Jag har en mycket god vän, vi kan kalla henne Signe. Signe är arbetslös, fattig, rasande intelligent och en skicklig skribent, och jag håller på med ett projekt där jag skulle vilja anlita henne på deltid på ungefär 20 procent. Det blir inte så mycket pengar, men det skulle kunna göra en stor skillnad i hennes vardag.

Problemet är att Signe efter en lång tids utbrändhet och depression nu lever på försörjningsstöd från socialen, och att varje krona hon tjänar dras direkt av från stödet hon får. Det lönar sig alltså inte rent ekonomiskt för min vän att efter en längre frånvaro från arbetsmarknaden börja jobba så få timmar, hon skulle behöva minst en 75-procentig deltidsanställning direkt om det ska ske någon förbättring i hennes ekonomiska situation, och därmed i den ekonomiska stress hon lever med. Det av politiker ständigt upprepade mantrat ”det ska alltid löna sig att arbeta” lyser starkt med sin frånvaro.

Och problemet med politiker när de pratar om att det ska löna sig att arbeta är att de nästan alltid menar att lösningen är att sänka bidragen till en så vansinnigt låg nivå att vilket skitjobb som helst skulle innebära en ekonomisk förbättring. Som Moderaternas ungdomsförbunds ordförande Benjamin Dousa, som i en debattartikel i Expressen förra fredagen menar att ett bidragstak är det enda rätta, speciellt då för att tvinga ut nyanlända i låglönejobb. Att en annan lösning för att sänka tröskeln till arbetsmarknaden och underlätta för människor att gå från att vara helt arbetslösa till att börja arbeta exempelvis lite deltid eller timmar kunde vara att inte dra av 100 procent på varje intjänad krona verkar inte falla honom in.

Ett annat problem som försörjningsstödets utformning i dag skapar för Signe är att hon inte kan få ett förstahandskontrakt eftersom hon saknar inkomst, och därför måste hyra i andra hand. För att hyra i andra hand krävs dock oftast att man betalar deposition på flera månaders hyra i förskott. Men man får inte lov att ha några sparade pengar för sådana saker när man får socialbidrag, så dessa pengar behöver Signe låna av någon ekonomiskt bättre ställd släkting. När andrahandskontraktet går ut och depositionen betalas tillbaka till Signe kommer den räknas som en inkomst och dras av från försörjningsstödet, fast den behövs för att betala deposition på nästa bostad. Och så är skuldsättningens karusell igång.

”Problemet för mig är att systemet inte tillåter att en får komma ikapp. Om det varit tillåtet med ett litet sparkonto med kanske 10 000 på för att kunna betala depositioner, till brorsbarnens födelsedagar, eller bara för känslan av trygghet hade det varit en annan sak. Men i dagsläget är det lika med bidragsfusk” säger Signe när jag frågar henne hur hon tycker att systemet hade kunnat förbättras.

Ett system som inte tillåter att en får komma ikapp. Det är den springande punkten. Alla små steg man kan ta när man lever i fattigdom motarbetas av systemet, och det enda incitament som presenteras för att människor ändå ska ta dem fast det inte lönar sig är en något diffus moralisk idé om att ”man ska göra rätt för sig”. Men låt då människor göra just det. Ge människor möjligheten att känna att de kan förbättra sin situation ett litet steg i taget. Trappa av försörjningsstödet istället för att dra undan det så fort en liten egen inkomst infinner sig. Eller byt ut det mot basinkomst istället. Ingen risk för bidragsfusk och det skulle alltid löna sig att arbeta, även om det kanske bara är lite.