Maten smakade helt okej. Eftersom Dora hade avböjt erbjudandet från krakaterna att ”döda något djur” var måltiden helt vegetarisk. Mest alger. De odlade också olika grönsaker från jord med hjälp av ljus genererat av självlysande organismer från havets djup. En liknade morot och smakade som en.

Maten hade serverats av någon som presenterade sig med något som lät som en grymtning på krakaternas egna språk, men la till att han kallades Kompis på pidjin. Lumetch. Ett leende flög över hans ansikte och fick hans morrhår att vibrera.

Kompis hade hängt med Dora, lärt henne flera av krakaternas sällskapsspel, Dora favorit var lopatridi som gick ut på att skjuta metallkulor på motståndarens bo, bestående av likadana kulor. Kulorna befann sig i en kupolformad arena i vakuum och utan gravitation. Ett slags tredimensionell biljard som Dora visade sig vara ovanligt bra på.

De hade kul ihop. Dora gillade kompis. Hon hade kul på en annan planet med en hyperintelligent, hypertrevlig valross. Hon hoppades att hon skulle komma tillbaka snart igen. Här kunde hon trivas. Undrar om det finns liksom fritidshus här? Fritidsbubblor?

– Ganata?, undrade Kompis.

Hon hade druckit ganata förut. Ett te som spridit sig över hela gemenskapen. Ganata hade funnits så länge att ingen visste var det kom ifrån. Ordspråket ”inget är så gammalt som en kopp fin ganata, utom ganata” var halvt obegripligt men i grunden sant. Ganatan jästes under ritualliknande förhållanden och lagrades sen i grottor i minst sex år och upp till flera sekel. Till slut föll de jästa bladen ihop i en hög med damm vilket ansågs som den finaste graden av ganata. Olika grottor innehöll olika mikroklimat vilket påverkade både struktur och smak och de verkliga kännarna kunde känna igen de flesta av de hundratals ansedda ganatagrottors smaker och dofter. Öppet för nörderi av kosmiskt format.

– Ja, tack.

Kompis log och trollade fram en kanna som rykte av värme och en enormt vacker mugg formad som en väv av tång i alla nyanser av grönt man kan tänka sig. Han hällde upp koppen från hög höjd med en sirlig rörelse och bugade djupt innan han överlämnade koppen.

– Vad är du, eller, vad gör du? Jag menar vad är ditt jobb?

– Jag är professor i psykologi.

– Va!?

– Det stämmer. Kompis verkade inte förstå vad Dora var ute efter. Professor. Psykologi.

– Jag förstår orden. Men varför jobbar du här? Ska du inte liksom professora?

– Jag jobbar inte här. Ingen jobbar här. Det här är en av många centralkupoler, navet i vår civilisation, hjärnan i vårt nervsystem och allt gemensamt sköter vi gemensamt. En krakat är ingen krakat.

Dora nickade och tänkte på jorden. Tänk om människorna skulle kunna tänka så istället för att kriga och hata, vara så infernaliskt rädda för varandra. Det finns inget att vara rädd för annat än rädslan själv säger de, men det spelar ingen roll varför en människa gör onda saker för att den är rädd. Dora rös. Ingen människa kan överhuvudtaget leva utan andra människor. En bäbis är helt hjälplös, måste få mat av andra som ska stå ut med att ha en skrikande, gnällande skitande och pissande sak i sina hem. Ja, i sin säng. Med så mycket slit för att få fram avbilder av sig själv är det ingen tvekan om att vi är väldigt angelägna om den mänskliga arten.

– Låter bra. Vem vet nåt om när jag komma härifrån.

– Jag, sa Kompis torrt. Dina sista prover var bra. Du är stark nog att simma.

Han gav henne en långsam, dröjande blick som hämtad från en av myriaden av C3–western, förlagda till tiden då planeten var skådeplats för den mest explosiva rushen någonsin. En tre ton tung diamant hittades i Grolina, en liten jordbrukarstad långt norrut som utvecklats till en miljonstad ständigt i konkurrens och rivalitet med Mrsch. Lycksökare från hela gemenskapen samlades i bergen och många av dem hittade lyckan, men ingen fann någon diamant som var ens i närheten av Isberget, som den kom att kallas.

– Och du simmar väl rakt hem? Till Espia alltså. Inte Jorden.

– Jag lovar, skrattade Dora. Kompis, jag lovar på alla tummar.

Hon hörde hur knäppt det lät, men krakaterna hade tummar. Och det verkade funka. Han fattade.

Dora hade ingen som helst avsikt att simma någon annanstans än till Espia. Ville knappast ta livet av sig för att hon var uttråkad.

En signal fick dem att titta upp. En av väggarna i rummet lystes upp och ett ansikte som Dora inte kände igen men som Kompis verkade känna väl. Han hälsade entusiastiskt på henne.

– Dora det här är – grymtning – Sissla. Hon har läst på C3 och fått ett namn på Pidjin. Det betyder solsken och hon är, äh, hon är. Min vän. Min.

Sissla fnissade grymtande.

