176 personer avled i en flygolycka i Teheran strax efter att Iran attackerade två amerikanska baser i Irak. Spekulationerna är många om vad som orsakade olyckan, vissa betvivlar till och med att det var en olycka, påstår att det kan ha varit iranskt luftförsvar som skjutit ner planet av misstag. Det är inte så konstigt att människor spekulerar. Flygplanstypen det handlar om är väldigt säker och personalen ombord var rutinerad och skicklig, så det är en ovanlig olycka.

Å andra sidan är det ju så med flygolyckor. Det går hundratusentals flygtimmar på varje olycka. Och de kommer alltid som en chock. Annars skulle de ju vara ännu färre. Om man vet på förhand att något är ett problem är det ju idiotiskt att inte göra nåt åt det. Det går att spekulera hur mycket som helst och resonera statistiskt till döddagar, men i slutändan handlar såna här olyckor om människor. Om individer.

Det vore för hemskt om olyckan kunde ha undvikits, om paniken som uppstod när USA plötsligt avrättade en militär ledare i ett land som de inte är i krig med kostade nästan tvåhundra människor livet. Om oskyldiga, barn, dog för att två gäng gubbar inte kunde lösa en konflikt som vuxna människor.

Det är tillräckligt tragiskt. Tillräckligt hemskt. Minst tio av dem var svenskar vilket gör att smärtan blir mer påtaglig. Trist att det krävs att någon som vi känner närhet till måste dö för att det ska bli riktigt verkligt, men det är som det är med oss människor.

Konflikten mellan USA och Iran är urgammal och en som båda sidors makthavare utnyttjar skamlöst för sina egna kortsiktiga politiska behov. Trump har behov av att framstå som en kraftfull och modig kejsare och den iranska ledningen tog tacksamt emot en chans att lugna ner de massiva protesterna i landet som kostat hundratals människor livet under kort tid.

Ingen av dem bryr sig om individen. Den enskilda människan är bara en bricka i ett spel som syftar till något helt annat än frihet, demokrati och säkerhet för oss. Det är det som gör det dubbelt sorgligt att en politisk företrädare går ut och öppet hånar dem som dött. Vilket Kent Ekeroth gjorde på Twitter häromdagen.

Han valde att kommentera en nyhet med rubriken ”Flygkraschen i Iran – unga smålänningar bland dödsoffren” med ”Smålänningar” omgivet med citattecken följt av ett par hånfulla smajlies. Två av dem som omkom var från Jönköping. Vilket gjorde dem till smålänningar. Vad skulle de annars vara?

Självklart kom de ursprungligen från ett annat land. Ensamkommande flyktingbarn. Att vara det är tydligen skäl nog att håna deras död enligt Ekeroth. Vilket äcklar mig, ärligt talat. Förutom att det är kvalificerad rasism är det ett sätt att avhumanisera människor som tidigare i historien bevisligen använts som en teknik för att kunna utsätta den egna befolkningen för fascistisk terror.

Människor får ha vilka åsikter de vill. Det är ju det jag har arbetat för hela mitt liv. Men ibland finns det högre värden än rätten att omedelbart få utlopp för sina allra fulaste tankar. För det är vad det handlar om. Inte om yttrandefrihet, utan om impulskontroll och respekt för människoliv. Empati, om inte annat.

Till och med Hanif Bali reagerade på uselheten i Ekeroths tweet. ”Om jag dör i en flygkrasch så önskar jag att ni har hjärta att kalla mig Solnabo” skriver han.
Skäms, Ekeroth! Fy skäms!