Under sommaren publicerar Syre Dora Wester och zonen, en roman av Jerker Jansson. Hittills har Dora fallit ner i en damm som visar sig stå i förbindelser med liknande dammar på en massa andra planeter. Vi har också träffat de blodtörstiga kwonerna och Jonatan som bor på planeten Espia där han arbetar som lärare både för planetens ursprungsbefolkning och nya simmare. I de senaste kapitlen har Dora fått lära sig allt mer om den nya värld hon har kommit till. Bland annat har hon fått lära sig pidjin, det gemensamma språk som används av varelser från olika planeter.
Jonatan var för sällan i biblioteket. Han älskade böcker, men just biblioteket på berget, som var det enda på planeten, var tämligen litet och han hade redan plöjt igenom all intressant information, åtminstone det som han trodde var intressant, och det var sällan som något nytt dök upp. Nu hade Jonatan plötsligt drabbats av en känsla av att han borde besöka biblioteket. Det kändes som om det skulle finnas böcker han borde kolla upp. Dokument som han har missat. Och trots att figurerna från nattens komabesök varit mer än lovligt fåniga så hade de väckt en undran hos honom. Och konturerna av ett minne. Som en svag doft som virvlar förbi utan att låta sig placeras. De hade pratat om ”profetian”. På något sätt måste han ta reda på vilken. Kanske fanns svaret där uppe? Han rös.
Ett annat skäl till att han sällan besökte biblioteket var att det var ovanligt jobbigt att ta sig uppför berget. Det var en promenad på ungefär två mil som ofta var tuff också för en ung och stark individ, men på gränsen till omöjlig för en gammal gubbe.
Ändå måste han upp dit. Just nu var Dora upptagen med att lära sig de elementära sakerna för att överhuvudtaget överleva på Espia. Senare, om hon skulle visa sig vara en så skicklig simmare som han trodde, skulle han få fullt upp. Hans fåfänga var inte mindre än att han var mycket medveten om att det bara var ett år kvar på vanaden, gemenskapens motsvarighet till olympiader och mycket talade för att han inte hade mer än den och högst tre till på sig även om han skulle leva ett långt liv.
Kroppen skrek åt honom att ta det lugnt. Inte ens hans förnuft orkade hitta på fler argument för att gå uppför berget och började spela med kroppen i kampanjen mot företaget. Kroppen och förnuftet lyckades till och med dra med sig minnet, som började att överskölja Jonatan med särskilt jobbiga erfarenheter från att gå uppför berget. Något sa Jonatan att fantasin sällat sig till de upproriska trupperna, för allt fler av minnena blev allt mer märkliga. Floder av blod som rinner längs bergsväggarna efter en brutal massaker på alla bibliotekarier i byggnaden. Han blev först lite orolig, och lite äcklad, men var tillräckligt nyfiken på vad han skulle kunna finna för att inte kunna motstå frestelsen.
Han hade klarat av den flacka, lättare första milen. Fram till stenen som markerade att vandraren kommit halvvägs var promenaden bara långtråkig, inte särskilt jobbig, det krävdes ingen jättefysik för att klara av den delen, bara lite envishet och helst en följeslagare. Jonatan hade inte tänkt sig att ta med sig någon, men några hundra meter in på den smala stigen som ledde till milstenen stötte han på Difton den äldste.
Difton visslade extatiskt efter att snabbt ha konstaterat att det var något på gång. Han kände Jonatan tillräckligt väl för att veta om hans motvilja mot att ta sig uppför berget och insåg direkt att han inte var ute på en lätt promenad.
– Du ska till bibblan, skrek han.
Jonatan insåg att det inte var någon idé att neka.
– Ja, sa han, ensam.
Difton missförstod Jonatans tonfall, tolkade det som om han var ledsen att göra resan ensam och erbjöd sig genast att följa med.
– Jag har inget att göra idag. Eller i morgon. Inget viktigt i alla fall. Jag hänger på.
Jonatan försökte snacka sig ur det påtvingade sällskapet, men inget han sa kunde avskräcka den ivriga hårbollen. Det var något i högsta grad misstänkt med Diftons entusiasm. Biblioteket var en lite för stillsam och tråkig plats för visslarnas konung, härskare över hela skiten, som Difton en period kallade sig. Just kallade sig, få andra gjorde det. Jonatan kunde inte komma på en enda vettig anledning till att Difton skulle vilja hänga med honom upp för berget.
Men där studsade han vid Jonatans sida, ivrigt tjattrande om allt och alla. Han bar på hundratals historier om händelser i visslarnas märkliga historia. Märkliga åtminstone i visslarnas ögon. Många av dem vara bara trista berättelser som mest påminde om Bellmanhistorier där någon fes eller drattade på ändan.
– Jävlar vilket smäll det blev, avslutade Difton sin senaste historia med ett högljutt skratt.
Jonatan log artigt och började prata om omgivningen. Stigen hade blivit allt smalare med åren. Soldaterna som vaktade biblioteket bodde långa perioder uppe på berget och det var inte bara Jonatan som begav sig upp till böckerna allt mer sällan. Den naturliga förslitning som i ett gloriöst förflutet hade hållit stigen bred nog för att tre personer kunde gå i bredd hade upphört och nu var den ofta bara bred nog för en person. Difton skuttade ofta före honom, men vände sig om hela tiden för att prata.
– Det växer mycket nötträd här, konstaterade Jonatan i en paus i Diftons tjatter. De är unga, kanske fem år. Jag har inte sett dem förut, de måste ha varit för små för att synas när jag gick upp sist. Nu är de stora nog att blomma. Ser du det?
