Bör jag vidgå att jag slog vad i våras om huruvida Odlad frukt – frukten av ett samarbete mellan Strindbergs Intima teater och Malmöbaserade Teater Theatron, odlad i myllan av August Strindbergs novell med samma namn och ensemblens egna erfarenheter – alls skulle ha premiär, och att jag förlorade? Att jag hade en känsla av revansch när jag begav mig till premiären på Bastionen i torsdags, med en plingande påminnelse i fickan om att Biden ännu inte hade vunnit valet och att premiären kunde ställas in vilken sekund som helst? Hur firar jag att Biden vann valet och jag vadet?

Kanske genom att ge efter för min guilty pleasure och låta denna text bli ett experimentellt, hämningslöst undrande kring pjäsen som myllrar ut i teorier om fascism och passion, narrativets betydelse för empatin och coronamaskernas betydelse för mimiken, där varje mening slutar med ett frågetecken?

Med pockande paralleller till nutiden reciterar skådespelarparet Suzanna och Zeljko Santrac Strindbergs novell om den unge Sten Ulvfot som i ett huj mister rikedom och tvingas arbeta för att förtjäna sitt levebröd – ”och då, och då” inflikar den mästerliga multiinstrumentalisten Yahia Najem, varpå han övergår till att sjunga sin mikrotonala mening på arabiska – eller hörde jag fel? Betyder ”och då” något annat på arabiska?

Föreställningen, marknadsförd som en musikalisk, migrationspolitisk roadtrip i 1400-talets Sverige, hoppar hejvilt mellan Sten Ulvfots medeltida mödor och ensemblens samtida sorger – men oj, yttrar Zeljko Santrac sin egen eller Sten Ulvfots sorg nu? Kanske hade det blivit lättare att hänga med i växlingarna om skådespelarna till exempel hade burit coronamasker närhelst de skulle föreställa nutida, och pestdoktorsmasker så fort de skulle vara medeltida?

Å andra sidan har den omskakande sömlösheten kanske en funktion?; om vi inte kan urskilja vilken tid som är vilken, vilket språk som är vilket, blir det svårare att distansera sig, med effekten att vi tvingas älta vidare – kan vi säga ”det var då det” om vi inte vet att det är då, och vad som är det? När vi inte vet om Najems ”och då” förebådar ett då, sen?

Och sen? Hur tänker Anna Pettersson, regissör tillika teaterchef på Strindbergs Intima Teater, när hon låter Zeljko Santrac steppa runt som en hög marionettdocka och trumma sig på huvudet, varje fingerduns perfekt koordinerad med Najems trumma och smattrande systemkritik? Ett sätt att demonstrera speedat underdånighetstvång (kapitalismens koreografi)?

Och då, vad menar hon när hon för in följande ord i såväl föreställning som programblad?

Nationalism är skräcken för det vi inte känner till. Ett bevarande istället för ett utforskande. Ett försvar istället för en inbjudan. Ett tillbakablickande istället för en utveckling. En paranoia som gör att vi inte har tillit till något annat än vår egen nation. Konsekvensen blir att vi slutar tänka själva och börjar längta efter starka ledare.

Hur är det så? Förenklar vi (kategoriserar, avhumaniserar) oss själva och andra för att kunna interagera utan att överväldigas av komplexitet? Forskning visar att vi känner oss som mest autentiska när vi är som mest normkonformerande, nu forskas det vidare om varför självutnämnda ickekonformister tenderar att se likadana ut (hipster-effekten) – hur? Lyfter vi fram (fejkar) vissa drag – gimmicks – för att ge andra en genväg till att förstå oss – att kunna säga ”ah, han är en svensk/jugoslav/sån som älskar broccoli” ger en överskuggande image => känsla av att ha koll, vilket säkrar kommunikationen?

Apropå kommunikation och nation: i publiken, nej, hela Sverige, andas vi utan masker, i övriga Europa är normen att täcka halva ansiktet – tänk om de maskbärande nationerna utvecklar en extra uttrycksfull ögon- och ögonbrynsmimik för att kompensera för den del av ansiktet som ej syns? Vi i Sverige behöver varken lära oss att kompensera eller tyda andras kompensation – kommer vi att förstå vad de maskmodifierade människorna säger? Kan ett eventuellt, maskvållat kommunikationskaos leda till ökad nationalism?

Fascism handlar inte främst om fördömelse versus empati och skräck versus mod, utan ordning, mål och mening versus kaos – vi avhumaniserar (så)väl varandra som oss själva för att effektivisera och ordna? Enligt en studie av Sam Harris et al publicerad i Nature minskar hjärnaktiviteten i frontalloben när vi möter information som går emot redan hållna uppfattningar – känslan av att prata med en vägg, någon?

Med Hannah Arendts Den banala ondskan: Eichmann i Jerusalem (1963) spreds en uppfattning om fascismen som vilande på mekanisk lydnad möjliggjord av tanklöshet, men en titt på Adolf Hitlers Mein Kampf antyder annat; varför underskattas entusiasmen och övertygelsen bakom lydnaden? Ser vi inte hur stolt soldaterna håller fanorna, deras leenden, fjädringen i deras steg? Den passionerade påhittigheten i utvecklandet av tortyrredskap i såväl medeltid som nutid?

