Här hittar du förra avsnittet och här kan du läsa från början

– Farmor, vad är det för dag i dag? undrade Harriet från sin bakvända bilbarnstol.

– Tisdag.

– Hur länge har vi varit borta?

– I två dagar, men det är fortfarande samma tisdag. Knasigt va? Det kan bli så när man reser i tiden.

– Som i Narnia! Lucy och Edward och Susan och Peter var där i flera år och blev vuxna och var kungar och drottningar. Sen kom de hem igen och ingen hade märkt att de var borta.

Nej, men Ellis undrade säkert var Harriet och Ida hade blivit av. Ida borde ringa och säga att de var på väg, han visste bara … ja, när var det hon hade ringt? I morse? Men att stanna bilen, gräva fram laddsladden ur ryggsäcken och sätta telefonen på laddning skulle ta sin lilla tid. Ida fick köra på så de kom fram någon gång istället, tänkte hon och körde ut på E4:an.

Klockan var 21.30 när hon parkerade utanför huset i Rågsved. Ante och Camilla gick till Oasen och tog en pizza, Ida och Harriet ringde på hemma hos sig själva på nedre botten.

Ellis öppnade, orolig och förbannad – Ida hade i alla fall kunnat svara på hans sms under kvällen, Harriets lärare hade undrat och hur var det nu, var Harriet sjuk eller frisk? Och måste det hända en massa skumma grejer så fort han vände ryggen till? Och varför hade hon inte overallen på sig?

Ida stod i hallen med ytterkläderna på sig och tyckte att hennes egna svar lät idiotiska. Till slut var det Harriet som sa till Ellis att sluta vara arg på farmor, för det var faktiskt inte hennes fel.

– Nähä, vems fel var det då?

– Vems fel är inte så viktigt,  jag är ledsen att jag inte ringde, men vi är här nu. Och det som verkligen är viktigt är att du tror på vad Harriet berättar, sa Ida.

– Ja ja, jag tror på vad ni säger, det är bara … Ska du gå eller? Du ser ut som om du är på väg.

Själv såg Ellis ganska matt ut. Hon kanske borde gå, nej, hon borde stanna. Så just nu var hon inte på väg, hon kom gärna in en stund.

Stämningen mellan Ida och Ellis var mer avspänd när hon gick tre kvart senare. Dessutom hade hon fått med sig ett fotoalbum med sommarbilder från sjuttiotalet: familjen på camping, hennes pappa med kikare på ett berg, hennes mamma solande i bikini, hennes bror i pilotglasögon och änglalockar. Ida själv i shorts och träskor på cykel, liggande på magen på bryggan med en bok, med spretig karamellfärgsgrön punkfrilla bland välkammade kusiner på mormors födelsedag.

Hon tänkte att hon skulle visa bilderna för Ante och Camilla innan de gav sig av till kassettbandspelarnas och minicyklarnas tid. Som förberedelse och stämningsbild.

På torget blinkade skyltar med ”Merry Christmas” och jultomtar som såg ut som om de kom från tomtarnas jurtjyrkogård nickade i butiksfönstren. Och på Oasen hade Ante och Camilla satt i sig sina pizzor och var färdiga att gå.

Det var mitt i natten när de kom fram till Thomas och Idas hus, kallt och stjärnklart, Camilla hade en sovsäck runt axlarna för att inte frysa på väg in i huset. Ida eldade i öppna spisen och de satte sig omkring den.

– Eld inomhus, sa Camilla förundrat.

– Det är ett gammalt torp från 1800-talet, man värmde upp husen så. Öppna spisar, kakelugnar, kaminer. Här finns bergvärme, så nu eldar vi bara för att det är mysigt, förklarade Ida.

– Mmmm, sa Camilla och flyttade sig närmare.

– Vad ska vi göra här egentligen? Hämta hem Stella? Då har vi kommit för sent, sa Ante.

– Harriet skickade ju henne till 1978, och Hassan gav mig i uppdrag att hämta hem henne, jag vet inte vad han hade gjort annars. Hade han verkligen tagit livet av oss?

– Jag tror inte det hade gått så illa, men Xpan-systemet bygger på total kontroll över vem som kommer in. Det finns väldigt lite tolerans om den kontrollen bryts. I alla fall i teorin – vi har haft väldigt få fall där människor har kommit in … började Camilla.

– Jamen, vi var ju inbjudna, protesterade Ida.

