Välkommen till Syres sommarläsning! Vi är mycket glada att kunna bjuda på aktivisten och författaren Naomi Kleins nya bok I lågor. Hela boken går som en följetong måndagar, onsdagar och fredagar på tidningensyre.se eller i Syreappen.
»Det ser ut som om det kommer snöa«, tillkännager Toma högtidligt med ansiktet tryckt mot fönstret. Utanför ligger den vita luften tjock.
Ända sedan vi åkte från Alberta har hans femåriga hjärna kämpat för att begripa sig på röken som har präglat hans sommar. Försökt förstå min kroniska hosta och hans egna förfärliga hudutslag. Framför allt har den kämpat med bakgrundsljudet av oroliga samtal som de vuxna i hans liv har fört.
Hans reaktion går genom olika faser. Han vaknar av mardrömmar om nätterna. Han skriver sångtexter som låter så här: »Varför blir allt fel?« Han skrattar ofta i olämpliga sammanhang.
Till en början tyckte han att det lät spännande med skogsbränderna, då han förväxlade dem med lägereldar och började tala om att grilla s’mores – marshmallows och choklad mellan grahamskex. Sedan förklarade hans morfar för honom att solen hade förvandlats till den här konstiga lysande pricken därför att själva skogen brann. Han blev förfärad. »Men vad händer med djuren?« Vi har utvecklat strategier för att kontrollera oron. Det börjar med djupandning, och det gör vi flera gånger om dagen. Men det slår mig att det antagligen inte är jättebra att andas in ännu mer av just den här luften, i synnerhet för små lungor som redan är infektionskänsliga.
Avi och jag talar inte med Toma om klimatförändringarna. Det kanske kan tyckas märkligt med tanke på att jag skriver böcker om dem och Avi regisserar filmer om dem, och att vi båda tillbringar större delen av vår vakna tid med att fokusera på behovet av en omvälvande respons på krisen. Något som vi talar om är föroreningar, fast på en nivå som Toma kan förstå. Som plast till exempel: varför vi måste plocka upp plastföremål och använda mindre plast eftersom det gör djuren sjuka.
Eller så tittar vi på avgaserna som bolmar ut från bilar och lastbilar och talar om hur det går att få el av solen och vinden och lagra den i batterier. Ett litet barn kan förstå sådana begrepp och veta exakt vad som borde ske (bättre än åtskilliga vuxna). Men tanken att hela planeten har drabbats av en feber som kan bli så hög att stora delar av livet på jorden skulle kunna gå om intet i dess frossbrytningar – det är i mina ögon en alltför stor börda att kräva att små barn ska axla.
Den här sommaren symboliserar slutet på hans skyddade tillvaro. Det är inte ett beslut som jag yvs över, eller som jag kan påminna mig om att ha fattat. Han hörde helt enkelt alltför många vuxna prata som besatta om den konstiga himlen och de verkliga orsakerna till bränderna, och till slut fick han ihop det hela.
När vi är på en lekplats i dimman träffar jag en ung mor som kommer med råd om hur man ska få oroliga barn att känna sig trygga. Till sina säger hon att skogsbränder är en positiv del av ekosystemets cykliska förnyelse – det som bränns upp ger utrymme för ny växtlighet, som blir till föda för björnar och rådjur.
Jag nickar och känner mig som en misslyckad mamma. Men jag vet också att hon ljuger. Det stämmer att elden är en naturlig del av livets kretsgång, men de bränder som för närvarande skymmer skogen i Pacific Northwest är motsatsen till den – de är en del av en planetarisk dödsspiral. Många är så heta och obevekliga att de bara lämnar bränd jord efter sig.
Det var fallet i november 2018 i Paradise i Kalifornien – en stad med 27 000 invånare som brändes ned till grunden i delstatens dödligaste skogsbrand någonsin.
Floderna av klarröd brandsläckande vätska som sprejas ut från flygplan sipprar ut i vattenvägar och utgör ett hot mot fisken. Och precis som min son fruktar mister djuren sina hem i skog och mark.
Den största faran utgörs emellertid av koldioxiden som frigörs när skogarna brinner. Tre veckor efter att röken nådde kusten får vi reda på att den totala mängden växthusgasutsläpp för provinsen British Columbia har tredubblats till följd av bränderna, och den ökar fortfarande.
