Barnen intar gatorna med krav på en framtid. Men vad händer egentligen i klimatpolitiken?

Så sent som när Ulf Kristersson tillträdde som moderatledare talade han självkritiskt om behovet av ett moderat uppvaknande i miljöfrågorna. Men om man vaknat så var det inte för att göra något åt problemen. Allt öppnare förnekar moderater och sverigedemokrater klimatforskningens slutsatser. Gal–tan-konflikternas sprängning av det politiska landskapet har fått konservativa att se större vinster i att arbeta mot miljöpolitik än mot miljöproblem.

Partiledarna för M och SD erkänner fortfarande klimatfrågans vikt men blinkar samtidigt ogenerat åt opinionerna som driver med Greta och talar om ”klimatalarmism”.

I praktisk politik spelar det ingen roll hur litet styrmedlet är för att både M och SD ska mobilisera hela maskineriet emot. Inte ens en futtig skatt på plastpåsar kan accepteras utan hån, trollarméer och konstruerad klassretorik i falsett.

På den andra kanten har forskningens allvar lett till rynkade pannor och en tydligare insikt om vad som behöver göras. Miljöpolitik, som tidigare miljöpartister ensamma fick försvara, berömmer sig nu hela regeringen för. Det är bra.

Men samtidigt kampanjar socialdemokrater för nya landningsbanor på Arlanda, sexfiliga motorvägar i Skåne och klipper band till en flygplats i Sälen som ska få de sista vinterfirarna att hinna dit innan snön smält för alltid.

I veckan som gick uppmärksammade Svenska Dagbladet hur Sveriges och Isabella Lövins arbete för höjt pris på koldioxid i EU lett till en fullständig kollaps för kolkraften. Det beskrevs som den största klimatinsats vårt land har gjort, och så är det. Men det slår mig hur ofta effektiv miljöpolitik skett just så där. Utan åthävor, i en snårskog av bokstavskombinationer, långt från löpsedlar och valvinnande budskap. Så mycket i skymundan att inte ens den på andra sidan förhandlingsbordet riktigt förstår vad som händer.

Hade kol-länderna förstått vad priset på utsläpp skulle leda till hade ”the Swedish proposal”, som Lövins genidrag i förhandlingarna kallas i EU, aldrig blivit verklighet. Samma i en hel del av regeringsförhandlingarna. Från skatteförändringarna som slängde ut villaoljan i början av det här seklet till reduktionsplikten som straffar ut bensinen nu.

Vad säger egentligen det här? På gatorna går barnen och kräver en framtid, vid förhandlingsbordet måste man dölja klimatåtgärdernas effektivitet för att de ska bli verklighet. Barnen har valt den politiska, demokratiska vägen för sin kamp. Vad händer i längden om politiken ändå inte lyssnar?

Den politiska logiken måste ändras, på båda sidor av skalan. Det måste vara mer politiskt kostsamt att sakna klimatåtgärder än att genomföra dem.

För även om arbetet i det dolda kan vara effektivt, räcker det inte. Ibland kommer klimatåtgärder vara tydliga och uppenbara. De kommer att ha förlorare i nuet, för att vi alla ska vinna i längden. Det kräver en helt ny syn på vad som är bra politik. Inte alltid att göra mer, utan också insatser för att vi ska göra annorlunda. Och mindre. Längre livslängd på prylar, effektivare energianvändning, färre resor.

På samma sätt som Lövins förhandlingsinsatser fått kol i Europa att stanna i marken, måste aktiva beslut få landningsbanor i Stockholm och motorvägar i Skåne att stanna på ritbordet, exploateringar i Kallak att stanna i flashiga bolagspresentationer och varor i ditt flöde att stanna i wish-appen. Att utsläppskurvorna går ner måste vara viktigare än att börskurvorna går upp.