I helgen beskrev Jonas Sjöstedt i ett långt inlägg hur förhandlingarna inom migrationskommittén gått till. En hel del var klokt, men samtidigt visade han hur V aldrig kan bli ett helt grönt alternativ, på riktigt. 

Han börjar med att tidigt slå fast att de vill se en reglerad invandringspolitik (men human), där man är emot fri invandring (men för asylrätten). Några stycken längre ner lägger han ut orden kring arbetskraftsinvandring:  “Förhandlingen har inte tagit upp arbetskraftsinvandringen där det idag råder en sorts vilda västern med lönedumpning, köp av arbetstillstånd och en extrem makt för arbetsgivarna att ta hit och utnyttja folk. Här vill Vänsterpartiet se kraftigt uppstramade regler, det ska inte vara oseriösa arbetsgivare som avgör vem som får komma till Sverige.”

Det är klart att det är olyckligt att människor är villiga att gå igenom nästan vad som helst för att få vara här, och lika så sorgligt att det finns oseriösa arbetsgivare som avgör migranternas öde på det viset. Men det problemet kan inte lösas med att göra det betydligt svårare, i de flesta fall omöjligt, att komma hit över huvud taget. Den misär de väljer att lämna finns kvar ändå.

Att öppna gränserna helt, i dag, skulle vara en diger process som kräver väldigt mycket av vårt samhälle. Det går att argumentera för att det är värt det samtidigt som det finns starka argument för att ta det stegvis, men att tro att solidaritet handlar om att stänga folk ute, både nu och i framtiden? Jag vet inte vad det är, men det är sannerligen inte grönt, eller ens humant.