Minns ni O.J. Simpson? Den före detta proffslegenden inom amerikansk fotboll som kom upp sig i societeten och inte längre ville kännas vid sina svarta bröder från slummen. Än mindre ville han associeras med sin samtids svarta motståndsrörelse.

Det är inget ovanligt fenomen, att maktpositioner förändrar perspektiven.

Vissa har anfört att O.J. internaliserade det vita Amerikas föreställningar. Andra menar att han på grund av sitt erövrade överläge blev blind för den strukturella rasismen. Själv påstod han att strukturell rasism inte existerar överhuvudtaget, samt att kriminaliserade svarta har sig själva att skylla. Samtidigt som han slog skiten ur sin fru och ackumulerade sin personliga förmögenhet genom att sälja idén om den amerikanska drömmen, illusionen om allas lika möjligheter, i diverse reklam för billiga produkter.

Allt omkring O.J. framstod som både rimligt och möjligt, ja nästan som en naturlag, ända tills han anklagades för mordet på sin vita hustru, Nicole Brown. Då bytte han strategiskt sida och påstod att rasismen hade dömt honom på förhand; och Black America (som han senare åter skulle överge eftersom han bryr sig lika lite om strukturell rasism som dödlig sexism) slöt lojalt upp bakom honom.

Få som mördats så brutalt som Nicole Brown har fått så mycket hat riktat mot sin person postumt. Och få rättsfall, genom historien, har varit så besatt av rasism som försvaret av maktfaktorn O.J.

Om rättegången hade ägt rum i dag så hade den sannolikt haft tyngre fokus på alla år av misshandel och hot som föregick mordet, eller?

Det är lätt att tänka på O.J. i efterdyningarna av Metoo. Rättsfallet har ofta jämförts med våldtäktsrättegången mot filmproducenten Harvey Weinstein, både när det gäller omfattningen av kostnader och publicitet, och från flera håll har det framförts retroaktiva analyser; som att Nicole Brown sannolikt aldrig ens hade gift sig med O.J. från första början, om det hade funnits en medvetenhet om sexuellt våld i begynnelsen av deras relation som präglades av hot och misshandel från dag ett.

Jag tror dock att många fortfarande skulle anse att hon hade sig själv att skylla. Vissa skulle nog till och med argumentera för att hon förtjänade sitt öde.

I lördags sommarpratade producenten Miriam Haley, som var ett huvudvittne i våldtäktsrättegången mot Harvey Weinstein, i P1. Hon berättade bland annat om det sociala maskineriet som aktivt försökte tysta Harvey Weinsteins offer, däribland henne själv.

Harvey Weinstein hade ett helt nätverk av kontakter som arbetade för hans beskydd, vilket känns igen från flera mäktiga män vars nisch att utnyttja kvinnor och/eller minderåriga har avslöjats den senaste tiden (till exempel Jeffrey Epstein, Bill Cosby, R. Kelly, Michael Jackson med flera). Och ett av Miriam Hayleys budskap var att vi alla har ett ansvar i att förändra kulturen som möjliggör övergrepp och tar förövare i försvar.

Hennes sommarprat var ett av säsongens bästa (tillsammans med Patrik Lundbergs som mot tidsandan lyckades handla om både klass och kön) och hennes mod är beundransvärt, men; om det bara vore så enkelt, att om vi alla tog ansvar och sa ifrån så skulle allt bli bra.

Tyvärr är det inte så lätt, eftersom för somliga är förövaren offer och vice versa.

Allt handlar om perspektiv – och makt – som inte alltid låter sig reduceras till sexism, eller rasism för den delen, lika lite som medhjälparnas psykologi enbart  kan förklaras med akademiska teorier om internaliserat förtryck.

Inget tydliggör det bättre än Harvey Weinsteins egen försvarsadvokat Donna Rotunnos pläderingar i rätten. Hon har gjort sig en karriär på att försvara förövare och begå karaktärsmord på sexualbrottsoffer, som hon helt öppet anser har sig själva att skylla. 

Donna Rotunno representerar bara de värderingar och den syn som tjänar hennes egen plånbok och status. Hon är lika lite motståndare till sexistiskt våld som O.J. Simpson var eller är anrirasist. Och hon drabbas lika lite av sexistiskt förtryck som O.J. har förhindrats makt på grund av strukturell rasism. Det vill säga inget alls.

Numera kallar sig O.J. inte för antirasist längre, medan Donna Rotunno gärna beskriver sig som den ultimata feministen. En mer adekvat benämning för hennes positionering är snarare cowboyfeminism som syftar till kvinnor som tar parti för mäktiga män och mot andra kvinnor, för att de tjänar på det. Och dem finns det gott om, precis som det finns många O.J.:s.

För maktens högdjur spelar det ingen roll om de är rasifierade eller könade. Och det är just därför som klass aldrig får upphöra att analyseras – och klassamhället kritiseras.

Allt annat är konservativt.