De senaste dagarna har media skrivit mycket om släktbaserade kriminella nätverk. Det var i Ekots Lördagsintervju som denna form av kriminella nätverk lyftes fram av biträdande rikspolischef Mats Löfving, som också är chef för NOA, polisens nationella operativa avdelning.

I intervjun säger han bland annat att samhället och beslutsfattare “åker jojo i sitt engagemang” och att polisen inte känner att de har samhällets fulla stöd. Gängkriminalitet är tydligt kopplat till läget i utsatta områden, menar han, och dessa områden kännetecknas av ”brist på integration, problem med bostäder, problem med skola, problem med arbetsmarknad, problem med den sociala situationen”. Detta är inte polisens uppgift och därför är det många som samordnat måste göra mycket mer hela tiden och ”inte anpassa sig efter hur högt medietrycket är”, säger han.

Men det som fått mest uppmärksamhet är att Löfving säger att det finns 40 släktbaserade kriminella nätverk i Sverige och att “de här klanerna har kommit till Sverige enbart med syfte att organisera och systematisera kriminalitet. De arbetar med att skapa makt, de har stor våldskapacitet och de vill tjäna pengar.”

Nätverk har vuxit fram i Sverige

Men att tala om familj och släkt kan bli missvisande, menar Daniel Vesterhav, enhetschef för forskning om ekonomisk och organiserad brottslighet på BRÅ, Brottsförebyggande rådet.

– Det som binder ihop själva nätverket kan vara en familj eller släkt, men det är viktigt att komma ihåg att de ofta jobbar i projektbaserade konstellationer – där en stor del av den vinstdrivande kriminaliteten sker. Man plockar in andra personer i den kriminella verksamheten, precis som företag gör: man plockar in den kompetens som man behöver. Om det handlar om narkotika tar man någon från utlandet som kan smuggla narkotikan  och sedan behövs det någon annan som är lämplig för att ta emot narkotikan och någon som kan förvara den.

Att hela klaner skulle flytta till Sverige enbart för att organisera kriminell verksamhet är att generalisera, menar han.

–  De här nätverken har ofta vuxit fram i Sverige under lång tid. Man har flyttat hit successivt under många år. Men att tanken från början skulle vara att organisera kriminalitet, den bilden har jag svårt att se, även om jag inte forskat på just detta. Kanske kan det finnas något exempel på det. Och givetvis finns det personer som kommer hit som har en kriminell bakgrund, men att det skulle vara det främsta motivet för att flytta hit för alla dessa nätverk, det kan jag inte se.

Även andra forskare är av samma uppfattning. Till SVT nyheter säger polisen och kriminologen Amir Rostami att den här typen av strukturer behöver lång tid på sig att växa fram eftersom relationerna är mer informella och dynamiska än till exempel mc-gängens formella relationer.

– De familjebaserade kriminella strukturerna jag känner till har växt fram i Sverige. De har haft kriminella intentioner och utnyttjat förutsättningarna som har funnits här.

Grupperingarna skiljer sig åt

I socialt utsatta områden så är själva kittet i grupperingarna just att de bor på samma geografiska plats. Men typerna av grupper varierar.

De självdefinierade nätverken (där till exempel olika mc-gäng ingår) har klubbhus, namn, symboler, märken och en rekryteringsprocess. De externdefinierade grupperna är istället grupper som inte själva benämner sig med något namn och inte vill synas på samma sätt som de självdefinierade nätverken. Istället är det media eller polisen som ger ett namn, som exempelvis dödspatrullen eller backagänget, för att lättare kunna skriva om och jobba med grupperingen.

De icke-namngivna grupperna är grupper som många gånger har en lösare kontur än självdefinierade grupper, men som hålls ihop av olika faktorer, som en gemensam bakgrund, familjeband eller ett gemensamt bostadsområde. Givetvis är gränserna flytande och en och samma person kan vara med I flera olika slags nätverk.

Något som är gemensamt för alla typer av nätverk är skrämselkapitalet. I rapporten  Kriminella nätverk och grupperingar som Daniel Vesterhav och hans kollegor skrev år 2016 går man igenom hur grupper använder sig av sitt rykte för att få makt, genomföra utpressningar och skrämma folk till tystnad.

Skrämselkapitalet är också något som kan växa med uppmärksamhet. Därför är det viktigt för såväl polis och media att tänka på hur man pratar om de olika grupperingarna.

– När man nämner deras namn och berättar om specifika saker som de gjort så hjälper man till att bygga upp deras skrämselkapital. Man ska inte ducka för att skriva och prata om det här, men man bör tänka igenom hur man använder deras namn och utsagor. När någon ställer upp och gör en intervju i media så handlar det ju bara om att marknadsföra sig. Så media bör tänka på hur man skriver om det, se till att inte glorifiera. Skriver man till exempel att något var professionellt utfört så hjälper det till att få upp en bild som inte alltid stämmer.

Upplevs inte som största hotet

Daniel Vesterhav är en av författarna till en annan rapport som kom ut 2018. Där knackade man dörr i utsatta områden för att få en bild av hur invånarna upplever området och rättsväsendet. En av frågorna var om man ansåg att det fanns grupper i området som påverkade hur människor beter sig (i förhållande till rättsväsendet och i övrigt). Betydligt fler (61 procent av männen och 74 av kvinnorna) pekade ut kriminella personer och gäng än andra typer av nätverk, så som religiösa eller etniska grupperingar (12 procent).

– Det kan visa på att dessa nätverk i högre grad påverkar dem som är en del av dem och som ingår i en del normer och strukturer, säger Daniel Vesterhav.

Arbetet för att motverka dessa nätverks inflytande måste givetvis vara långsiktigt och ske på många områden då det handlar om normer och värderingar.

– Man måste jobba för att det inte ska uppstå negativa parallella samhällsstrukturer och rättsstrukturer utan ett rättsväsende. För när man får upp ett skrämselkapital så leder det till en tystnadskultur som gör det väldigt svårjobbat för polisen.