Vi människor är till stora delar produkter av vår miljö, formade av våra relationer och interaktioner med andra och annat. Berättelserna vi tvingas och väljer att lyssna på, oavsett var de kommer ifrån, kommer till stora delar definiera vår världsuppfattning och forma våra åsikter.
Det är utifrån den insikten som man begriper att den sanna makten i samhället återfinns hos de dominerande berättelserna. Vi människor, inklusive våra företag och institutioner, är inte mycket mer än bärare av dessa berättelser, förmedlare av maktens verktyg. Att frigöra tanken från berättelserna och de normer som följer dessa är svårt men emellanåt helt nödvändigt om vi ska kunna bygga en god och rättvis värld. Det gäller inte minst i frågor om svensk skog.
Berättelsen om det svenska skogslandskapet är en tragedi ur ett ekologiskt perspektiv. Det vet alla som vistas i skogen för svampplockning eller utenätter, liksom de som bekantat sig med den naturvetenskapliga forskningen. Landskapet är inte mycket mer än ett lapptäcke av kalhyggen och plantager som omgärdar de få naturskogar som ännu återfinns i vårt land.
Den tragiska skildringen av skogen når dock inte förbi första bänkraden där de mest entusiastiska skogsmullarna och akademikerna sitter. För i dess strävan att nå politikers och allmänhetens öron tvingas den tampas med skogsnäringens berättelse, där skogslandskapet porträtteras som en framgångsmodell för modernt skogsbruk snarare än en tragedi.
De två skildringarna är motpoler vilket märks i den polariserade debatten som är kluven mellan dem som vill öka produktionen och dem som vill minska den och kanske överge kalhyggesbruket. I praktiken ges dock ytterst lite gehör till dem som vill bevara skogen, istället fortsätter skogslandskapet att omvandlas från ekosystem till plantager. En förklaring till denna trend som även omöjliggör infriandet av våra gemensamma miljömål återfinns i maktförhållandena mellan skogens olika röster och deras respektive berättelser.
De marginaliserade berättelserna som återfinns bland rösterna i perferin talar om skogen som ett levande ekosystem, om svamparna, fåglarna, bäckarna och träden. De talar om dessa arters relationer och mervärdena som dessa genererar för oss människor. Vidare talar de om ett alternativt och minskat brukande av skogen. De anser sig vara förankrade i vetenskapen och utformar till stora delar sin berättelse därefter.
Denna berättelse kan man tro skulle få stort medhåll från svenska folket och föredras framför skogsnäringens motsvarighet som istället för ekologiska värderingar grundar sig i ekonomiska. Makten som berättelserna bär på är dock inte så simpel så att folk kan välja vilken berättelse de föredrar, och skogsnäringens skildring av sin verksamhet är aldrig så avklädd att den framstår som om den ignorerar miljön till förmån för maximal avkastning.
Istället har skogsnäringen kokat ihop en tjock roman som ägnar otaliga kapitel åt att skönmåla skogsbruk från diverse perspektiv, allt från argument som att svenskt skogsbruk kan rädda oss från klimatkrisen till att svenskt skogsbruk skapar jobb på landsbygden. Summa summarum av romanen som skogsnäringen konstruerat är att mer skogsbruk är bra för allt, inklusive miljön. Tillsammans med skogsnäringens förmåga att framställa sig som trovärdig, och deras stora ekonomiska resurser, har de lyckats pumpa ut denna saga och skapat en alternativ verklighet för såväl allmänhet som politiker.
Sagan, där naturvård svartmålas och kalhyggen grönmålas, riktas utöver till allmänhet och politiker även till privata skogsägare. De privata skogsägarna övertygas inte sällan om att de ingått en win-win deal där deras plånbok liksom klimatet tjänat på att deras skog kalhuggits. Pluraliteten i brukandte, mångfalden som ska vara hjärtat i svenskt skogsbruk, undermineras med andra ord av dem som flitigast propagerar för äganderätten.
Den opportunistiska berättelsen med sina ekonomiskt välbärgade förmedlare har till stora delar lyckats vilseleda såväl politiker som allmänhet. Ty det verkliga skogslandskapet, det bortom berättelserna, förblir en tragedi med massiva kalhyggen, invasiva trädarter och en brist på den mångfald som gör skogens ekosystem så unikt vackert. Vill vi som medborgare ha en annan verklighet där naturen är något magiskt och mytiskt snarare än en industriplats så måste vi börja lyssna på berättelserna från de marginaliserade rösterna som står upp för skogens ekosystem.
Gör vi inte det kommer dessa att fortsätta att drunkna i skogsnäringens version, vars främsta syfte är att försäkra att våra gemensamma skogar tjänar tillväxtens syfte.
