När de stora mediebolagen utsåg Joe Biden till segrare i lördags var det som pandemin inte längre existerade. Åtminstone i de stora städerna och på de bilder som kablades ut i världen. Det var gatufester, kramar och dans, som om en diktator hade störtats eller krig hade vunnits. Och inte bara i USA utan i stora delar av västvärlden hördes en kollektiv lättnadens suck, äntligen var det över. Äntligen var galningen störtad. Kyrkklockorna ringde enligt DN som om ett krig var över till och med i Paris.

Det är lätt att ryckas med i det glädjeruset och tro att det goda tar vid. Men när krig är över och auktoritära ledare störtas blir framtiden sällan så ljus som den känns just då. Vi har sett den typen av bakslag i land efter land i Östeuropa, Sydamerika, Afrika, och Asien. Dagen efter att Biden utropades som segrare vann fredspristagaren Aung San Suu Kyi valet i Myanmar (Burma) som ytterligare ett bevis på att det är betydligt lättare att bli av med en tyrann än ett tyranni. Det är naivt att tro att samma sak inte skulle gälla i de transatlantiska länderna.

Auktoritära och destruktiva styren är nämligen sällan en produkt av en eller ett fåtal ledare. Snarare är de en produkt av ett destruktivt samhällsklimat, strukturer och traditioner, som inte ändras för att enstaka ledare störtas eller byts ut. Istället kliver de nya ledarna påfallande ofta och snabbt in i den gamla ledarens stövlar och marscherar vidare.

Många är de som nu hoppas att USA ska ta på sig den globala ledartröjan för demokrati och frihet. Det låter bra och visst är det mer än önskvärt att USA till exempel går med i Parisavtalet igen. Men vill vi att Biden, som under kampanjen lovade att USA ska fortsätta med fracking, ska vara den som leder det globala miljöarbetet? Tror vi att det USA som efter åtta år med Biden som vicepresident hade överlägset högst utsläpp av växthusgaser per person i världen med Biden som president kommer ha på sig en grön ledartröja? Är det inte snarare så att Parisavtalet bör användas för att leda, eller kanske snarare släpa, USA rätt?

Under Bidens tid som vicepresident släppte USA tre bomber i timmen. Varje timme, dygnet runt under åtta år! Och de släpptes inte i USA utan de släpptes runt om i världen som en del av USA:s globala ledarskap. Det finns mycket att säga om Trumps presidentskap, men Amerika först hade även fördelar. Och är det något som vi inte borde vilja ha tillbaka till så är det Obamas och Bidens ”globala ledarskap”.

Biden har under sin extremt långa politiska karriär varit på fel sida i fråga efter fråga. Som när han stödde fortsatt segregation på 70-talet. Eller när han var pådrivande för invasion av Irak. Att han utsågs till Obamas vicepresidentkandidat handlade om att Obama (och partiet) ville bredda väljarbasen och lugna Wall street genom att komplettera Obama med någon från partiets högerflygel. På samma sätt som Biden nu utsåg Kamala Harris för att komplettera sin egen konservativa profil.

Det viktigaste med Bidens seger var därför inte att det blir en ny president, det var att det väcker hopp om ett mänskligare samhälle. Det samhället kommer dock aldrig skapas av Biden. Dels för att det bara är om man jämför med Trump som Biden på något sätt kan ses som en radikal progressiv politiker. Bortser vi från Trump och tittar inom det Demokratiska partiet så har han alltid tillhört de tokkonservativa. Dels för att USA:s system trots allt är väldigt stabilt, eller trögt om man så vill. Det har stått emot de flesta av Trumps galenskaper men det stod även emot många av de positiva inrikesreformer som Obama ville göra.

I retoriken och hur de fört det offentliga samtalet har skillnaden mellan Obama och Trump varit natt och dag, men inrikespolitiskt är den största skillnaden mellan USA i dag och USA för fyra år sedan, förutom samtalsklimatet, covid-19. För att hitta stora sakpolitiska skillnader behöver vi titta på utrikespolitiken, där Trump satt upp handelshinder och dragit sig ur avtal och internationella åtaganden som Parisavtalet, medan fredspristagaren Obama och Biden fokuserade på bomber.

Det viktiga med Bidens seger är därför inte han som person utan det hopp och den kraft som de radikala rörelser som ställde upp bakom honom och framför allt Harris nu i bästa fall kan samla. Ska Biden, känd som en vindflöjel, inte bara bli en politiker som tar över Trumps stövlar, putsar upp dom och beter sig som en trevligare prick, men i övrigt marscherar på i samma riktning, behöver de radikala rörelserna sätta en extremt hård press på politiken.

Lika stort stöd som Biden har fått från miljörörelsen, Black lives matter, hbtq-aktivister, March for our lives, fredsrörelsen, feminister, Bernie Sanders supportrar och många andra, lika hårda måste nu kraven bli från dessa rörelser. Allra bäst vore det om Biden lämnade över till Harris. Inte för att Harris är den mest radikala, men politiskt är hon bättre än Biden och framför allt skulle det ge kraft och stärka många grupper som behöver stärkas.

Biden har själv definierat sig som en ”övergångspresident” och det finns inget som säger att en övergång behöver pågå i fyra år. Vill Biden göra en riktig skillnad så lämnar han över till Harris betydligt tidigare.