Lydnaden är sällan tanklöst marionettlik, fascismen är knappast driven av skräck för det okända; det är smittsam eufori som ger de troende en bedövande känsla av vitalitet och livsmening – hur ska vi komma åt fascismen om vi blundar för lyckan och lidelsen i den?

I grunden är det inte skräcken för det okända som när fascismen, utan lusten till ordning (förutsättningen för att navigera mål/mening)  – därför funkar varken höjden av mod, empati eller förståelse som panacea mot fascism då rottendensen till avhumanisering (förenkling) kvarstår – vi förförs av fascism när vi förlorar motvikterna: nyfikenhet, och … vilka är de psykologiska förutsättningarna för att gilla komplexitet på vippen till kaos?

Kanske tvivlet och cynismen, emedan det fördärvar förmågan till förenkling och underminerar lusten till mening? Nej, vi har en instinkt till mål och mening – kanske handlar det inte om att acceptera/älska kaoset och sluta sukta efter mening, utan att låta kaoset piska (det sägs ofta att ”fascism” kommer från latinets fasces, vilket översätts till piska – vilket gynnar den allmänna idén om våldsbejakandet som fascismens hjärta – men det kan även betyda knippe, essensen av både fascism och piska är ihopbuntning, kollektivism…?) oss till intensivare kunskapsinhämtning i hopp om att få ordning på tankarna?

Tänk om såväl fascism som nyfikenhet närs av skräcken för det okända? Men det effektivaste sättet att uppnå den ljuva känslan av överblick är inte att lära sig mer (då det vållar fler frågor, vakuum av överblick), utan snarare att kapa tveksamheterna ur sin åsyn, med dryck, droger, dråp…? 

”Utan tvivel är man inte klok”, sa Tage Danielsson – vad är tvivel om inte en bieffekt av nyfikenhet och kunskapsinhämtning som är tillräckligt intensiv för att ramma ens inre strukturer (noja istället för naivitet)? Odladordninglyckafascism? Yrsel = motgift? (Fascisten bär på en djup naivitet och ytlig noja, ickefascisten på en ytlig (upplevd) naivitet och djup noja?)

Tvärsäkerhet har en nära koppling till fascism – innebär känslan av säkerhet minskad hjärnaktivitet? Tvekan tar tid och energi, hjärnan snålar med resurser den ej måste använda och unnar sig att spara på krutet (tanken) närhelst den känner sig trygg (säker) nog – kanske är det därför vi ser fenomen såsom Dunning-Kruger-effekten, där man är sämst på det man tror sig vara bäst på?

Eftergift; nog krävs det mod för att klara kaos, men handlar det inte även om hatkärlek till krånglet i sig? Att ha ett mindset som inte går ut på att stå ut med kaoset, utan att fascineras av myllret och uppleva förvirringen i mötet med oförståeliga främlingar som ett hypnotiserande lyckorus?

Kanske krånglar vi oss fram till empati – är såväl kärlek som omtanke proportionellt mot hur mycket narrativ man nästlar in sig själv och sin nästa i? Om man hade haft en bild på köttfärspaketet med texten ”här ligger Saga, 2 år” och lite information om Sagas liv, vänner och intressen, hade det då varit svårare att äta köttfärsen? Om man hör/gör/förstör tusen historier om främlingen på Ica, kommer man då att bry sig mer om hen?

Varken fascister eller nazister har orkat med krångliga, trevande konstarter, såsom impressionistisk musik – för att säkra den lyckliga, stärkande känslan av överblick vill de censurera det som genom sin brist på säkra mål och riktningar blottar osäkerhet.  Är impressionism, kronisk förvirring, existentiell kris och nihilism goda symptom på lyckad antifascism?

Samma drift som driver oss att söka meningen med livet leder oss kanske även till fascism? Kan man nå sinnesfrid och lycka utan ordning och överblick, kan man nå överblick utan naivitet? Förenklandet, driften att hitta en mening bakom meningen, det som reducerar, renar, rensar, utrotar överflöd, oväsentligheter, strunt, smuts, utkristalliserar kärnan – Kristallnatten? ”Ordnung muss sein”? Hahaha? Fascism is the relentless indulgence in order/meaning? (Men har inte euforin en bismak av kaos?)

Säkerhet, otympligt tänkande, fascism – känner jag tyngden av mina slutsatser? Skulle de krossa något om de föll? Bör jag någonsin sätta punkt?

Beror samhällets fascismresistens på i vilken utsträckning vi roas (av att oroas) av oordning och komplexitet hos samhället i stort såväl som hos enskilda människor, på konsten att fira vinster med att strunta i slutsats och svar och bli överväldig(l)ad av en förvirrande fruktstund med Strindberg och Teater Theatron på Bastionen?

– – – – – – – – – – – – – – – –

Odlad frukt

• Spelas 5–15 november på Bastionen i Malmö, 26–28 november på Stenkrossen i Lund och på Strindbergs Intima teater i Stockholm från 8 februari 2021. 

• Fritt efter August Strindbergs novell Odlad frukt.

• På scen: Suzanna Santrac, Zeljko Santrac och Yahia Najem

• Regi och bearbetning: Anna Pettersson

• Gästregissör: Ragna Wei

• Koreograf: Anne Jonsson