– Du kommer att fatta en dag att det är med mig du vill skörda tången, virka sugdaliemattor att sova på och få två vackra barn.

Dora visste inte hur en rodnande krakat såg ut men kompis såg förlägen ut. Hon skrattade till.

Sissla hörde hennes skratt och log.

– Lugn, Kompis. Jag har ännu inte börjat fatta att jag vill ha allt det där med dig. Kan hända att grofasten har fel.

– Grofasten?

– Jäpp.

– Har du talat med grofasten? Kompis gick upp i det närmaste falsett en krakat kan komma. Ettstruket C skulle någon med absolut gehör kunna berätta eller en vanlig dödlig med en stämapparat.

– Vad tror du?

Kompis såg förvirrat omkring sig. Han kliade sina morrhår och hummade djupt.

– Äh, självklart har jag inte talat med grofasten. Vet du vilken kö det är dit. Femton år. Tror du jag skulle slösa bort min fråga på dig?

– Jo, jag trodde nog det, mumlade kompis.

Tystnaden bredde ut sig i rummet. Dora antog att krakaternas känsloliv var rätt likt människors. Att det hon såg framför sig var två personer som var förälskade i varandra men låtsades bara vara vänner för att inte riskera att bli avvisade. Hon hade sett tillräckligt med romantiska komedier för det. Och actionrullar också, förresten. Skulle vara surt om Kompis och Sissla skulle erkänna för varandra att de älskade varandra när planeten var på väg att gå under. Varför den nu skulle göra det?

– Okej, sa hon. Nu pussas ni och börjar dejta ordentligt.

Hon drog efter andan.

– Och. Så släpper vi det. Vad ville du?

– Jonatan från Espia är här. Han och en grupp soldater. Han frågar efter dig.

– Jonatan? Dora insåg att hon hoppade upp och ner. Bara till hälften glad för att återse Jonatan. Andra häften bestod i lättnaden över att slippa ta sig hem till Espia på egen hand.

– Var är han? Kan jag träffa honom.

– Han är vid dammen. Du kan komma upp när som helst.

– Nu. Min simmardräkt?

Med ett roat leende plockade Kompis fram en liten kasse i tyg från en bänk när dörren förhängd av flätade tångruskor. Ätliga. Om det nu kom till det.Vilket det aldrig gjorde. Krakaterna levde i bra balans med havet. De visste inget annat än att leva ekologiskt och hade svårt att förstå sig på raser som förstår sin egen värld.

Fantasi var visserligen inte krakaternas starkaste sida, men de hade i grunden rätt tyckte Jonatan som gärna delade med sig av sin åsikt till krakaterna som oftast blev smickrade.

Det slog plötsligt Dora. Jonatan var inte bara en vänlig hippie som valt att bosatta sig på en planet i gemenskapens lugnaste vatten. Han var hemlig. Hade hemligheter och var inte den han utgav sig för att vara. Hon blev inte sur. Det var coolt. Spännande. Han hade ju varit sjyst och hon hade aldrig frågat. Jo, några gånger, man hade genast kommit på något viktigt han måste göra och pipit iväg. Hon hade fattat att hon inte skulle fråga mer om sånt, men hon hade trott att det handlade om en tjej. I efterhand insåg hon att han aldrig var särskilt hemlig med berättelser om damer han hade snärjt. Det sista var hans ord som han vägrade att sluta att använda trots att Dora försökte honom att förstå att man inte kunde säga så länge. Alla. Alla var feminister. Nästan.

Jonatan hade bara stirrat på henne. Kvinnors rättigheter var av en annan kaliber i en värld där folk bara hade ett kön eller fyra och där förtryck av olika arter var ett stort problem, eller som på jorden konflikter utifrån inbillade skillnader, inbillade oförätter.

Han var aldrig hemlig med sånt. Det måste vara nåt skumt. Agent! Hemlig agent och hjälte. Som en soldat men agent på samma gång. Kul.

Hon tittade upp. Kompis stod tålmodigt och tittade på henne. Hon visste inte hur länge hon hade suttit tyst. Det kunde lika gärna ha varit flera timmar som ett par minuter. Kompis såg inte ut som om hon hade gjort något konstigt, han bara log tålmodigt.

– Dags att ta farväl?

– Tyvärr, sa Dora. Jag har nog inget annat val. Min hemplanet, du vet?

– Jag vet. Alla planeters smärta är alla planeters smärta och alla planeters smärta är universums smärta, allt levandes smärta. Vi ska be för er. Och federationens soldater.

– Värst vad det blev högtidligt. Ge mig en kram, kompis. Och nu menar jag inte ditt namn.

Kompis skruvade förläget på sig. Krakaterna kramades, det visste Dora. Det kramades en massa, plågsamt mycket. Den romantiska komedin hon hade sett med Kompis har säkert bestått till hälften av kramande krakater. Vänner, syskon, arbetskamrater, älskande. Alla kramades. Jämt. Länge. Kanske skruvade han på sig för att han var ovan att krama människor. Så kände hon. Han var varm. Jättevarm. Hon måste vara rätt kall för honom.

