3 JULI
När jag vaknar tänker jag på uthållighet. Hur kunde franciskaner som Patrick Carolan och Moema de Miranda uthärda så länge i en institution som knappt speglade några av deras djupaste trossatser och värderingar – bara för att sedan få vara med om ett plötsligt skifte som många här endast kan förklara genom att hänvisa till det övernaturliga? Carolan berättade för mig att han hade blivit utsatt för sexuella övergrepp av en präst när han var tolv år gammal. Han är rasande över allt mörkande, men ändå lät han det inte leda till att han för evigt miste sin tro. Hur lyckades han bevara den?

Jag ställer frågan till Miranda när jag träffar henne efter Mary Robinsons föreläsning. (Robinson hade milt kritiserat encyklikan för att inte tillräckligt understryka kvinnors och flickors roll i den mänskliga utvecklingen.)
Miranda rättar mig, och säger att hon i själva verket inte tillhör dem som härdade ut under större delen av livet. »Jag var ateist  i åratal, kommunist, maoist. Ända tills jag fyllde trettiotre. Och då blev jag omvänd.« Hon beskriver det som ett ögonblick av ren insikt: »Wow, Gud finns. Och allt förändrades.«

Jag frågade henne vad som föranledde detta, och hon tvekar, skrattar lite. Hon berättar för mig att hon hade gått igenom en väldigt svår tid i sitt liv när hon stötte på en grupp kvinnor »som var annorlunda på något sätt, till och med i lidandet. Och de började tala om Guds närvaro i deras liv på ett sätt som fick mig att lyssna. Och sedan var det helt plötsligt som om Gud bara var där. I ena stunden kunde jag inte ens föreställa mig Gud. Och i den andra bara fanns han där.«

Omvändelse – det var något som jag hade glömt bort. Och ändå är det kanske nyckeln till att förstå kraften och potentialen i Laudato sí. Påve Franciskus ägnar ett helt kapitel av encyklikan åt behovet av en »miljöomvändelse« bland kristna, »som får resultatet av deras möte med Jesus Kristus att uppenbaras i förhållande till världen runtomkring dem. Att leva i kallet att vara Guds skapelses beskyddare är väsentligt för ett dygdigt liv, det är ingen valfri eller sekundär aspekt av vår kristna erfarenhet.«

Jag insåg att det jag hade bevittnat ta form under de tre senaste dagarna var ett ekologins förkunnande – i talet om att »sprida encyklikans glada budskap«, om »att ta till apostlahästarna«, om en »folkets pilgrimsfärd« för jorden, i Mirandas planer för att sprida encyklikan i Brasilien via radioreklam, online-videor och broschyrer som kunde användas i församlingarnas studiegrupper.

En tusenårig maskin som utformades för att värva och omvända icke-kristna står nu i begrepp att rikta sin missionärsiver inåt, att utmana och förändra grundläggande övertygelser rörande människans plats i världen bland de redan trogna. I sitt avslutande anförande föreslår fader McDonagh »en treårig synod om encyklikan« för att utbilda kyrkans medlemmar om denna nya teologi som handlar om ömsesidigt beroende och »integralekologi«.

Många är de som har funderat över hur Laudato sí på en och samma gång lyckas vara så svepande kritisk till samtiden och ändå så fylld av hopp om framtiden. Kyrkans tro på tankens makt, och dess skräckinjagande förmåga att sprida information globalt, kan säkert till stor del förklara denna spänning. Troende människor, i synnerhet inom missionerande trosinriktningar, är djupt övertygade om något som sekulära människor inte är helt säkra på: att alla människor är kapabla till djupgående förändring. De förblir övertygade om att rätt kombination av argument, känsla och erfarenhet kan leda till livsomvälvande förändringar. Det är ju när allt kommer omkring själva kärnan i omvändelsen.

Det är mycket möjligt att det mest kraftfulla exemplet på denna förändringsförmåga utgörs av Vatikanen under påve Franciskus. Och det är en förebild inte bara för kyrkan. För om en av de äldsta och mest traditionsbundna institutionerna i hela världen kan förändra sina läror och praktiker så radikalt och så snabbt som Franciskus försöker genomdriva dem, så måste väl också alla möjliga slags nyare och mindre flexibla institutioner också kunna förändras.

