Hon är i omständigheter, sa folk förr i världen, när det var lite för rakt på sak att säga att hon var gravid. Eller så sa de att hon var i väntans tider, på det viset eller, om hon inte var gift, att hon hade råkat i olycka.

I omständigheter är en eufemism som håller sig på avstånd, begriplig bara för att man förstod ungefär vad det måste handla om när det inte gick att säga mer än så. En omständighet är ett villkor att ta hänsyn till, situationen, läget, the circumstances, hur det är ställt runt omkring, och det är också ordets etymologiska betydelse.

Vi har lånat det från danskan, som har lånat det från medellågtyskan, som har lånat in och översatt franska circonstance, som i sin tur kommer från latinska circumstantia, liksom engelska circumstance. En graviditet är i och för sig ingenting som händer runt omkring, snarare tvärtom. Men en omständighet är det ändå.

Men vad är omständigt då? Finns det ett sådant ord? Nja, det används inte längre och finns inte i SAOL, men däremot i den historiska ordboken SAOB. På 1700-talet kunde till exempel den rådande situationen kallas för ”omständiga lägenheter”. Även en lägenhet var nämligen en situation.

Ibland, i ”ovårdat språk” som det står i ordboken från 1950, säger folk, och till och med skriver, omständig istället för omständlig. Än i dag är det vanligt och än i dag är det fel.

Men de två orden har förväxlats ännu längre än sedan 1950. Redan när de lånades in på 1500–1600-talet gled de ihop. Omständlig hade då två eller tre betydelser – det kunde bland annat betyda noggrann och utförlig, som här 1659: ”Efter all apparence skall man näplig kunna få wetta, huru then saken omständeligare till hoopa hänger”.

Här är omständligheten önskvärd – man vill, men kommer näppeligen att få veta detaljerna i hur saken hänger ihop. Men det kunde också vara negativt, som här 1607: ”Vthaf alt thetta, som j längden och wijdhlyftigt om hele handelen omständelighen är gifwit tilkenna …” Utav allt detta, som långt och vidlyftigt har tillkännagivits med alla detaljer om hela handeln … Visst anar man en viss irritation?

I det gamla uttrycket ”det omständliga onda” är omständlig ungefär detsamma som omständig: någonting som finns runt omkring. Kanske med mer betoning på utifrån i motsats till inifrån individen själv. Det betyder alltså inte att pedanteri är ondska. Istället syftar det på arvssynden, något som människan antogs gå och dra på utan att själv kunna göra något åt saken.

I dag är den tröttsamt detaljerade innebörden vanligast – tror jag. Man kan be om en mer utförlig rapport, men inte gärna en mer omständlig. Å andra sidan kan något omständligt vara rogivande och meditativt.

För den som vill hålla reda på l:et i omständlig kanske den här historien gör mer skada än nytta. Därför kommer här en minnesregel istället: Tänk på l:et som den enerverande detaljen som ska in mellan d och i och gör stavningen lite omständligare.