Hon drog sig snabbt tillbaka.

– Öh. Förlåt. Jag visste inte.

– Ingen fara. Man vänjer sig aldrig vid att folk är så kalla.

– Folk?

– Ja, de flesta andra.

En harkling i dörröppningen fick de båda att vända sig om. Dilanter kravlade in till dem.

– Jag hörde att du är pigg nog att återvända hem, sa han när de hade hälsat.

– Ja. Jag har haft det superbra här, men nu är det dags att rädda jorden.

Dilanter skrattade.

– Självklart. En bra början. Du kommer att förändra världen. Världar. Och då behöver jag inte ens stå i kö hos grofasten för att veta det. Du har redan börjat.

Nu var det Doras tur att bli förlägen. Dilanter klappade henne vänligt på axeln.

– Lugn, min vän. Du är vad du är. Skäms aldrig för det. Be aldrig om ursäkt för det.

Med ett leende kramade hon Dilanters hand. Den var lika varm som Kompis, men Dilanter avslöjade inte med en min om han frös eller inte. Han hade hållit andra handen bakom ryggen. Med en sirlig rörelse, för att vara stor som en sjöelefant, tog han fram ett bylte.

– Vi tog oss friheten att sy dig en, hrm, värdig simmardräkt. Din gamla var, eh, entusiastiskt utförd, men du kommer nog att tycka bättre om den här.

Han sträckte fram byltet som hölls ihop av ett snöre av någon slags rosa växt med små, små vita bär. Hon anade att de gick att äta. Och att de var extremt goda. Dilanter såg hennes blick.

– Jo, alphiggabär. Växer där uppe. Jobbiga att plocka. Växer högt. Vi gillar inte höjder.

– Aha. Men är det här dräkten?

Dora vecklade ut den. Den glimrade. Inte som en discokula eller strålkastare. Det var ett dovt glimmer, ett tryggt, nästan mörkt glimmer som växlade nyans i små men urskiljbara steg. Någonting fick Dora att tänka på sushi. Hon slog undan ett plötsligt sug efter ris och insåg. Fiskar.

– Är den gjord av fiskar?, sa hon försiktigt.

Dilanter och Kompis skrattade.

– Nä, sa Dilanter. Den är gjord av ett material som liknar fiskhud, men saknar fjäll. Den har ingen friktion mot vatten. Och i ingenmansland. Du kan simma längre och med mindre ansträngning. Dessutom håller den dig tempererad och fungerar som en enkel skyddsdräkt. Klarar inte kulor eller en bomb, men en och annan smäll.

– Ni som är så fridfulla.

– Vi är fridfulla, men inte ofarliga. Som du kommer att upptäcka har våra dräkter ett  visst, hur ska jag säga, rykte. Och vi med dem.

– Sluta larva dig, sa Kompis. Dräkterna är coola. Alla vill ha en, men alla får inte en. Så. Klart. Sätt fart. Kwonerna? Minns ni.

Antagligen var det för att inte minnas kwonerna som hon hade gått upp i dräkten så mycket.

– Betyder det att jag inte behöver ligga i säcken?

– Nej, sa Dilanter. Den skyddar dig inte från trycket.

Med en rysning sträckte Dora ur undersidan av båda händerna i en gest som betydde att de gott kunde sätta handklovar på henne. Gesten gick de båda krakaterna helt förbi.

De krånglade sig fram mellan transportbältena irriterande långsamt. Dora villa springa rakt över hela surven men insåg snabbt att hon inte visste vart de skulle. Tydligen till andra sidan. Via två andra sidor.

Till slut var de framme. Det såg inte ut som det ställe hon kommit till förut, men hennes minnen var luddiga. Den förvånansvärt mjuka luckan öppnades och Dilanter sträckte henne en dyksäck. Hon la ifrån sig den nya simdräkten och tittade ner på den gamla som hon bar och som nu såg ut som om ett barn hade ritat den. Och så var det ju också. Hon insåg två saker. Hon måste byta dräkt innan hon simmade iväg. Hon måste förklara för Jonatan varför hon hade bytt.

Hon vände sig mot Dilanter.

– Jag behöver byta. Dräkt.

– Du kan gå in före mig. Jag stänger luckan en stund. Knacka när du är klar.

Dora hoppade in och bytte snabbt. När hon knackade öppnades luckan och Dilanter steg in.

– Du kan lägga den gamla dräkten i korgen där. Den kommer att tas om hand.

– Brännas upp.

– Vi bränner ingenting.

Dora kröp ner i säcken och kände snart hur vattnet tryckte mot hennes kropp.

– Du, ropade hon. Säg åt kompis att fria åt den där Sissla.

– Fria?

– Ja, liksom. Ni gifter väl er?

– Ja, jag hörde inte dig bara. Slappna av nu. De är redan på väg att gifta sig. De måste bara hungrera salifens tränga horn.

– Multen skvaltar i fläken, mumlade Dora. Hennes ord dränktes av vattnet som nu trängt ut all luft ur slussen.