Och om det sker – om förändringen är lika smittande som den förefaller – så kanske vi, tja, faktiskt har en chans att ge oss i kast med klimatförändringarna.

POSTSKRIPTUM
Av alla texter i den här antologin är det denna jag finner mest oroväckande vid omläsning. Ty trots det mod som påve Franciskus visar när han konfronterar världens regeringar med deras försumlighet inför miljön och deras brutala likgiltighet inför migranters liv, har Vatikanen fortfarande inte lyckats utkräva ansvar av sina egna ledare för de systematiska sexuella övergreppen på barn och nunnor, liksom det avsiktliga mörkandet av dessa brottshandlingar.

Vägran att skipa rättvisa har plågat många av kyrkans trogna, och har underminerat Franciskus moraliska auktoritet att gå i täten i andra frågor, inbegripet klimatkrisen. Om inte annat borde detta tjäna som påminnelse om det akut nödvändiga i att närma sig social och politisk förändring utifrån ett intersektionellt perspektiv: om vi väljer och vrakar vilken akut kris som bör tas på allvar kommer slutresultatet att bli en oförmåga att förändra någon av dem. Endast en orädd och holistisk attityd, som inte offrar en fråga på någon annans altare, kan genomföra den djupgående förvandling vi är i behov av.

Låt dem drunkna: andra görandets våldsamhet i en värld som blir varmare
En kultur som värderar svarta och bruna liv så lågt att den är villig att låta människor gå under i havets vågor eller tända eld på sig själva i flyktingläger kommer också att låta de länder som bebos av svarta och bruna människor gå under i havets vågor, eller förtorka i outhärdlig hetta.

MAJ 2016
EDWARD W. SAID-FÖRELÄSNING I LONDON
Edward Said var inte någon trädkramare. Den store antikolonialistiske tänkaren, som kom från en bakgrund av handelsmän, hantverkare och yrkeskunniga, beskrev en gång sig själv som »ett extremt urbant palestinskt fall vars förhållande till landskapet i princip är metaforiskt.« I After the Last Sky (Efter den sista himlen), där Said reflekterade kring Jean Mohrs fotografier, utforskade han det palestinska livet in i dess mest intima aspekter, från gästfrihet till sport och inredning.

Minsta detalj (placeringen av ett inramat fotografi, ett barns trotsiga hållning) ledde till en störtflod av insikter från Saids sida. Men när han ställdes inför bilder av palestinska jordbrukare (som tog hand om sina hjordar, arbetade på åkrarna) gick blickens skärpa plötsligt upp i rök. Vilka grödor odlades? I vilket skick var jorden? Tillgången på vatten? Om detta sade han inget. »Det jag ser är fortfarande en oföränderlig och kollektiv befolkning bestående av fattiga, lidande, stundtals färgstarka bönder«, erkände Said. Han medgav att det var en »mytisk« förnimmelse – men höll ändå kvar vid den.

Om jordbruket tedde sig främmande för Said framstod de som ägnade sina liv åt problemen med luft- och vattenföroreningar som om de befann sig på en annan planet. I ett samtal med kollegan Rob Nixon, som vid den tidpunkten arbetade på Columbia University, beskrev han en gång miljörörelsen som »en lyxaktivitet för bortskämda trädkramare utan verkligt uppdrag«. Men ingen som i likhet med Said har en djup förankring i Mellanösterns geopolitik kan bortse ifrån regionens miljöutmaningar.

Detta är ett område som är oerhört sårbart för värmeböljor och vattenbrist, för ökande havsnivåer och ökenbildning. En artikel som nyligen publicerades i Nature Climate Change förutspår att stora delar av Mellanöstern sannolikt kommer att »uppleva temperaturnivåer som är outhärdliga för människor« vid slutet av det här århundradet om vi inte radikalt minskar utsläppen – och det fort. Och mer rättframt än så uttrycker sig i regel inga klimatvetare. Men trots det tenderar klimatfrågor i den här delen av världen att behandlas som sekundära eller som lyxproblem. Skälet till det är inte okunnighet eller likgiltighet. Det handlar bara om vad som måste prioriteras.