Denna dramatiska ökning av utsläppen är en del av vad klimatvetarna syftar på när de varnar för återkopplingar: fossilförbränning leder till högre temperaturer och långa perioder av torka, vilket leder till fler bränder, vilket frigör mer koldioxid i atmosfären, vilket leder till ännu varmare och torrare väderförhållanden, och ännu fler bränder.
Ett annat exempel på en sådan dödlig återkoppling är vad som sker med skogsbränderna på Grönland. Bränderna alstrar svart sot (även kallat »svart kol«) som lägger sig över polarisen och gör den grå eller svart. Den mörka isen absorberar mer värme än reflekterande vit is, vilket får isen att smälta fortare, vilket leder till ökade havsnivåer och utsläpp av enorma mängder metangas, vilket orsakar mer uppvärmning och mer bränder, vilket i sin tur leder till mer svartfärgad is och mer smältning.
Så jag tänker inte säga till Toma att bränderna bara ingår som en naturlig del av livets kretsgång. Vi nöjer oss med halvsanningar och luddiga förklaringar för att få mardrömmarna att upphöra.
»Djuren vet hur de ska fly från bränderna. De springer till floder och vattendrag och andra skogar.«
Vi talar om hur vi måste plantera nya träd som djuren kan komma hem till. Det hjälper, åtminstone lite.
En av de regioner som drabbats värst av bränderna är en plats som jag ofta har besökt: Secwepemc-folkets territorium, som sträcker sig över vida marker i British Columbias inland – varav en stor del nu står i lågor. Den nu avlidne Arthur Manuel, tidigare Secwepemc-hövding, var en kär vän som var min värd vid flera tillfällen. Hittills har jag under 2017 besökt hans territorium två gånger: en gång för att närvara vid Manuels begravning och en gång för ett möte som han var i färd med att organisera när han avled på grund av hjärtproblem.
Sammankomsten var en reaktion på Kanadas premiärminister Justin Trudeaus beslut att ge klartecken för ett projekt värt 7,4 miljarder dollar, som i stort innebar en tredubbling av Kinder Morgan Trans Mountain Pipelines kapacitet att forsla extremt kolhaltig tjärsandsolja från Alberta genom British Columbia. Det utökade nätverket av ledningar skulle passera genom dussintals vattenvägar på Secwepemc-folkets mark, och motarbetades kraftfullt av många traditionella markägare. Arthur menade att den kampen hade potential att bli ett »Standing Rock North«.
När bränderna började i somras påpekade Manuels vänner och familj omedelbart att blotta tanken på att bygga ut fossilbränslebaserad infrastruktur samtidigt som världen brinner är lika absurd som vårdslös. Sepwepemc Working Group in Indigenous Food Sovereignty (Sepwepemc-folkets arbetsgrupp för ursprungsfolkets oberoende matförsörjning) motsatte sig i ett uttalande utbyggnaden av oljeledningen och krävde att den existerande mindre ledningen omedelbart skulle stängas för att minska risken för en katastrofal olycka ifall branden och oljan skulle hamna i varandras väg.
»Vi befinner oss i ett kritiskt nödläge och måste hantera konsekvenserna av klimatförändringarna«, sade Dawn Morrison, lärare från Secwepemc-folket. »Det är väsentligt för våra familjers och gemenskapers hälsa att vi kan fiska vildlax och ha tillgång till rent dricksvatten. Bådadera hotas om Kinder Morgans pipeline skulle brista eller påverkas av bränderna.«
Det säger sig självt: när olje- och gasinfrastruktur hamnar i centrum för de ackumulerade effekterna av så mycket förbränning av fossilbränslen – tänk på oljeriggar som drabbas av superstormar, eller ett översvämmat Houston – borde vi alla göra som Secwepemc-folket: betrakta katastrofen som en väckarklocka som pekar på att vi måste bygga ett tryggare samhälle, och det fort.
Våra politiska och ekonomiska system är emellertid inte gjorda för sådant: de är i stället gjorda för att aktivt sätta sig över den typen av överlevnadsreaktion. Därför besvärar sig Kinder Morgan inte ens med att svara på ursprungsfolkets oro. Tvärtom: företaget förbereder sig på att påbörja utbyggnaden denna månad, trots att bränderna fortfarande rasar.
Än värre är att vissa utvinningsindustrier aktivt utnyttjar det brinnande nödläget till saker som under normala omständigheter inte går att göra. Ett exempel är Taseko Mines som i åratal har kämpat för att bygga en kraftigt omstridd öppen guld- och koppargruva i ett av de områden i British Columbia som är hårdast drabbat av bränderna. Det våldsamma motståndet från ursprungsfolket Tsilhqot’in har hittills lyckats förhindra detta giftiga projekt vilket har lett till ett flertal avgörande regleringsåtgärder.
