Statsminister Viljanen fick det ärofyllda men svåra uppdraget att förhandla för människorna. Orosungar fanns fortfarande kvar runt jorden. Religiösa rörelser, framförallt konservativa kristna och muslimer, hade svårt att acceptera tanken på att de inte var skapelsens krona, att de bara var exemplar av en rätt intelligent art bland tusentals andra. I princip apor med medvetande. Högerextremister och populistiska rörelser försökte utnyttja situationen för sina egna behov genom att piska upp stämningen med xenofobisk propaganda, men för en gångs skull vann förnuftet och de flesta slöt upp bakom försöken att bringa fred i en mycket större värld än den de hade levt i dagen innan.

Det tog tid. Ovana som människorna var att diskutera på den nivå som gemenskapens ledare, om det fanns några, hamnade de i konflikter med varandra och grupper ställdes mot grupper i fruktlösa debatter. Ändå kunde man till slut enas. Jorden är bara en av ett enormt antal befolkade världar, människan bara en juvel i skapelsens krona. En rätt skön insikt. Ansvaret som hittills tyngt homo sapiens sapiens fördelades plötsligt på tusentals arter och våra behov, vår natur blev tydligare och verkligare.

Vi är det vi är. Vi är vår historia. Och vi är inte så dåliga. Det självförakt som präglade många politiska rörelser förlorade sin dragningskraft och nya växte fram. I eftersvallet av den skräckfyllda upplevelsen av att jorden var på väg att förintas kom insikten att mänskligheten också skulle kunna överleva att det hände, samtidigt skrämde kwonernas självdestruktiva livsstil många till att börja leva mer i samklang med naturen. En del traskade visserligen ut i skogar och djungler och svalt ihjäl, dukade under i sjukdomar eller blev uppätna av rovdjur i naiva försök att hitta paradiset, men också det var en övergående fas.

Dora höll sig borta från de storpolitiska spelen och brydde sig inte så noga om explosionen av spekulationer i sociala medier och i gammelmedia. Hon var trött. Så trött att hon kände det som om hon sov jämt. Hon tog sig tillbaka till Espia tillsammans med Jonatan som gav henne sommarlov.

– Det är sommar jämt här, invände hon.

– Exakt, svarade Jonatan. Vet du, säg det inte till någon, men jag fick med mig en samling fröer. Växter som jag bara hört talas om förut, sånt som mitt folk drömt om, sjungit sånger om. Kanske kan jag få dem att växa här.

– Som förelöpare till mänskligheten.

– Tänkte så, sa Jonatan. Istället för att vara rädda för smittämnen, virus, bakterier och liknande, vad det nu skulle kunna vara. De flesta smittsamma sjukdomar stoppas av federationen innan de hinner bli till epidemier.

– Jag tycker om  spenat. Bladspenat. Och röda inser. Fick du med dig det?

Jonatan skrattade.

– Spenat, ja. Men inte röda linser. Sen var det en grej jag behöver snacka med dig om.

– Okej, men inget jobbigt.

– Nej, sa Jonatan. Tvärtom. Federationen har utsett dig till förhoppare på vanaden. Det är några månader kvar. Du hinner förbereda dig.

– Förbereda mig? Vad ska jag göra?

– Hoppa.

– Va? Hoppa som hoppa upp och ner?

– Från en hög ställning, sa Jonatan.

– Aha, ett hopptorn. Vad är det med det? Bara liksom dyka?

– Nja, sa Jonatan. Det är liksom högt.

– Jag har inte höjdskräck.

– Det är ganska högt.

– Hur högt?, sa Dora med plötslig skärpa i rösten.

– Tjugo meter.

– Glöm det!

– Men det är…

– Glöm det, sa jag, avbröt Dora. Glöm. Det.