Det går helt enkelt inte att få ihop ett trossystem som förringar kollektiva åtgärder och högaktar total marknadsfrihet med ett problem som kräver kollektiva åtgärder på en hittills aldrig skådad nivå och en drastisk inbromsning av de marknadskrafter som skapade och fördjupar denna kris.

NOVEMBER 2011
En herre på fjärde raden ställer en fråga. Han presenterar sig som Richard Rothschild. Han berättar för åhörarna att han kandiderade till tjänsten som county commissioner, kommunalråd, i Carroll County i Maryland eftersom han hade kommit till slutsatsen att regelverk med syfte att bekämpa den globala uppvärmningen i själva verket utgjorde »en attack mot den amerikanska medelklasskapitalismen«. Hans fråga till paneldeltagarna som samlats i ett Marriott-hotell i Washington DC är följande: »I vilken grad är hela den här rörelsen helt enkelt en grön trojansk häst med magen full av röd marxistisk socioekonomisk ideologi?«

Här på Heartland Institutes sjätte internationella konferens om klimatförändringar, den främsta samlingspunkten för dem som helhjärtat ägnar sig åt att förneka den överväldigande vetenskapliga samstämmigheten om att den mänskliga aktiviteten leder till planetens uppvärmning, är detta blott en retorisk fråga. Som om man frågade en samling tyska centralbankstjänstemän om grekerna är opålitliga. Trots det tänker paneldeltagarna inte låta tillfället gå sig ur händerna att tala om för frågeställaren exakt hur rätt han har.

Chris Horner, en senior medarbetare vid Competitive Enterprise Institute som specialiserar sig på att trakassera klimatvetare med betungande rättsprocesser och informationsfiske via Freedom of Information Act (informationsfrihetslagen), vinklar bordsmikrofonen mot sin mun. »Du kanske tror att det här handlar om klimatet«, säger han dystert, »och det finns många som tror det, men det stämmer helt enkelt inte.« Horner, vars för tidigt silverfärgade hår får honom att se ut som en Anderson Cooper på högerkanten, tycker om att åkalla den radikale socialaktivisten Saul Alinsky: »Den verkliga frågan handlar om något annat.« Den verkliga frågar handlar uppenbarligen om att »inget fritt samhälle skulle ställa upp på den här agendan … Dess första steg är att göra sig kvitt de här tjatiga friheterna som ständigt står i vägen för den.«

Påståendet att klimatförändringarna är en konspiration för att stjäla den amerikanska friheten är ganska lamt, för att komma från Heartland. Under den här tvådagarskonferensen kommer jag att få reda på att Obamas kampanjlöften att stödja lokalt ägda biobränsleraffinaderier i själva verket handlade om »grön kommunitarism«, likt de »maoistiska« planer som syftar till att installera »en liten masugn på varenda bakgård« (Cato Institutes Patrick Michaels), att klimatförändringarna är »en täckmantel för nationalsocialism« ( före detta republikanske senatorn och pensionerade astronauten Harrison Schmitt), samt att miljöaktivisterna liknar aztekernas präster som offrar oräkneliga människor för att blidka gudarna och få vädret att ändras (Marc Morano, redaktör för förnekarnas favoritwebbplats ClimateDepot).

Mest av allt kommer jag emellertid få höra olika versioner av den åsikt som framfördes av kommunalrådet på fjärde raden: att klimatförändringarna är en trojansk häst som syftar till att avskaffa kapitalismen och ersätta den med något slags ekosocialism. Som konferenstalaren Larry Bell koncist uttrycker det i sin nya bok Climate of Corruption (Korruptionens klimat) har klimatförändringarna »föga att göra med miljöns tillstånd och mycket att göra med att fjättra kapitalismen och förändra den amerikanska livsstilen enligt den globala resursomfördelningens intressen.«

Ja, visst låtsas man att delegaternas avvisande av klimatvetenskapen grundar sig i allvarliga meningsskiljaktigheter rörande fakta. Och arrangörerna anstränger sig inte så lite för att imitera trovärdiga vetenskapliga konferenser när de kallar mötet för »Restoring the Scientific Method« (Att återupprätta den vetenskapliga metoden) och till och med som organisationsakronym antar ICCC, som bara med en bokstav skiljer sig från världens ledande auktoritet när det gäller klimatförändringar, IPCC (Intergovernmental Panel on Climate Change), FN:s klimatpanel.

