Kritiken mot kulturminister Amanda Lind växer sig allt starkare ju längre tiden går utan några besked om huruvida restriktionerna för folksamlingar i kultursammanhang kommer ändras under hösten, eller ens 2021. Jonas Gardell sätter träffsäkert fingret på absurditeten i reglerna i sin text i Expressen, där han även kräver Linds avgång; så fort en artist ska uppträda räknas det som allmän sammankomst och då får maximalt 50 personer närvara, men utan artist får samma arrangemang utan problem ha i princip hur många gäster som helst så länge rekommenderade avstånd kan hållas. Det kafkaeska i denna princip exemplifierades för ett par veckor sedan när ett planerat middagsevenemang på Pite Havsbad var godkänt för 250 middagsgäster – tills det framkom att Danny Saucedo skulle stå för underhållningen och hela tillställningen plötsligt blev en mycket farlig smittohärd när den började räknas som allmän sammankomst. 

“Sluta se på kultur och underhållning som grädden på moset, något trevligt till kaffet, något som inte är på riktigt allvar” skriver Gardell. Och det är ju absolut en rimlig uppmaning till en kulturminister, även om det väl strängt taget inte är hon som är ansvarig för lagstiftningen som nu ställer till det. Men även om det är förståeligt att regelverket känns som en käftsmäll riktad precis mot kulturbranschen, eftersom reglerna för folksamlingar slår så olika mot olika sorters evenemang, så är det ändå bara den ena halvan av kulturbranschens kris. Den andra halvan, som det inte talas i närheten lika mycket om (eller iallafall inte mycket nog), är det faktum att kulturbranschen till mycket stor del består av frilansare och egenföretagare.

Jag har sagt det förr och jag tänker upprepa det tills det blir någon ändring: egenföretagare är i princip helt skyddslösa i Sverige, och den lilla hjälp man kan få om uppdragen sinar kräver att man slutar vara just egenföretagare. Det är ett moment 22 som behövt adresseras i åratal och som verkligen blir extra tydligt nu i skenet av covid-19. Om din bransch, exempelvis kulturbranschen, är uppbyggd på ett sådant vis att det av helt naturliga skäl främst är frilansare som arbetar i den, så minskar givetvis dina möjligheter att fortsätta arbeta med det du kan och vill om du tvingas lägga ner din enskilda firma. Det är ju inte ens svårt att förstå. Det är logik på oerhört enkel nivå. Kravet på nedlagt företag för att kunna ta del av det sociala säkerhetssystemet (som även egenföretagare är med och betalar för, mind you) är lika dumt som att kräva att yrkeschaufförer avsäger sig sitt körkort när de blir arbetslösa, vare sig det är tillfälligt eller mer långvarigt.

Anledningen till den här regeln inom exempelvis a-kassan är att “ersättningen inte ska kunna användas som utfyllnad i ett företag med dålig lönsamhet och inte heller som stöd för uppbyggnad av företag”. Men varför i hela fridens namn inte? A-kassan kan ju användas som utfyllnad i en privatekonomi om man exempelvis har en deltidsanställning eller är timanställd? Och när du är egenföretagare är ditt företags ekonomi och din privata ekonomi samma sak, så i grund och botten är ju skillnaden i regler beroende på om du är egenföretagare eller anställd lika byråkratiskt oförståelig som skillnaden i när 250 middagsgäster plötsligt förvandlas till 250 konsertbesökare och därför inte får vara så många.

Nu får vi väl inom kort se vad Linds utlovade riktlinjer för samlingar i höst kommer säga, men oavsett om vi kan få börja gå på teater och uppleva livemusik igen så har redan allt för många kulturarbetare varit tvungna att lägga ner sina enskilda firmor. Tröskeln till att kunna börja jobba med tillfälliga kulturgig när branschen så smått försöker komma igång igen har således redan blivit långt högre än den borde vara, och fler människor kommer behöva tacka nej till jobb för att de förlorar sin rätt till ersättning om de tackar ja. Det är inte bara ett dåligt system, det är rakt av kontraproduktivt.