Under sommaren publicerar Syre Dora Wester och zonen, en roman av Jerker Jansson. Hittills har Dora fallit ner i en damm som visar sig stå i förbindelser med liknande dammar på en massa andra planeter. Hennes lärare Jonatan har lyckats ta sig fram till druiden på planeten C3 som han hoppas ska kunna hjälpa till att rädda jorden.

Dora vaknade till med ett ryck. Hon hade drömt att hon var i skolan. Hon hade stått framför sin historieklass och berättat om gemenskapens historia. Det mesta stämde säkert inte, för hon visste inte särskilt mycket om det, men hennes klasskamrater hade stirrat imponerat henne, vilket hon inte var van med. De flesta av dem var själlösa kretiner enligt Dora. Få av dem skulle ens fatta att hon sa något elakt om dem när hon kallade dem det. Det var de för spåniga för.

Hon såg sig omkring i rummet. En för henne okänd person stod mitt i rummet. Hon presenterade sig som doktor Angrwa. Om det var ett förnamn eller efternamn kunde inte Dora räkna ut men hon struntade egentligen i vilket. Doktorn fick heta det doktorn hette.

– Du har sovit i ungefär fyra timmar central tid. Tre och en halv lokalt. Under tiden har vi lyckats reparera dina trasiga chakran och byta ut skadade delar i din kangwa.

Dora visste varken att hon hade en kangwa eller vad den skulle kunna vara, men var tacksam över att de hade fixat den. Hennes vänstra handled kändes klibbig. Hon tittade förvånat på den ring av något geléartat material som satt runt hennes arm och slutade i en seg kant nära handleden. Läkaren såg hennes blick och förklarade att armbandet mätte en massa av hennes värden. Bara för att de ska vara säkra på att hon mådde bättre.

– Är jag frisk nu?, frågade hon hoppfullt.

– Tyvärr inte. För att bli helt återställd krävs ytterligare behandling, men från och med nu är behandlingen tillräckligt behaglig för att du ska kunna vara medveten.

Dora tittade med stora ögon på läkare. Vad menade hon? Vad för hemskheter hade de utsatt henne för? Också det insåg hon att hon struntade i. Hon mådde mycket bättre trots anfallet av yrsel och det var det enda som räknades, eller egentligen var det krakaternas uppfattning om hennes välmåga som räknades. Hon var själv redan övertygad om att hon lätt kunde ta sig till Espia igen, men drabbades av ännu en yrselattack. Nu mådde hon illa också, av hunger antagligen. Jo, hon var totalt utsvulten.Läkaren verkade se på henne vad som var fatt trots skillnaderna mellan henne och Dora.

– De har förberetts en måltid i vårt spa. Du kan bada bastu och tvätta av dig resans smuts där. Jag ska inte uppehålla dig. Vad mig anbelangar är du klar med den här delen av analys av behandling, men jag kommer ner till dig mot slutet av min arbetsdag för att titta till dig om det känns tryggt.

– Ja, tack sa Dora lättat. Efter alla nya intryck kändes tanken på att se ett ansikte hon kände igen lugnande. Men Dilanter? Var var han?

– Dilanter. Han som tog mig hit. Vet du var han är?

Läkaren log. På pidjin fanns inga artiga pronomen, inget ni i singlaris, men i krakaternas språk fanns hundratals olika pronomen. Beroende på situation, mängden av personer och karaktären på relationen mellan dem och en massa andra faktorer växlade inte bara deras ord för dig och mig utan språkets grammatik skiftade snabbt mellan det som i realiteten åtminstone var olika dialekter och rätt ofta skilda språk. Krakater hade ovanligt lätt att lära sig nya språk. De brukar säga att de första trettio är lite jobbiga, sen går det av farten.

– Jag vet inte var han är just nu, men han hälsar att han kommer att söka upp dig framåt kvällen.

Dora tvekade.

– Öh, mumlade hon, vad är det?

– Vad då?

– Äh, vad är kväll här? Hur många timmar. Vanliga.