Men de vetenskapliga teorier som presenteras här är gamla och sedan länge misskrediterade. Och det görs inga försök att förklara varför alla talare tycks säga emot varandra. (Är uppvärmningen obefintlig, eller är den verklig men utgör inte något problem? Och om uppvärmningen är obefintlig, varför talas det då om solfläckar som leder till ökade temperaturer?)

Sanningen att säga verkar flera deltagare i den mestadels till åren komna publiken slumra till medan temperaturdiagrammen visas i storbildsformat. De spritter till liv först när rörelsens rockstjärnor äntrar scenen – inga avdankade vetenskapsmän här, utan första klassens ideologiska förkämpar som Morano och Horner. Detta är mötets verkliga syfte: att tillhandahålla ett forum för att förse stenhårda förnekare med retoriska basebollträn som kommer att svingas mot miljöaktivister och klimatforskare under kommande veckor och månader.

De teman som först har testkörts här kommer att fylla kommentarsfälten till varenda artikel och YouTubeklipp som innehåller orden »klimatförändring« eller »global uppvärmning«. De kommer också att forsa ur munnen på hundratals tyckare och politiker på högerkanten – från republikanska presidentkandidater som Rick Perry och Michele Bachmann ända ned till kommunalråd som Richard Rothschild. I en intervju utanför panelerna tar Joseph Bast, ordförande för Heartland Insitute, stolt åt sig äran för »tusentals artiklar och debattinlägg och tal … som grundade sig på eller inspirerades av någon som deltog vid en av dessa konferenser.«

Heartland Institute, en Chicagobaserad tankesmedja med syfte att »främja fria marknadslösningar«, har arrangerat dessa pratstunder sedan 2008, ibland två gånger om året. Och strategin tycks fungera. Vid slutet av konferensens första dag leder Morano vars största bedrift är att ha gått ut med historien om Swift Boat Veterans for Truth (organisationen för Swiftbåtsveteraner från Vietnamkriget) som sköt John Kerrys presidentkampanj i sank 2004 – de församlade genom en rad ärevarv.

Utsläppshandeln passé! Obama vid toppmötet i Köpenhamn: fiasko! Klimatrörelsen: rena självmordet! Han projicerar även ett par citat från klimataktivister som ägnar sig åt självkritik (de progressivas paradgren) och uppmanar publiken att »fira!«
Det släpptes inte ned några ballonger eller konfetti från taket, men effekten var densamma.

När den allmänna opinionen svänger i stora sociala och politiska frågor brukar trenderna förändras relativt gradvis. När abrupta skiften uppstår har de vanligen föranletts av dramatiska händelser. Det är därför som opinionsmätare är så förvånade över vad som hände i USA med uppfattningen om klimatförändringarna på bara fyra år. En opinionsmätning från Harris 2007 fann att sjuttioen procent av alla amerikaner trodde att den fortsatta förbränningen av fossilbränslen skulle leda till klimatförändringar. 2009 hade den siffran sjunkit till femtioen procent.

I juni 2011 var andelen amerikaner som höll med om det nere på fyrtiofyra procent – klart under halva befolkningen. Enligt Scott Keeter, föreståndare för opinionsmätningsforskningen vid Pew Research Center for the People and the Press, utgör detta »en av de största opinionssvängningarna på kort tid under de senaste åren«.

Siffrorna har sedan dess gått upp och förändrades snabbt i början av 2019. En studie från Yale Program on Climate Change Communication i januari 2019 visade att sjuttiotvå procent amerikaner ansåg att klimatförändringarna var en fråga av »personlig vikt« för dem – en ökning med nio procentenheter sedan mars 2018. En tydlig majoritet menade även att klimatförändringarna i huvudsak orsakades av mänsklig aktivitet.

Studien fann också att »Nästan hälften av den amerikanska befolkningen (46%) säger att de personligen har erfarit effekterna av den globala uppvärmningen, en ökning med femton procentenheter sedan mars 2015.« Lika betydande är en opinionsmätning från Pew Research 2017 som fann att sextiofem procent av den amerikanska befolkningen stöder en utökning av icke-fossila energikällor, medan endast tjugosju procent stöder ytterligare utnyttjande av fossila bränslen.

