Ante och Camilla försöker reparera roboten för att Camilla ska kunna ta den med sig hem. Nisse och Freddy ska hem till 2020-talet. Och Freddy och Ida undrar om Marianne verkligen har koll på situationen.
Nästa morgon stod ett huvud på ett fat på bordet i teverummet. Ante ryggade tillbaka först, men förstod sen att det var Peters huvud. Camilla hade limmat ihop det, men de hade inte blivit nöjda. Skarvarna syntes och det tunna lagret av hud och ansiktsmuskulatur såg ut som om Peter hade ramlat på ansiktet i en trappa, och det hade han ju.
Nu hade han runda solglasögon och ansiktet var alldeles slätt, skarvarna var igenspacklade och en lång snedlugg hängde ner lite. Det låg en lapp framför fatet: ”Jag har gett Peter lite make-up, rör inte hans ansikte! Marianne”. Vilket jobb hon hade lagt ner – hon fick komma och skruva på huvudet sen också, utan att röra vid det.
Teven stod på, en sorts virtu i 2D, men det var bara en klocka, inget program. Han stängde av den och gick ut på verandan, där Camilla satt och blippade på sitt armband utan någon som helst effekt.
– Jag förstår inte hur ni kan vänja er vid att vara utan armbanden – jag vet inte om det är dags att äta frukost än. Men jag är lite hungrig.
– Kom så går vi in och fixar frukost, sa Ante.
Medan de bredde mackor och kokade te berättade Camilla att hon hade hittat Peters kalenderfunktion kvällen före. Den satt i ett dolt fack i handleden, så att han skulle kunna se ut som om han bara tittade på sitt armband som alla andra.
De hade lyckats ganska bra att få honom att fungera hjälpligt. Han kunde röra sig och prata, men allt han sa var att han måste komma i tid till Himmelska fridens möte. De hade sagt till honom att inte bry sig om det, men han hade fortsatt att tjata, så de kunde inte undersöka hans mer avancerade funktioner.
– Kalenderfunktionen, vad bra, då kan vi radera det där mötet, sa Ante.
– Jag gjorde det. Tror jag, sa Camilla. Så jag tänkte att vi kan sätta igång honom sen. Marianne sa att hon kunde få hans huvud att se ut som om det var nytt också.
– Kom ska du få se.
Det såg nog ganska bra ut i halvmörker på lite avstånd, men inte sett med kritiska blickar under en stark lampa. Sminket var tjockt och kletigt och under solglasögonen var han svullen. Camilla vände och vred men var inte imponerad.
– Vem har ni halshuggit?
Det var Freddy som stod i dörren och tittade in.
– Bara Peter, sa Camilla.
– Marianne har sminkat honom, förklarade Ante. Så inte alla skarvarna i huvudet ska synas.
– Mmm, vad fint. Ante, kan jag få snacka lite med dig?
Camilla tog med sin frukost ut på verandan och Freddy satte sig i en av de blommiga fåtöljerna. Hon såg nästan högtidlig ut, tänkte Ante.
– Vi måste till 2020-talet en sväng, Nisse och jag. Ska du med?
– Mmmm, jag har lovat att hjälpa Camilla med roboten, sa Ante. Vi kanske har lyckats med en sak nu. Eller Camilla kanske har. Så jag kanske inte ska ge mig av nånstans nu.
Ante sa att de kunde låna Timebandit 2, som Himmelska friden inte visste något om. Camilla och Peter skulle han skicka iväg med ettan så fort Peter var i funktion igen. Och Freddy svarade att hon bara skulle säga hej då till Marianne. Någon dag snart.
De fortsatte att slipa, måla och tapetsera, men Ante lade märke till att ingen påbörjade något nytt. Marianne gick omkring och såg bekymrad ut med en miniräknare i högsta hugg, och en dag anförtrodde hon Freddy att hennes pengar höll på att ta slut snabbare än hon trodde. Hon skulle bli tvungen att sälja huset trots allt och hon kunde faktiskt inte hålla dem med mat i längden, allihop. Tyvärr. Jättesynd, men allt var så dyrt och hon hade räknat med en del inkomster som sen hade uteblivit.
De satt i köket och drack kvällste när hon sa det. Ida sa att de var glada att de hade fått stanna och att hon verkligen skulle försöka hitta ett sätt att betala tillbaka till Marianne. Det var ungefär som hon hade gissat – Marianne hade tagit sig vatten över huvudet. Om det nu var något hon brukade göra eller ett desperat sätt att försöka få ha kvar huset. Eller bådadera.
Och just då stannade en blåsvart taxi utanför trädgården. Sex förvånade ögon såg höger framdörr öppnas och en kvinna kliva ur. En lång och smal kvinna med lockigt, cendréfärgat hår och ljusgrå kläder. Över ena armen hängde något som liknade en rock eller mantel. Medan taxin körde sin väg förstod de att kvinnan inte bara liknade Stella Stierna. Det var hon.
