Sting har släppt en karantänversion av sin hitlåt Don’t stand so close to me (1980), där han sjunger och skakar syltburkar med Jimmy Fallon och The Roots i vad som framstår som ett videomöte om närhetens frestelser och latenta synder. I tider av social distans och Paolo Robertos sexköp blir det extra svängigt – och äckligt.

Låten handlar om tiden innan Sting blev känd; när han arbetade som högstadielärare, blev attraherad av sina 15-åriga elever och tyckte att känslorna var besvarade – ”how I kept my hands off them I don’t know”, förklarar han i biografin L’historia bandido (1981). Ja, så sa Sting, en av historiens erkänt bästa låtskrivare och en av mina största idoler sen barnsben. Som om han väntade sig att tappa kontrollen om flickorna stod för nära, att det var en lycklig slump att han inte begick … Ni vet.

Påminner inte detta om Paolo Robertos insisterande på att sexköpet låg utanför hans kontroll – att han var slav under sin självdestruktivitet? ”Kvinnor är överlägsna varelser … enda sättet att kontrollera pojkar är att aga dem … det gjorde mig gott” (min översättning) säger Sting i en intervju med Parkinson (2007). ”Det är självskadebeteendet … hålet kan bara stängas med smärta”, ekar Paolo Roberto i en intervju med TV4 några timmar efter att han ”köpte en annan kvinnas kropp … säkert nån som är dittvingad”. Sting och Paolo Roberto säger alltså att de ska kontrolleras med aga och smärta.

Både Sting och Paolo Roberto spelar monster med bristande självkontroll; de skjuter ifrån sig ansvaret genom att hävda att de inte vet hur de stoppar sig själva, som om de till skillnad från ”överlägsna varelser” styrs av en mörk naturkraft. Att böjelserna visserligen är skamliga, men tillräckligt förklarliga för att kunna prata om och få förståelse för – och tillräckligt självklara för att det ska krävas våld för att förhindra dem. Men varför tenderar denna svårkontrollerade självdestruktivitet att gå ut över kvinnor?

Jag tror inte att detta bottnar i någon självuppfyllande myt om mannen som offer för sina drifter. Kanske är roten till problemet att attraktion brukar förstås i termer av frestelser, och sambandet mellan frestelser och manlighet – vilket ger fina möjligheter till ett machomartyriskt narrativ att förklara sig med.

En frestelse består av lust och motstånd – något man har lust till, men vet att man borde motstå eftersom det medför oönskade konsekvenser. Frestelsen kan således ses som en kamp – ju starkare frestelse, desto svårare kamp. Givet att lust och kamp ses som manligt blir det manligt att frestas, då frestelsen vittnar om lust och kamp – män som inte brottas med frestelser riskerar att stämplas som passiva och omanliga. Drift brukar ses som en särskilt stark lust, och därmed extra manlig.

Givet att människor har begränsad självkontroll, ingår risken att tappa den när frestelsen blir för stor i idén om vad det innebär att vara människa. Här börjar det bli poetiskt – och problematiskt. Uttryck såsom ”hon är oemotståndlig” och ”gör mig galen” har länge varit gängse lingo för attraktion. ”Kropp och själ sitter ihop” sa Paolo Roberto i en intervju med Dagen, apropå sin katolska tro (som även Sting växte upp med). Att förlora mot en frestelse ses som synonymt till att synda, synd ses som höjden av självdestruktivitet …

Nu säger han sig ha köpt sex – ”det smutsigaste som finns” enligt honom själv – för att skada sig själv. Samtidigt anser 60 procent av alla män att sexköp är okej, enligt en finsk studie utförd av Väestöliitto. Kanske blir det bekvämare att släppa självkontrollen och göra ”det smutsigaste som finns” om man kan kompensera för smutsen genom att paradera sin manlighet, då synden vittnar om frestelse, och frestelsen ger uttryck för lust och kamp.

Kanske bör vi betrakta attraktion som grundad i önskan snarare än frestelse. Om man begär någon är det bra att ha ett synsätt där man inte kämpar emot någon frestelse, utan hoppas på det bästa och drömmer vidare på sin önskan. Då finns det ingen möjlighet att nå machomartyrskap genom att ge efter för frestelser för att skada sig själv och demonstrera sina drifter.

När allt kommer omkring formas upplevelsen av attraktion av uppfattningarna om den.
Så, vad vill vi ha mest att göra med, när det kommer till attraktion? Önskning eller frestelse?