Ännu mer anmärkningsvärt är att den här svängningen har skett nästan helt och hållet på ena kanten av det politiska spektrumet. Så sent som 2008 (det år som Newt Gingrich gjorde ett tv-inlägg om klimatförändringarna tillsammans med Nancy Pelosi), tycktes frågan åtminstone skenbart ha stöd hos båda partierna    i USA. Den tiden är definitivt förbi.

Idag tror sjuttiofem procent av dem som identifierar sig som demokrater och liberaler att mänskligt agerande påverkar klimatet, en nivå som har förblivit stabil eller ökat något under de senaste tio åren. Republikanerna, i synnerhet Tea Party-medlemmar, står i skarp kontrast till detta då en överväldigande majoritet av dem har valt att avvisa det vetenskapliga samförståndet. I vissa områden är det bara omkring tjugo procent av dem som identifierar sig som republikaner som godtar vetenskapen.

Den partipolitiska skiljelinjen är fortsatt starkt markerad, med endast tjugosex procent av konservativa republikaner som tror på den vetenskapliga samstämmigheten rörande klimatförändring. Emellertid har förnekelsen bland dem som identifierar sig som socialliberala/moderata republikaner sjunkit avsevärt, med femtiofem procent som nu medger människans roll i den globala uppvärmningen, enligt en Yale-studie.

Viktigt är också skiftet i känslomässig intensitet. Förr var klimatförändringarna något som i stort sett alla brydde sig om – fast inte särskilt mycket. När den amerikanska befolkningen ombads att lista sina politiska frågor i prioritetsordning hamnade klimatförändringarna i stort sett alltid längst ned.

Detta utgör den kanske största förändringen av alla den senaste tiden: en opinionsmätning utförd av Pew Research Center i början av 2019 pekade på att fyrtiofyra procent av amerikanska väljare anser att klimatförändringarna borde utgöra en av de högsta prioriteterna, en ökning från tjugosex procent sedan 2011. Synnerligen anmärkningsvärt är att en CNN-undersökning som genomfördes i april 2019 tyder på att klimatförändringarna nu utgör den allra viktigaste frågan för registrerade demokratiska väljare inför primärvalen, och till och med har högre prioritet än sjukvården.

Men nu finns det ett betydande antal republikanska anhängare som bryr sig passionerat mycket om – är rent besatta av – klimatförändringarna. Men det de bryr sig om är att avslöja dem som »en bluff« iscensatt av socialliberalerna för att tvinga dem att byta glödlampor, bo i sovjetinspirerade hyreslängor och ge upp sina suvar.

I dessa högerextremisters universum har motståndet mot talet om klimatförändringar blivit lika viktigt som låga skatter, rätten att äga vapen och abortmotstånd. Många klimataktivister, liksom personer som skrivit artiklar om till synes harmlösa frågor som energisparande, uppger sig ha mottagit dödshot. (Som en brevskrivare formulerade saken till Stan Cox, författare till en bok som är kritisk mot luftkonditionering:

»Du får bända loss min termostat från mina kalla döda händer.« [som Charlton Heston en gång sade – fast då handlade det om hans vapen. Ö.a.])
Situationen har urartat till ett intensivt kulturkrig vilket inte bådar gott: för den som blir ifrågasatt rörande något som är centralt för hans eller hennes identitet ligger det nära till hands att avvisa fakta och argument som enbart ytterligare personliga attacker. (Förnekarna har till och med hittat på ett sätt att avfärda en ny studie som bekräftar att den globala uppvärmningen är verklig – en studie delvis finansierad av de konservativa miljardärbröderna Koch och ledd av en forskare som var sympatiskt inställd till den »skeptiska« hållningen.)

Effekterna av denna känslomässiga intensitet kom i full dager i kampen om ledarskapet för det republikanska partiet. Texas guvernör Rick Perry möttes av stor entusiasm från sina kärnväljare när han bara några dagar efter att ha inlett sin presidentkampanj inför valet 2012, samtidigt som hans egen delstat bokstavligen stod i lågor på grund av skenande skogsbränder, hävdade att klimatforskarna manipulerade data »för att pengarna ska rulla in i deras projekt«. Jon Huntsmans kampanj var däremot dömd att misslyckas redan från början: han var den ende kandidaten som konsekvent försvarade klimatforskningen. Och det som räddade Mitt Romneys kampanj hade delvis att göra med att han tog avstånd från tidigare uttalanden som stödde det vetenskapliga samförståndet kring klimatförändringarna.