Men i juli, då flera av de Tsilhqot’in-gemenskaper som skulle påverkas tvingades evakuera eller fick bekämpa lågorna på egen hand, gjorde den avgående regeringen i British Columbia (ökänd som den politiska mutbranschens »Vilda västern”) något oerhört. Efter att ha lidit en förödmjukande valförlust gav regeringen under sista veckan av sitt styre en rad tillstånd till Taseko för att gå vidare med projektutvecklingen. »Det är obegripligt grymt att B. C. utfärdar tillstånd som kommer att leda till ytterligare och oåterkallelig förstörelse av våra marker, samtidigt som vårt folk kämpar för våra hem och liv«, sade Tsilhqot’in-hövdingen Russell Myers Ross.
En representant för den avgående regeringen svarade: »Jag förstår om det här kommer i ett svårt läge för er med tanke på att skogsbränderna påverkar vissa av era gemenskaper.« Trots de vedermödor som bränderna har lett till för Tsilhqot’infolket kämpar de nu emot detta i rätten, och företaget har tvingats skjuta upp borrningsplanerna på grund av stämningen.
Men alla som fortfarande närde hopp om att bränderna skulle kunna få premiärminister Justin Trudeau att sparka igång några seriösa klimatåtgärder kan känna sig djupt besvikna. Kanadas premiärminister älskar att bli fotograferad på glada upptåg i British Columbias spektakulära vildmark ( företrädelsevis utan skjorta), och hans fru, Sophie Grégoire, råkade nyligen ge upphov till en orkan av emojis genom att lägga upp en bild på sig själv när hon surfade utanför Vancouver Island. (Det var samtidigt som bränderna pågick och himlen såg disig ut.)
Men hur hänfört Trudeau än talar om British Columbias skogar och kustvatten trampar han gasen i botten när det gäller pipelines och tjärsandsexpansion. »Det finns inget land i världen som skulle hitta 173 miljarder fat olja i marken och bara låta dem ligga kvar«, sade han till en jublande åhörarskara bestående av olje- och gas-vd:ar i Houston i mars 2017.
Han har inte låtit sig ruckas på sedan dess. Det spelar ingen roll att Houston sedan dess blivit översvämmat i en storm av hittills aldrig skådat slag, eller att en tredjedel av Trudeaus eget land står i lågor. En av hans toppministrar uttalade sig nu i månaden om godkännandet av Kinder Morgans pipeline i följande termer: »Det har inte skett något sedan dess som har förändrat vår uppfattning om att det här är ett bra beslut.« Trudeau har ställt in autopiloten på fossilbränslen, och det verkar inte som om något kommer få honom att ändra kurs.
Och så har vi president Donald Trump, vars klimatbrott är för omfattande på alltför många nivåer för att beskrivas här. Det kan emellertid vara värt att nämna att han valde just denna av översvämningar och bränder härjade sommar för att upplösa den federala rådgivande panelen som utvärderar effekterna på USA av klimatförändringarna, och ge grönt ljus för borrning i Arktis i Beauforts hav.
Ett år senare, under 2018, utnyttjade Trumps (nu före detta) inrikesminister Kaliforniens rekordstora skogsbränder för att i tysthet öppna upp för avverkning av nya stora skogsbestånd. Det här var inget nytt för Ryan Zinke som 2015, då han var kongressledamot, var medförfattare till ett lagförslag som hotade miljöskyddet för offentlig skog. Tre år senare upprepade han fortfarande mantrat att avskogning var det bästa alternativet för att hämma skogsbränder. »Varje år ser vi våra skogar stå i lågor, och varje år kallas det på åtgärder.
Men när åtgärderna kommer och vi försöker rensa skogen på dött och döende timmer, eller då vi försöker skörda timmer på ett hållbart sätt från tätbevuxna och brandbenägna områden blir vi attackerade i tramsiga rättsprocesser av radikala miljöaktivister som hellre ville se skog och samhällen brinna än att se en timmerhuggare i skogen.« Det råder ingen tvekan om att Kalifornien är i behov av både bättre skogsvård och klokare markutnyttjandelagstiftning. Men med tanke på trädens oumbärliga roll i att hålla koldioxid borta från atmosfären är det sista vi bör göra att utöka skogsskövlingen i brandförebyggandets namn.
Ordfront förlag 2020
