Det blev en del rabalder när Vänsterpartiets nya  partiledare Nooshi Dadgostar meddelade att hon ställer sig bakom idén om grön tillväxt. Ja, i själva verket blev det mer kritik av detta än när Miljöpartiets tidigare språkrör Maria Wetterstrand och Peter Eriksson – tillsammans med Lars Ohly (V) och Göran Persson (S) – för 15 år sedan på DN Debatt meddelade att de var överens om att de var ”fullt och fast övertygade om att våra ambitioner för ett rättvisare och grönare Sverige endast kan förverkligas i en ekonomi som växer”.

Det har således hänt något på dessa 15 år.

Politiker, som betonar sitt engagemang för klimat- och miljöfrågor, kan inte kläcka ur sig de vanliga flosklerna längre utan att det blir reaktion. Då, när Maria och Peter skrev som de gjorde, kritiserade jag deras ställningstagande offentligt med resultatet att jag ombads att hålla käften eller lämna partiet. Jag valde det sistnämnda. Med sorg.

Några år senare stod språkrören bakom partikongressens talarstol som pryddes med orden ”Grön tillväxt”. Kongressen svalde det. Det hade den inte gjort i dag, när inte ens sådant skulle gå för sig i Vänsterpartiet. 

För fem år sedan skrevs plötsligt debattartiklar av Grön ungdom på temat ”tillväxt är möjligt” med påståendet att tillväxtkritiken var fluffig. Den nya ledningen för Grön ungdom vet nog bättre än så.

Det har verkligen hänt något.

Allt fler som engagerar sig i miljö- klimat- och hållbarhetsfrågor tycks inse att ekomodernismens mantra om grön tillväxt har varit en parentes. Frågan är varför så många, så slappt, under så många år fallit offer för tillväxtpropagandan? Nåja, skit samma, välkomna till uppvaknandet.

En mycket viktig händelse i uppvaknandets historia var när Johan Rockström äntligen – då hade det blivit september 2019 – vågade säga det han rimligen vetat i årtionden: ”Vi har inga belägg för att grön tillväxt är möjligt. Vi applicerar önsketänkande för att tillåta en mjukare utfasning av vår fossila era. Det finns helt enkelt inget empiriskt stöd för grön tillväxt.” Att han sa det i Svenska Dagbladet gjorde inte saken sämre.

Det har hänt något.

Så när Vänsterpartiets nya ledare meddelade att hon trodde på grön tillväxt så var det förstås en besvikelse för många. Nu försöker hennes partikamrater, som insett vad det handlar om, hitta förklaringsmodeller för fadäsen. Det går väl så där. Jag skulle önska att de språkrörskandidater som vill efterträda Isabella Lövin redovisar var de står. Och varför de, om de varit med i partiet länge, inte reagerat då partiet gick in i den ekomodernistiska fällan.

Det är mycket som ska växa. Allt från solceller till ekologiskt odlade bönor. Det ska växa på bekostnad av olja och kött. Innehållet i BNP-hinken ska bli lite grönare. Men det innebär inte att den blir större. Vilket krävs om vi ska få ekonomisk tillväxt. Eftersom sådan mäts exponentiellt påpekar Nationalencyklopedin lite lakoniskt att ekonomisk tillväxt är omöjlig i längden.