Två procent av invånarna i USA tror att jorden är platt.  De tror även att allt från månlandningen till regnbågen är fejk och Mark Sargent, Flat Earth-rörelsens främsta företrädare, har över 90 000 prenumeranter på sin Youtubekanal. I Sverige är rörelsen minst sagt marginell. Platt jord Sveriges Facebooksida gillas bara av drygt 200 personer och det senaste inlägget, en delning av en av Mark Sargents videor, gjordes för över ett år sedan.

I Sverige finns däremot några hundratusen invånare, en del hävdar att de är en halv miljon, som tror att det fanns en snubbe som för 2 000 år sedan först gick på vatten och sedan uppstod från de döda. I Sverige finns också de som tror att klassklyftor och ekonomisk segregering uppstod med flyktingmottagandet 2015. Och så har vi dom som inte tror att klimatförändringarna är på riktigt eller att de åtminstone inte har någon koppling till mänsklig aktivitet.   

Inga av dessa tankar fick förstås plats i ”Gretas DN” i söndags. Där kunde alla vi som blir omåttligt trötta på konspirationsteorier och andra vetenskapsförnekande galenskaper gotta oss i att bara få läsa ”fakta”. Alla opinionsartiklar var borttagna (sades det, men någon essä slank igenom, och så förstås en massa propagerande annonser som den som utsåg utsläppfuskande BMW till bäst för klimatet på en ”Greta-skylt”).

Plats fick därmed inte de 23 forskare och experter som framförde att vi måste sluta marknadsföra produkter och resor som klimatneutrala och klimatpositiva. Det är ju en åsikt, så den debattartikeln fick gå dagen innan.

Inte heller Oxfams debattartikel fick vara med, den kom istället i tisdags, två dagar efter. I den visar de med siffror hur de rika såväl i världen som i Sverige står för en mycket stor del av utsläppen. Men också hur även utsläppen från de fattigare i Sverige ligger över vad som är hållbart eftersom vi, nästan alla, tillhör den rika delen av världen. En artikel som på ett mycket förtjänstfullt sätt med torra fakta visar på hur det finns en direkt koppling mellan hur stor ekonomi man har och utsläppen man bidrar till. Siffror raddas upp, såsom ”Svenska höginkomsttagare genomför dubbelt så många bilresor per vecka som de med låg inkomst. De med högst inkomst gör också 2,1 flygresor per år medan de med lägst inkomst enbart gör 0,5 flygresor i snitt”.

Obestridlig och värdefull kunskap att ha med sig, men det är först när artikelförfattarna kommer vidare och lämnar den hårda faktan och tittar på lösningar som det börjar bli verkligt intressant. Där lyfter de bland annat upp en idé som vi ofta återkommit till på denna ledarsida och som de kallar ”avgift och utdelning”. Ett system där allt högre avgifter införs på utsläpp eller verksamheter som alstrar utsläppen, och sedan delas pengarna som kommer in ut direkt till alla invånare. Eftersom de som har minst och släpper ut minst går plus på systemet, medan de med stora inkomster och därmed stora utsläpp går minus, stimulerar systemet inte bara minskade utsläpp utan blir även ekonomiskt utjämnande.

Ett liknande system finns i Kanada och ett annat föreslogs redan 2009 i USA:s senat av Maria Cantwell (demokrat) och Susan Collins (republikan). I deras system skulle ett tak som successivt sänktes sättas på utsläppen. Utsläppsdelarna under taket skulle sedan auktioneras ut och merparten av det som kom in delas ut direkt i lika stora delar till alla invånare.

En sådan lösning har dock inget med fakta eller vetenskap att göra. Att kombinera klimatåtgärder med ekonomisk utjämning och större frihet för folk är en politisk idé som bygger på värderingar. Att det vore bra är en åsikt. Det finns andra, som vänsterpartisten Torbjörn Tännsjö och miljöpartisten Pär Holmgren, som tror mer på en global despot. Och så har vi de tillväxtkramande ekomodernisterna som tror att teknikutvecklingen i kombination med egna minikärnkraftverk i garderoberna är lösningen. Och tveklöst går det att lösa klimatkrisen på många sätt, allt handlar om vilka samhällen vi vill rädda mänskligheten till. Allt handlar om politik och åsikter. Åsikter som bryts och testas mot varandra.

Många är det som var besvikna på söndagens DN, inte bara för den absurda BMW-annonsen, utan för att den inte innehöll några lösningar, inget om vad vi ska göra. Utan åsikter, utan tyckande, utan opinionsbildning kan vi inte heller diskutera lösningar. Därför var det största problemet med DN:s PR-jippo just att den inte innehöll åsikter och tyckande. Vi måste stå ut med att det finns dom som tror att jorden är platt och att det funnits en man som kunde gå på vatten om de intressanta lösningarna och idéerna ska kunna komma fram. Ja, vi måste till och med försvara deras rätt att föra ut de idéerna.