Freddy och Canberra är oroliga för vad som händer i Xpan 7. Timebanditen befinner sig tydligen där, men gör Ante det också? Och hur går det nu för Nisse? Själva kan de inte komma in i staden eller röra sig där, men de tror att Noor kanske skulle kunna. Läs fortsättningen!
Här hittar du förra avsnittet, och här kan du läsa från början.
Noor kom ner från vinterträdgården framåt natten med kryddörter och bladgrönsaker i en näverkont på ryggen. Och visst, hon höll med – hon var den enda som skulle kunna röra sig i Xpan 7 utan att bli igenkänd. Om hon inte mötte någon hon kände, förstås. Om inte säkerhetskamerorna kunde räkna ut att tonåringen som hade försvunnit för sju år sedan borde se ut så här nu. Vilket de troligen kunde.
Men varför? Hon skulle ändå inte kunna få veta om Ante var där, och det lät ärligt talat inte ens troligt. Han hade ju förlorat Timebanditen och den där lilla tjejen verkade ha den som leksak.
Efter att ha konstaterat det och slevat i sig en skål soppa gick hon ner till fårhagen, där Canberra skötte om den nylammade tackan och hennes barn. Freddy gissade att hon hade ungefär samma samtal med honom. Men hon hade ju bett Ida försöka hitta Ante och ge honom Timebanditen. De visste var han hade tappat dem och han letade säkert.
Men även om hon var orolig för Ante, och för Nisse för den delen, var det mer som stod på spel. Det Himmelska friden kunde göra med Timebanditen hotade typ hela världen, och om Ante var i Xpan 7 skulle han tvingas medverka till det. Det skulle bli värre än allt mänskligheten hade förstört på femhundra år eller vad det var. De skulle knappast ens finnas till efteråt.
Och Nisse. Som det här såg ut antog hon att de inte skulle släppa ut honom ur Xpan 7. Inte levande, inte på jordytan. Men hon visste så lite och Noor hade antagligen rätt i att hon inte kunde göra något.
Stella då? Inte för att Stella var att lita på, men om hon förstod hur farlig den diskrona tekniken kunde bli om idioterna på Himmelska friden fick tag i den kanske hon ändå skulle … om hon nu inte snurrade omkring i någon annan tid. I alla fall: om Stella ville skulle hon kunna fixa information.
Freddy konstaterade att hon varken visste ut eller in. Sova på saken kanske var en bra grej. Hon rullade en joint och gick ut på gården och tände den på en lykta som stod kvar. Hon hade velat dela den med någon. Det regnade igen, men markisen höll det mesta ute. Hon lutade sig mot husväggen, blundade och lyssnade på det trummande ljudet i mörkret.
När hon öppnade ögonen igen stod Nisse där. Nisse! Lilla fina Nisse med alla fräknarna kvar på näsan. Hon hade inte hört honom komma, hon hade väl nickat till. Vad glad han såg ut!
– Hej Freddy! sa han.
Hon reste sig, slog armarna om honom och sa ”välkommen hem”. Hem?
– Du, det kanske verkar otrevligt att fråga så här på en gång. Men finns det nån mat? Jag har inte ätit sen …
– Otrevligt? Du är på Oasen. Soppa på blodriska, svinmålla och diverse, duger det?
– Diverse blir skitbra.
Han hade Himmelska friden-kläder på sig, men blöta och leriga. Och en stor tröja som såg ut som hennes egen, Canberras och Noors. Grovt stickad i grått ullgarn med huva. Såna som Nalle stickade av fet ull som slog ifrån sig regnet. Det var tydligt att han inte bara hade tagit infran tillbaka som planerat utan att något hade hänt.
– Hörru, gå upp till mig och låna nåt torrt att sätta på dig, så värmer jag soppan.
En stund senare satt de på varsin pall vid vedspisen och åt soppa och bröd.
– Så, får jag höra? Du kommer inte med infran, du har nya kläder och ingen ryggsäck, du är dyngsur och hungrig. Så vad har hänt?
– Vänta, vänta, sa Nisse och blåste på soppan.
Den var god, det var färska salviablad i den och svinmålla var den godaste grönsak han hade ätit. Jo, han hade kommit med infran på sätt och vis. Nedre infran, som körde saker, inte folk. Freddy nickade, hon visste.
Han tog det från början. Han hade haft tur och träffat Joel från Harmonibrigaderna, som hade fixat så att han fick intervjua Sebastian i Visdomens hus och en mysko robot som skulle ställa upp i ett val. Och så fick han bo gratis i gästhuset och äta på restaurangerna på Himmelska fridens bekostnad. Men sen mötte han Lydia.
– Lydia? Snackar vi om en gammal dam, nej, äldre än bara gammal, som är lärare i något skumt och som hjälpte Ante med Timebanditen?
– Ja, just hon. Eller hur det nu var. Hon säger att han kom på idén och hjälpte henne att utveckla den. I alla fall …
Freddy skakade på huvudet och Nisse berättade vidare. En av de prickiga katterna kom och hoppade upp i knät på honom. Var det Emoji eller Pricken? Omöjligt att säga – det var ju samma katt.