Men effekterna av extremhögerns klimatkonspirationer når långt bortom det republikanska partiet. Demokraterna har i stort sett tystnat i frågan av rädsla för att driva bort oberoende väljare. Samma sak gäller medierna och kulturindustrin. År 2007 dök kändisar upp till Oscarsgalan i hybridbilar. Samma år lanserade Vanity Fair ett årligt grönt nummer, och de tre största amerikanska tv-bolagen sände 147 reportage om klimatförändringarna. Inte nu längre. Under 2010 sände de största kanalerna bara trettiotvå reportage om klimatförändringarna, limousinerna har gjort sitt återtåg till Oscarsgalan och det »årliga« gröna Vanity Fair-numret har inte setts till sedan 2008.

Denna obekväma tystnad har fortgått ända fram till slutet av det varmaste decennium som någonsin har uppmätts, och ännu en sommar fylld av galna naturkatastrofer och rekordvärme världen över. Samtidigt skyndar sig fossilbränsleindustrin att investera multimiljardbelopp i ny infrastruktur för att utvinna olja, naturgas och kol från några av kontinentens smutsigaste och mest riskfyllda källor (Keystone XL-pipelinen för sju miljarder dollar utgör här bara det mest iögonfallande exemplet). På Albertas tjärsandsfält, i Beauforthavet, på Pennsylvanias gasfält och Wyomings och Montanas kolfält satsar industrin stenhårt på att utsikterna för någon seriös klimatlagstiftning är så gott som obefintliga.

Om den begravda koldioxid som dessa projekt står i begrepp att utvinna släpps ut i atmosfären kommer risken att utlösa katastrofala klimatförändringar öka dramatiskt (enbart utvinningen av all olja i Albertas tjärsand skulle enligt NASA:s James Hansen, »i princip innebära att det är kört« för klimatet).

Allt det här innebär att klimatrörelsen är i behov av en sjudundrande återkomst. För att lyckas med det måste vänstern lära av högern. Förnekarna fick medvind genom att få klimatet att handla om ekonomi: enligt dem kommer aktioner mot klimatförändringarna att krossa kapitalismen, sänka arbetsmarknaden och leda till att priserna skjuter i höjden. Men i ett läge då allt fler människor håller med demonstranterna i Occupy Wall Streetrörelsen, varav många menar att det i själva verket är själva kapitalismen som skapar jobbosäkerhet och skuldfällor, finns en vidöppen möjlighet att ta tillbaka den ekonomiska diskursen från högern.

Det skulle kräva att man på övertygande sätt visar att klimatkrisens verkliga lösningar också utgör vårt bästa hopp om att bygga ett mer rättvist och mycket mer upplyst ekonomiskt system – ett system som överbryggar djupa ojämlikheter, förstärker och omvandlar den offentliga sektorn, alstrar en mångfald värdiga arbetstillfällen och radikalt tyglar storföretagens makt. Det skulle också kräva att man vänder sig från idén att klimatåtgärder bara är en bland många behjärtansvärda frågor som konkurrerar med varandra på den progressiva dagordningen.

För högern har klimatförnekelsen blivit en fundamental identitetsfråga, intimt kopplad till försvaret av nuvarande makt- och förmögenhetssystem. Just därför måste de progressiva sätta de vetenskapliga bevisen för att klimatförändringarna är verkliga i centrum för en sammanhängande diskurs om farorna med otyglad girighet och om behovet av verkliga alternativ.

Att bygga upp en sådan omdanande rörelse kanske inte är lika svårt som det vid en första anblick kan te sig. Om man frågar Heartland-anhängarna leder klimathotet i princip raka vägen till en vänsterrevolution i en eller annan form, vilket är precis varför de är så fast beslutna att förneka dess verklighet. Vi kanske borde lyssna lite mer uppmärksamt på deras teorier – faktum är att de kanske begriper något som de flesta av oss inte har klart för oss än.

Ordfront förlag 2020