”Ett nej ska vara ett nej”, är en mening som upprepats till leda av politiker från såväl höger till vänster så fort de fått frågor om migrationspolitiken. Tydlighet efterfrågas. Det ska vara ordning och reda.

Det är också detta som Henrik Malm Lindberg, författare till rapporten De som inte får stanna som ges ut av Delegationen för migrationsstudier (Delmi), tagit fasta på. Enligt honom finns det ett antal lagar som ”ger otydliga signaler” till personer som fått nej på sin asylansökan, till exempel gymnasielagen och möjligheten till ett så kallat spårbyte – alltså att den som är på väg att få avslag på sin asylansökan kan byta spår och ansöka om arbetstillstånd istället om hen har ett jobb.

Men vänta nu … är det inte bra att människor får en andra chans? Migrationssystemet ska ju, förutom att vara effektivt, också vara rättssäkert och humant. Ja, däri ligger kanske dilemmat. Det som är effektivt är inte alltid rättssäkert. I en demokrati måste det finnas möjlighet att överklaga beslut, det måste finnas utrymme för speciella omständigheter och om en myndighet har betett sig på ett ofördelaktigt sätt för den enskilde, till exempel att handläggningen har tagit orimligt lång tid, måste lagstiftaren försöka se till att felet repareras (som i fallet med gymnasielagen). Det som är effektivt är heller inte alltid humant. Allra effektivast hade förstås varit att tvångsutvisa alla som fått avslag, men de flesta inser att det inte är speciellt humant.

De här så kallade målkonflikterna diskuteras en del i rapporten, men de åtgärder som föreslås handlar framför allt om att göra migrationsprocessen mer tydlig och effektiv. Man hade förstås kunnat fråga sig vad begreppet human innebär i sammanhanget och om det verkligen är humant att utvisa människor till några av världens farligaste länder, men den frågan lämnar Henrik Malm Lindberg nästan helt därhän.

Möjligen kan man se det som att han tar upp humanitetsaspekten när han flera gånger återvänder till att detta också skulle vara det bästa för de asylsökande. Exempelvis avslutar han med att skriva: ”Det är av yttersta vikt att politiken är tydlig för de som ska implementera den, framförallt för de som söker sig till Sverige med förhoppning om att få stanna.” Vidare menar han att återvändande, istället för integration, bör vara i fokus redan i början av asylprocessen – som om detta vore det mest självklara och naturliga. Även detta menar han är för de asylsökandes bästa och slås fast utan att han ens har intervjuat några asylsökande. Min gissning är dock att de allra flesta asylsökande skulle välja ett diffust och svårbegripligt system som ändå ger ett visst hopp framför ett system som är rakt och enkelt men där chansen att få stanna är betydligt mindre.

Det grundläggande problemet med asylpolitiken är inte att den är otydlig, det är att den är alldeles för snäv. I ett stenhårt och inhumant system kommer människor alltid att försöka hitta luckor.