– Ungefär fyra. Ungefär som på Espia.

Det förvånade inte Dora att läkaren hade så ingående kunskaper om hennes nya hemplanet. Trots att de ogillade att befinna sig i ingenmansland hade de förvånansvärt bra koll på vad som hände i gemenskapen. Det var ingen slump att det nästan ständigt befann sig en ganska stor mängd av dem runt dammen. De tillbringade timmar där i väntan på att någon långväga gäst skulle dyka upp så att de skulle kunna få avnjuta lite skvaller blandat med nyheter från den värld de motvilligt tillhörde. För många simmare var krakaterna en välkommen rastplats. Krakatern delade gärna med sig av både lite mat och de berättelser de fått sig till livs av andra besökare. En del nyheter spred sig snabbare den vägen än alla andra vägar, officiella som inofficiella. En ständig ström av berättelser passerade hursomhelst krakaterna och de var för det mesta intelligenta nog att skilja mellan löst prat och viktig information, även om de i ärlighetens namn gick loss mest på en saftig skröna om någon kändis eller allra helst om något stöddigt folk som fått på truten av de goda. Alla gillar en hjälte, inte minst krakaterna.

Deras liv var inte tråkiga, enligt dem. De påstod att de valde en tillvaro i relativ avskildhet för att deras kultur var tillräckligt spännande i sig, men ingen trodde dem riktigt. Dora gjorde det inte i alla fall. Hon hade redan börjat plocka upp en viss tröghet i krakaterna, ett lugn om snarare kom ur uttråkning än av lättja. Det hon hade sett av dem var allt annat än lathet. Men de var uttråkade. Nu fattade hon.

Samtidigt hoppades hon att de inte tog en massa prover på henne bara för att ha något att göra. Att de var så förtjusta i det avbrott i tristessen som hennes närvaro utgjorde att de höll kvar henne längre än nödvändigt. Hon slog bort tanken. Dilanter var en pålitlig person och det verkade alla vara härnere. De hade inget att vinna på att utnyttja situationen. Deras pålitlighet var deras främsta tillgång. Anledningen till att många stannande till hos dem var inte bara den goda maten,det fina vädret och det trevliga och informativa sällskapet. På krakaterna var man trygg. Ett löfte var ett löfte. En sanning en sanning och lögner inte välkomna.

Hon bestämde sig för att en gång för alla lita på dem. Hon hade hur som helst inget att vinna på att vara motsträvig.

– Okej, sa hon onödigt käckt. Var ligger spat?

Först nu insåg hon att hon inte hade några andra kläder än sin simmardräkt. Även om hon redan gått genom två centralhallar i dräkten så gillade hon inte tanken på att visa sig offentligt i en lärlingsdräkt. Kändes pinsamt. Som om hon hade ordet misslyckad ingraverat i pannan.

– Är det möjligt att ni kanske har någon form av kläder? En filt? Ett lakan.

– En av våra skräddare tog mått på dig när du sov och håller just nu på att avsluta arbetet med en dräkt som borde vara representativ nog. När det gäller underkläder så visste vi inte om ni jordmänniskor använde sådana, men vi tog oss friheten att anta det och att improvisera utifrån, äh, din fysionomi. Du kan svepa in dig i det här tyget när du tar hissen ner till spat och sen kommer någon ner till dig med kläderna.

– Och jag får röra mig helt fritt?, sa hon efter att ha tänkt efter en stund.

– Självklart. Du är inte vår fånge. Du är vår gäst.

Hon svepte tygstycket om sig som en toga och började sig alltmer i behov av en stunds avkoppling och mat. Hon kunde äta en säng nu. Så hungrig var hon. Läkaren visade henne till närmsta hiss medan hon visade några funktioner inbyggda i armbandet. Hon kunde kalla på hjälp och komma i kontakt med en pidjintalande läkare med hjälp av dem. Tyvärr fanns det inga menyer på pidjin så Dora fick memorera hur orden på krakatiska såg ut som bilder snarare än ord. Förhoppningsvis skulle hon inte behöva använda armbandet.