Visslarna var inte intresserade av nötterna som njutningsmedel. De fick inget ut av dem. Deras nervsystem var inte skapt för den sortens droger. De blev bara sömniga och lösa i magen av nötterna. Så de var bara perifert intresserade av träden. Nötterna kunde agera som valuta, med ett värde som skiftade beroende på tillgången, men det var så pass mycket jobb att samla dem att visslarna för det mesta inte brydde sig om att slösa sin kraft på dem.
Unga träd, däremot, var en guldgruva. De var lättare att skörda och mellan år fem och tjugofem var de som mest fertila, det växte massor av nötter på dem, de flesta kunde plockas om man kunde hoppa ett par meter. Och det kunde visslarna. De vuxna espianerna kunde plocka nötterna också i större träd under sina flygturer och de sysslade en del med nöthandel, men var mest intresserade av att behålla dem själva. Uppe i en del bon i toppen av träden kunde det finnas tiotusentals nötter, enorma skatter som kunde få den mest avslappnade tuggaren att dregla av åtrå. Espianerna hade små materiella behov och ville sällan göra sig av med sina nötter som fungerade som statushöjande lager. En manlig espian som ägde ett rejält nötlager kunde attrahera fler kvinnor och mödrar.
– Coolt, visslade Difton. Ska ta med mig lite folk och skörda innan de blir för höga. Efter sommarens torka kommer priset på nötter att bli högre än på länge, framåt vintern kommer de att tiodubblas, tro mig.
Jonatan förvånades av att han höll med Difton.
– Tror jag med. Vi kan göra affärer. Ni plockar, jag ser till att få ut så mycket som möjligt. Ni är ju inte direkt bra på det där med förhandlingar.
Difton skrattade.
– Coolt, sa han igen.
De passerade ett vattenfall som slutade i en liten damm som samlade upp det kalla klara smältvattnet från en kall glaciär på toppen av berget. Där växte märkliga orkidéer som bara fanns där och på ett par andra ställen på planeten. En del var psykoaktiva, men livsfarliga, eftersom gifterna var svåra att dosera, andra innehöll ämnen som kunde fungera som läkemedel för olika typer av varelser. Eftersom den här dammen låg betydligt oländigare till än andra och eftersom den var relativt liten tilldrog den sig tämligen litet intresse från forskare och läkare, som föredrog att hålla till vid de andra två dammarna. Bara ett litet fallfärdigt skjul stod kvar efter några korta år då ett forskarlag hade arbetat lite lojt för att konstatera att där inte fanns några andra växter här än vid och i de andra dammarna. Vilket i sin tur fick dem att konstatera att växterna måste ha spritt sig mellan dem. Och genom genteknik kunde man konstatera att det måsta ha skett för många tiotusentals år sedan. Så dels var dammarna minst så gamla, studier av bergarter pekade i ungefär samma riktning – 50 000 år. Dels måste någon ha tagit ta med sig fröer, sporer och vad nu blommorna använde för att fortplanta sig, om de nu inte kunde resa själva. Vilket de inte verkade kunna i dag. Mycket kolbaserat liv hade utvecklat liknande lösningar på likartade problem, och precis som med konvergerande evolution på jorden hade evolutionen en tendens att välja vissa typer av lösningar. Inte naturlagar. Snarare naturtips. Vem vill inte ha moderiktiga tentakler?
Grodliknande små djur levde av orkidéerna. De påverkades inte av deras gifter, men gifterna ansamlades i deras hud och fungerade som ett försvar mot rovdjur, de flesta i alla fall. En större reptil, som liknade en meterlång kajman, åt dem ibland utan att skadas, och flygarna gillade att samla in dem för att slicka på för att få ett rus när de sjöng sina sånger. Ruset satte dem i kontakt med deras kollektiva undermedvetna där sångerna fanns lagrade som gemensamma minnen. Utan grodornas gift var det svårt att hitta dit, också med stora mängder nötter. De flesta flygare behövde ta så pass mycket nötter att det dels var oekonomiskt, dels farligt. Precis som med opiater på jorden var den bästa nötkicken för dem på gränsen till en överdos och de var för kloka varelser för att vara dödsföraktande. Ändå samlar de nötterna i stora mängder?
– Grodorna leker, sa Jonatan. Är väl fortplantningstid.
– Bara då de sjunger så där.
– Vackert.
– På ett sorgligt sätt, sa Difton. Blir lite deppig av dem.
För ett människoöra lät grodornas läten bara som höga visslingar, många av dem för höga för att kunna uppfattas, men för en visslare lät de som begravningsmusik, som de sånger som de sjöng när någon av dem dog.
– Inte för mitt öra, sa Jonatan.
– Vet det. Ska vi vila en stund?
– Är du trött, då? svarade Jonatan retsamt.
Det tog skruv. Difton ryckte till med en sådan intensitet att hela hans päls skimrade till. I det klara ljuset runt dammen såg hans päls nästan självlysande ut och Jonatan blev nästan bländad.
– Skojade bara, sa Jonatan. Men gubben är inte trött. Det är bara någon kilometer till milstenen. Vi rastar där.
Nu började stigen slutta lite mer. Men först vid milstenen skulle det bli riktigt tufft. Lång sträckor bestod av lodräta bergssidor som man bara kunde ta sig upp för via rangliga repstegar. De var inte högre än att ett fall inte var direkt dödande, men en del hade brutit ett och annat ben efter att ha tappat taget. Olyckor var inte vanliga, men de förekom.
De vandrade vidare medan grodornas sång klingade av bakom dem.
