Sommaren är här och sommaren betyder ledigt för många även på Syre, så om du läser det här på papper håller du i den sista papperstidningen på 10 veckor. Nästa gång vi kommer ut på papper är 28 augusti (tills dess kan du läsa våra ledare och resten av tidningen varje vardag under hela sommaren på webben och i appen). Sommaren är tiden då ”alla” flyr löneslaveriet. Åtminstone ”alla” med en fast anställning. 

Men är du arbetslös måste du hålla dig hemma och fortsätta söka jobb på heltid. Har du timanställning eller någon annan form av lösare anställning behöver du ta de arbetstimmar du får även på sommaren. Är du egen småföretagare är du aldrig ledig. Är du student behöver du sommarjobba om du ska ha en inkomst efter att terminen är slut. Semester är helt enkelt inget vi unnar prekariatet. 

Men även om undantagen är många, alltför många, så är sommaren den tid då flest vuxna, ej pensionerade, kommer närmast att ha en basinkomst. Under semestern får du göra exakt vad du vill, du får till och med ligga i den där förhatliga hängmattan,  pengarna kommer ändå. 

Men semesterlönen är ju pengar som vi själva har jobbat ihop, till skillnad från en basinkomst, invänder många. Så det går inte att jämföra med en basinkomst.

Det är intressant, att vi tror att den rikedom som vi har i Sverige och den levnadsstandard som de flesta med en fast heltidsanställning har är något som vi var och en jobbat ihop. Som om vi som lever i Sverige i dag har så mycket högre levnadsstandard än de flesta andra i världen utifrån vad vi har gjort, vad vi har jobbat med under vår livstid. Vi skulle alltså ha jobbat många gånger hårdare, bättre eller mer än de i den fattiga delen av världen? 

Så är det förstås inte. Vår rikedom, som kollektiv såväl som individer, har väldigt lite att göra med hur hårt vi jobbat. Som kollektiv är det en betydligt större faktor vilka naturresurser vi tagit ur naturen, vår förfäders slit samt inte minst vårt koloniala arv och den ännu pågående utsugningen av andra delar av världen. Det mest avgörande för vår rikedom och möjlighet att ta ut semester handlar inte om vad vi som individer har gjort, utan var vi föds.  

Utsugningen av andra delar av världen bör vi förstås sluta med, acceptera en lägre standard men se till så det inte drabbar dem som redan har minst. Uttaget av naturresurser bör vi se till att det sker hållbart, men när vi väl gjort det så bör vi alla få ta del av avkastningen. Liksom avkastningen på värdet som våra förfäder byggt upp. Med gröna skatter istället för skatter på arbete kan vi både styra mot att vi använder de resurser vi har hållbart och låta alla få betald semester, även prekariatet. Inte bara på sommaren utan när du behöver komma ifrån den där sadistiska chefen eller dina gnälliga kollegor. När du inte orkar med fler meningslösa AMS-kurser. När du håller på att bränna ut dig. Eller när hängmattan helt enkelt verkar mer lockande än löneslaveriet.  En basinkomst skulle möjliggöra allt det där. 

Oändligt många är det som nu räknar ner till semestern. Den bästa tiden på året enligt de flesta av dom. Samtidigt håller vi hårt i lönearbetet som den viktigaste statusmarkeringen och vi vill för allt i världen inte låta andra vara betalt lediga mer än just de där semesterveckorna. De som tillhör prekariatet vill vi inte ens tillåta det. Arbetslinjen är alltför stark för det och rädslan för att lättjan breder ut sig är alltför stor.

Men trots det börjar nu tävlingen i just det. Under den närmaste tiden vinner den som lägger upp den slappaste semesterbilden. Men sedan får det vara nog, då är det återigen 11 månaders späkning och tävling i hög arbetsmoral som gäller. Det är absurt, men det är så vi valt att ha det, så njut av semestern – om du har någon.