En passagerare kliver på bussen, tar fram en flaska desinfektionsmedel och börjar spreja omkring sig. Någon går fram och talar om att så får man inte göra – det kan finnas astmatiker på bussen, och andra som inte tål kemikalieångorna, och förresten luktar det illa. Men sprejaren förklarar att hon tillhör en riskgrupp. Hon vågar inte åka buss utan att åtminstone desinficera den närmaste omgivningen. Då ska du inte åka buss, då ska du stanna hemma, säger medpassageraren. Men det kan hon inte.

Det är en historia ur livet. Det är många som tar ut sin rädsla och oro på folk som de tycker beter sig olämpligt i den nya pandemivärlden. Att spruta kemikalier omkring sig på bussen är ingen bra idé, men det är å andra sidan lätt att säga. För fast det har talats mycket om smittskyddspeng för riskgrupper finns det ännu ingen sådan.

Det kan dröja, kanske till slutet av året, sa socialminister Lena Hallengren i slutet på förra veckan. Fastän Socialstyrelsen för snart en månad sedan publicerade en lista över grupper som borde hålla sig hemma. Utöver personer över 70 år handlar det till exempel om cancerpatienter – de är inte nödvändigtvis sjukskrivna under hela behandlingen. Diabetiker, transplanterade, personer med ett BMI över 40, alltså en rejäl övervikt. En del människor som bor med någon i en riskgrupp rekommenderas också att inte gå till jobbet.

När riksdagen röstade igenom smittskyddspengen till dem som måste stanna hemma kändes det ett tag som om vi i alla fall lever i ett samhälle som ställer upp när det kniper. Men sedan hände ingenting. Det vill säga, det hände massor. Folk ansökte hos Försäkringskassan om smittskyddspeng och fick veta att de måste vänta på regeringens beslut – hur länge visste ingen.

Nu har det pågått ett tag och människor i riskgrupper har tagit ut semester, lånat på banken, levt på sina anhöriga. För många är de möjligheterna uttömda och de står utan försörjning eftersom de följer myndigheternas rekommendationer.

Lena Hallengren säger till DN att det blir som att bygga ett nytt socialförsäkringssystem och att Försäkringskassan behöver tvåtusen nya handläggare. Dessutom måste man avgöra vilka som tillhör riskgrupperna. Ja, det kan säkert bli besvärligt att förändra ett socialförsäkringssystem som ägnar sig mer åt att neka folk ersättning än åt att lösa problem som finns. Och Lena Hallengren tycks vara inne på att fortsätta på den linjen, för en annan sak som fördröjer smittskyddspengen är att man måste hitta ett sätt att förhindra fusk.

Samtidigt betalas hundratals miljarder ut till företag som har kunnat fuska bäst de vill i väntan på kontroll. Vissa låtsaspermitterar sina anställda och säger till dem att jobba ändå. Eller kräver stöd fast de går med vinst och delar ut pengar till aktieägarna. En del av dem kommer att få betala tillbaka stödet de har fått, men först senare. Men människor med hälsoproblem får klara sig bäst de kan.

Det är nog inte lätt, men det är inte som om en pandemi inte hade kunnat inträffa tidigare. Det finns ingen anledning att stå som fallen från skyarna. Lena Hallengren och hennes kolleger har bra betalt just för att det är höga krav på dem, de ska kunna lösa svåra situationer. Inte dumpa problemen på riskgrupper som ska stanna hemma utan pengar.

Vi kanske har sagt basinkomst några gånger på den här ledarsidan i vår, och det kommer att bli fler. För det vore så uppenbart mycket bättre att ge alla rätt till en grundläggande inkomst än att lägga pengarna på att anställa tusentals människor som kan se till att för allt i världen ingen får pengar fast den bara har 39 i BMI.

Tills vi har ett realistiskt och solidariskt system för att se till att folk som inte borde gå till jobbet inte heller gör det kommer många med goda skäl att vara livrädda på väg dit. Om en del av dem anser sig tvungna att desinficera bussen är det inte dem vi ska peka finger åt.