– Det var ett mycket speciellt fall, vi ser diskrona element som en allvarlig samhällsrisk eftersom vi inte har kontroll över den anakrona tekniken. Men man kan säga att Sebastian och jag körde över säkerhetssektionen i vetenskapens intresse, och jag är glad att vi kom iväg.

– Jag med, tack för hjälpen! sa Ida.

Camilla hade dragit in dem i Xpan 7, det var inte mer än rätt att hon fick ut dem, tänkte hon. Men ändå.

– Men nu har vi alltså ett uppdrag. Vad säger ni, ska vi sova lite först? sa Camilla.

Det var sent, de var trötta allihop, det fanns sängar. Men Thomas och Åsa skulle stanna i Göteborg ”ett par dagar” hade Thomas sagt på söndagen. De borde vara därifrån innan de kom tillbaka och dessutom skulle hon jobba. Så nej, det som skulle göras fick de göra nu, förklarade hon.

Hon tog upp fotoalbumet och förklarade att det här var bilder från tiden som de skulle till, om de ville se. Camilla kastade sig över albumet. Hon kände igen Ida på bilderna, frågade om hennes mammas bikini, och vad var det för skor alla hade? Träskor, så klart, alla hade haft träskor på somrarna. Cyklat i träskor och gått med träskor i skogen.

Den grårandiga katten som hette Makrill kom in med svansen i vädret och hoppade upp i knät på Camilla, som aldrig förr hade mött en katt. Hon såg både orolig och förtjust ut, och efter en stund vågade hon smeka Makrill över pälsen.

Men nu borde de sätta fart, tänkte Ida. De behövde sommarkläder, förbandslåda och kanske cyklar. Det fanns cyklar i ladan, men hon visste inte i vilket skick, så tog med Ante för att titta.

Kall nattluft under en midnattsblå stjärnhimmel väntade dem. Halvvägs ner till ladan frågade Ante om Ida verkligen hade tänkt hämta Stella. Det hade hon funderat över själv också. Men jo, hon tänkte det.

– Jag lovade, och jag vill se hur det är med henne. Trots allt. Du då? Tänker du återvända och jobba för Himmelska friden?

– Kanske – du skulle se labbet! Jag behöver bara nämna en grej jag behöver så skickar Sebastian efter den. Om den finns. Det är coolt, men jag tänker inte leva mitt liv i den där glasburken och inte ge dem kontroll över tekniken.

Två av cyklarna i ladan var närmast rostskulpturer i cykelform och den enda som hade luft i däcken var så modern att den skulle väcka uppseende 1978. Om det nu spelade någon roll. De bestämde sig för att skippa cyklar och bara ge sig iväg. Men först gick de en sväng efter vägen.

– Vad ska du göra annars då, om du hoppar av? frågade Ida.

– Vet inte. Jag har ju inget id-armband här heller. Jag menar, jag är inte folkbokförd eller vad det heter. Men om jag fixar det kan jag säkert ta någon sorts examen och fortsätta med min forskning.

Och vem får då kontroll över tekniken? frågade Ida inte, men hon tänkte det. Den kunde fortfarande ställa till lika allvarliga problem som den skulle lösa. Men Ante fortsatte med entusiasm i rösten:

– Du vet, det finns ju en Timebandit 2. I den har jag lite experimentella grejer, bland annat försök med parallelluniversella tvärförbindelser. Ett sätt att förflytta sig mellan olika universum, göra tidsresor i sidled kan man säga. Det skulle kunna lösa problemet med dubbelkopiering – det springer till exempel omkring en Ante Yang och letar efter gamla nätaggregat 1978. En väldigt ung Ante Yang.

– Oj, vad gör han nu för tiden då?

– Vet inte, han finns inte på Eniro i alla fall. Det vore kul att träffa honom, men jag vill inte att det ska bli fler.

Tidsresor i sidled, mycket ska man höra innan öronen ramlar av, tänkte Ida. Det var dags att gå in, hon var blöt om tårna, ena näbbkängan behövde lagas fortfarande. Det hade kommit in grus också. Hon stannade till vid raden med brevlådor på Johanssons staket och tömde kängan.

– Vad är det här? sa Ante.

– Vadå?

– Vad är det för lådor? Det står nåt på dem. Namn.

– Brevlådor till posten, fast inte i dörrarna. Folk går ut hit och hämtar posten.

När Ida reste sig upp fastnade hennes blick på en vit brevlåda med ett namn i gulmetall. Stierna. Hur många hette så?

Här fortsätter Xpan-projektet.