när vi säger att någon är mänsklig. Ofta betyder det mer än att den tillhör en viss art av primater. Den som är mänsklig har dessutom vanliga mänskliga svagheter och är inte mer än en människa, och inte minst är den vänlig och empatisk – och den som är omänsklig saknar vänlighet och empati. Minst sagt. En mensch på jiddisch är en god och bra människa, medan en unmensch är en otrevlig typ.
En snabb titt på människosläktets liv och leverne kanske inte genast ger en bild av en vänlig, empatisk varelse. Men en gång i tiden var alltså ”de snälla och empatiska”, kanske ”de tänkande”, det namn vi gav oss själva. Och även om det inte precis är könsneutralt är det ganska ickebinärt.