Jo, den här Lydia. Han hade mött henne i Visdomens hus där hon hade irrat omkring i korridoren och varit helt borta. Men sen hade hon följt efter honom från qigong-övningen i parken och dragit med honom ner i nedre infran. Då var hon helt närvarande. Hon ville att han skulle hjälpa henne att få tag i Timebanditen, men han visste inte om han borde göra det eller hur i så fall … och så ville hon hjälpa honom.
– Hon sa att de bara hade släppt in mig för att få mer information om Ante och vad vi tänkte göra med Timebanditen. Jag tror att hon tänkte hjälpa mig ut om jag hjälpte henne att få tag i Timebanditen och kanske Ante. Men jag visste ju inget. Sen somnade hon. I en liten konstig skrubb. Och jag gick nerför trappan för att se mig omkring och mötte en järnvägsarbetare eller något som hette Järv och kände Lydia och berättade om sin barndom. Hennes föräldrar hade varit med i en motståndsrörelse och blivit tagna av Harmonibrigaderna när hon var liten.
Sen hade larmet gått och Järv hade sagt åt honom att gömma sig i vagn 3 i ett tåg som stod där. Han låg där och väntade medan en massa briggisar sprang utanför och letade igenom alla vagnar utom vagn 3. Efter ett tag började tåget rulla, han visste inte vart han var på väg eller vad han skulle göra sen, men mest frös han.
– Jag låg mellan några lådor, jag var lite skraj för att det kunde vara likkistor, för det var ungefär den storleken. Men de var varma. Lite varma. Då vart jag nyfiken och öppnade den ena, och där låg nån. En nersövd människa, och så var det en massa knappar och kontroller.
– Shit, en biobot! sa Freddy.
– Finns det lite mer soppa? Jag har inte käkat sen …
– Sitt kvar, jag hämtar.
Nisse hade lyst sig fram bland kontrollerna i lådan. Han funderade på om det kunde vara en sjuktransport, men skulle de verkligen köra sjuka med godståg? Sen hade tåget tvärstannat och han hade kört armbågen i en kontroll där det stod ”omstart”. Och då hade mannen eller roboten i lådan satt sig upp och sagt att han hette Peter och frågat vad han kunde hjälpa honom med. Nisse sa att han ville veta hur han kunde komma ut ur Xpan-systemet och ta sig till Oasen. Det kunde ju inte gå mer än fel.
– Och då sa han: ”Man brukar säga att gräset är grönare på andra sidan. Men när man väl kommer dit finner man sig själv i samma situation. Många gånger är det din egen syn på situationen som är problemet.” Han var otrolig, värsta floskeltoppen. Jag funderade på om jag skulle kunna trycka ner honom i lådan och öppna en annan istället, men så testade jag att fråga om mer konkret information.
– Vad sa han då? undrade Freddy.
– Han sa: Ibland är en cigarr bara en cigarr, sa Nisse och imiterade det tonfall och den accent som han gissade att Sigmund Freud skulle ha haft.
Sen hade Peter sagt att det var en intressant utmaning att hjälpa Nisse ut. Och en väg utan hinder skulle sannolikt inte leda någonstans. Efter en stund reste han sig ur lådan, gick runt och undersökte vagnen och det verkade som om han hade lysdioder under huden som blinkade när han sökte information om möjliga utvägar.
– Jag hörde steg utanför och bad honom skynda sig. Det kändes lite taskigt, men han var ju en robot, jag vet inte hur såna reagerar. Följ med, sa han, och så gick vi in i nästa vagn och jag hörde hur de öppnade vagn 3. Peter sa att de säkert skulle bli överraskade över att han var borta, men ”den som inte väntar skall inte finna det oväntade”. Platon, sa han.
Peter förklarade att taket kunde öppnas, varpå han gjorde det och de klättrade upp på en trång hylla mellan bergväggen och tunnelns tak. De kröp framåt i tågets riktning och hittade en lucka av trä som de tog sig ut igenom och snabbt stängde efter sig. Och så stod de där i en skog där det regnade. Långt borta syntes ruiner. De gick på måfå längs infran.
– Sen sa Peter att han måste stanna och ladda, men det fanns ingenstans att ladda, så jag satte honom mot en vägg och fortsatte att gå. Någon gång måste jag ju komma nånstans, tänkte jag. Kanske hit. Eller nån annanstans.
– Du kunde ju ha gått vilse. Du skulle ha gått längs infran, sa Freddy.
– Jag visste var infran fanns hela tiden. Och sen mötte jag nån. Jag visste inte var jag var, men jag trodde att tåget hade gått norrut, så kanske … så jag frågade honom om han visste var Oasen låg, och han kom just härifrån, sa han.
Freddy log och sa att han hade träffat Nalle och att det var det bästa som hade kunnat hända. De borde gå och sova nu och sen leta rätt på Nalle och den där roboten.