Klimatförändringarna utgör ett allvarligt hot, men de mest skräckinjagande konsekvenserna ligger fortfarande några år framåt i tiden. Här och nu finns det alltid mer akuta hot att hantera: militär ockupation, flygräder, systematisk diskriminering, handelsbojkott. Inget kan konkurrera med sådant, och bör heller inte försöka göra det.

Det finns andra skäl till varför miljörörelsen kan ha tett sig som en borgerlig lekstuga för Said. Den israeliska staten har sedan lång tid tillbaka fått sitt nationsbyggarprojekt att framstå som grönt – det var en väsentlig del av det sionistiska pionjäretoset »tillbaka till marken«. Och i det sammanhanget har i synnerhet träden tjänat som ett av de mest kraftfulla vapnen för markstöld och ockupation. Det handlar inte bara om de oräkneliga oliv- och pistaschträd som har välts omkull för att göra plats åt bosättningar och vägar som enbart får nyttjas av israeler.

Det handlar också om de vidsträckta tall- och eukalyptusskogar som har planterats över dessa fruktträdgårdar, liksom över palestinska byar. Den mest iögonfallande aktören här har utgjorts av The Jewish National Fund, den judiska nationalstiftelsen, som under mottot »Vi gör öknen grön« skryter med att ha planterat 250 miljoner träd i Israel sedan 1901, varav många inte är naturligt hemmahörande i området. Stiftelsen har även finansierat väsentlig infrastruktur för den israeliska militären, bland annat i Negevöknen.

I reklambroschyrerna utmålar sig JNF som vilken annan grön icke-statlig organisation som helst, som först och främst bryr sig om skog- och vattenvård, parker och friluftsområden. Stiftelsen råkar också vara Israels största markägare, och trots ett antal komplicerade rättsliga klagomål vägrar den fortfarande att hyra ut eller sälja mark till icke-judar.

Jag växte upp i en judisk gemenskap där varje tillfälle ( födslar och dödsfall, Mors dag, bar mitzva) uppmärksammades med ett stolt inköp av ett JNF-träd i den hyllade personens namn. Det var inte förrän jag blev vuxen som jag började förstå att dessa långväga feelgood-barrträd, vars köpeintyg satt uppsatta över hela väggarna i min lågstadieskola i Montreal, inte var så välmenta – inte bara var något som planterades och senare skulle kramas. I själva verket utgör dessa träd bland de mest iögonfallande symbolerna för Israels officiella diskrimineringssystem, som måste upphöra om en fredlig samexistens någonsin ska bli möjlig.

JNF är ett extremt och sent exempel på vad som ibland går under namnet »grön kolonialism«. Men fenomenet är långtifrån nytt, och inte heller är det unikt för Israel. De amerikanska kontinenterna bär på en lång och smärtsam historia av fantastisk vildmark som förvandlas till naturvårdsparker, en benämning som sedan används för att hindra ursprungsfolkens tillgång till sina fäderneärvda territorier för att jaga och fiska eller helt enkelt leva. Det har inträffat otaliga gånger. En samtida version av det här fenomenet är klimatkompensationen.

Ursprungsfolk från alltifrån Brasilien till Uganda håller på att upptäcka att större delen av den mest aggressiva markstölden utförs av naturskyddsorganisationer. En skog kan plötsligt bli omklassad som klimatkompensation vilket innebär att dess ursprungliga befolkning inte längre har tillträde till den. Resultatet är att marknaden för klimatkompensationer har skapat en helt ny kategori av gröna brott mot mänskliga rättigheter, då bönder och ursprungsfolk fysiskt attackeras av skogvaktare eller privata säkerhetsvakter när de försöker få tillgång till sina marker. Saids kommentar om trädkramare bör förstås tolkas utifrån detta sammanhang.

Det sammanhanget måste stå i förgrunden för varje Green New Deal som utformas och implementeras. Om en upprepning av sådana kolonialistiska mönster ska undvikas måste ursprungsfolkens kunskap och ledare vara inbegripna redan från början. Det gäller i synnerhet ambitiösa projekt för trädplantering och miljöåterställning som är väsentliga för att tvinga ned utsläppen och skapa storskaliga stormskydd.

Ordfront förlag 2020