Sedan ombildningen av polisen 2015 har regeringen tillfört myndigheten sammanlagt 7,4 miljarder kronor, motsvarande en ökning av anslaget med 35 procent. Samtidigt har arbetet i utsatta områden pekats ut som en prioritet.

Trots detta kvarstår problemen, konstaterar Riksrevisionen, som i en ny rapport slår fast att polisens arbete i utsatta områden inte är ”fullt ut ändamålsenligt”.

Polisens metod för hur man bedömer vilka områden som ska kategoriseras som utsatta är en förklaring. Den fungerar bra för lokala lägesbilder, men sämre när man ska jämföra områden nationellt, då den delvis bygger på subjektiva bedömningar, säger Linda Jönsson, projektledare för granskningen.

– Det innebär att likartade problem kan bedömas olika beroende på vem som gör bedömningen, säger Jönsson,

– När man rapporterar in utsatthet i ett område ska man bland annat bedöma om en viss företeelse är ”inget problem”, ”litet problem”, ”problem”, ”stort problem” eller ”mycket stort problem”.

Det blir subjektivt eftersom bedömningen av hur allvarlig en viss företeelse är, exempelvis narkotikaförsäljningen, bygger på hur belastat området är i övrigt, enligt Jönsson.

Olika tillämpning

– Även tillämpningen av metoden ser olika ut. I vissa fall har frågorna besvarats översiktligt och i vissa fall ingående, genom att samla de som har bäst kunskap om området.

2016 beslutade polisen att det ska finnas minst en områdespolis per 5 000 invånare i de utsatta områdena. Det har inneburit att det funnits en tendens hos vissa lokalpolisområden att överdriva problem, enligt granskningen.

– Det blev ett skäl till att överrapportera eftersom det fanns ett incitament om att få mer resurser om området kategoriserades som utsatt. Noa (polisens nationella operativa avdelning) menar att det här beteendet har minskat på senare tid.

Vad leder detta till?

– Det här är en styrning för hur man riktar resurser, och om ramverket inte är tillräckligt tydligt riskerar styrningen att bli mindre träffsäker och effektiv.

För få områdespoliser

Granskningen visar även att myndighetens beslut från 2016 om minst en områdespolis per 5 000 invånare i de utsatta områdena inte genomförts i en tredjedel av de aktuella lokalpolisområdena.

– Det har inte funnits förutsättningar för att säkerställa att beslutet har genomförts, eftersom myndigheten inte möjliggjort någon uppföljning av hur resurserna fördelas till utsatta områden.

Resultatet blir då få områdespoliser i områdena, vilket gör det svårt att bryta utvecklingen.

– Att områdespoliser får jobba fredat med kontaktskapande, brottsförebyggande och trygghetsskapande arbete är en förutsättning enligt polisen för att vända utvecklingen i utsatta områden.

Beprövade metoder

De poliser som faktiskt arbetar i de utsatta områdena gör det dock effektivt enligt väl beprövade metoder.

– Det finns en ambition och vilja att göra det, men det bygger på att det finns tillräckliga resurser. Det gör det inte överallt.

En annan sak som försvårar arbetet är bristen på kamerabevakning och kroppsburna kameror i områdena, samt svårigheter att dela information mellan polis och socialtjänst, enligt granskningen.

Regeringen får dock tummen upp.

– Vi bedömer att regeringen har prioriterat polisens arbete med utsatta områden. Därför har vi inte riktat någon rekommendation till regeringen.