November 2020. I scenen framför oss har en katastrof inträffat. Den har utplånat nationen som vi känner till den och i ett enda slag format världen till något radikalt, hotfullt och annorlunda. Ett samhälle måste nu formas ur askan, och fram träder våra hjältar, ett omaka par (äldre, erfaren, vit man och yngre, hårdkokt, rasifierad kvinna) som nu måste slåss mot sjukdom, orättvisor och barbari för att skapa en ny och bättre värld. 

Det låter som ett synopsis till en postapokalyptisk katastroffilm, men det är just den vyn som (lite långsökt) kommer till mig när jag läser några av passagerna på Biden-Harris övergångshemsida Build back better, det vill säga den sajt som beskriver hur det kommande maktövertagandet ska ske. Och tydligen så rör det sig om att Amerikas förenta stater nu ska återhämta sig och byggas upp igen efter den enskilda katastrof som de senaste fyra åren har varit. ”Together, we will build back better and restore the soul of our nation.” Tillsammans ska de bygga tillbaka bättre och återställa nationens själ. Vad nu den är för något. 

Framställningen på övergångshemsidan kan ge intrycket att det är Trump som har kört Amerikas förenta stater i botten. Nu har vi pandemi, miljökatastrof, fattigdom, drogmissbruk och raskravaller. Och med en retorik lika enkel som i vilken katastroffilm som helst blir det enkelt att tro att Trumps administration har orsakat detta, helt snabbt på fyra år, och att det har varit en enskild händelse som tagit plats – snarare än den långsamma evolution som har skapat den amerikanska soppa som hela världen nu måste sleva i sig.

En liknande framställning hördes för fyra år sedan också – med Trumps slogan ”Make America great again” vars röda kepsar med samma budskap sitter på mångas huvud även i dag. Oavsett politisk falang verkar det alltid ha skett en plötslig katastrof – och man vill träget rädda nationen och föra den tillbaka till det som varit. Man matar på med en en nostalgi för samhällets glansdagar som inte verkar veta några gränser. I slogan efter slogan blundar och fabricerar man bilden av tidigare mandatperioder – jo men allting fungerade, alla var vänner, ingen var fattig. Dit ska vi tillbaka!

Det är dock precis där verkligheten skiljer sig från filmen. I filmens värld hade våra filmhjältar Biden och Harris kanske formulerat något nytt som inte fungerade ungefär likadant ut som förut. De kunde kanske till och med kostat på sig lite nytt gött snack. Men sist jag såg efter så lever vi i den verkliga världen och är lämnade åt den här tröttsamma nostalgiska retorik-karusellen som bara fortsätter att gå runt och runt.