DEBATT Tiotusentals demonstranter marscherar i New York, Paris och Stockholm. Plakaten säger att de vill rädda planeten. Men frågar man vad de kräver svarar många att de vill se subventioner för vindturbiner och solpaneler.
Så vad har hänt? Miljörörelsen brukade väl slåss för att rädda naturområden, ekosystem, vilda djur och sällsynta arter? Har rörelsen blivit lobby för en mäktig industrigren?
Och vad är målet? Att vi ska kunna fortsätta med vårt destruktiva sätt att leva ytterligare en tid? Försöker vi rädda det ekonomiska systemet eller den levande planeten?
Det är centrala frågeställningar i den mycket uppmärksammade dokumentären Planet of the humans.
För tio år sedan varnade ledande forskare och klimataktivister för att om den genomsnittliga koldioxidhalten i atmosfären skulle överstiga 350 ppm (parts per million) skulle det vara kört bortom all återvändo. I dag är vi redan uppe runt 420 ppm, alltså långt däröver. Vi håller uppenbarligen på att förlora kampen och då måste vi få fråga vad vi gör fel även om vi inte själva har svaren, sa regissören Jeff Gibbs i en intervju nyligen.
Dokumentärens budskap är att koldioxidutsläppen och klimatkollapsen måste ses ihop med det massutdöende som orsakas av skogsavverkning och industriellt jordbruk. På bara 40 år har jorden förlorat mer än hälften av mängden däggdjur, fiskar, groddjur, fåglar och reptiler. Samma öde har drabbat havens koraller, som beräknas vara helt borta om tre decennier. Massdöden av bin hotar pollineringen av de växtarter som föder stora delar av jordens befolkning.
Filmen ställer frågan huruvida den industriella kapitalismen överhuvudtaget kan vara hållbar. Huruvida ett system som går ut på evig tillväxt och ständigt ökad konsumtion inte kommer att knäcka den här planeten alldeles oavsett energislag.
Men rådande system ifrågasätter man så klart inte ostraffad. Filmen har väckt ursinniga reaktioner, inte minst från olika miljöorganisationer. En del har rentav hävdat att filmen är så full av felaktigheter att den bör stoppas.
Det är sant att Planet of the humans innehåller en del som går att ifrågasätta. Det påstås felaktigt att solpaneler levererar mindre energi än vad som går åt till att bygga dem. Beräkningarna som presenteras kring sol- och vindkraftens prestanda är väldigt förenklade. Och kanske går dokumentären onödigt hårt åt kände klimataktivisten Bill McKibben, som i efterhand hårt kritiserat filmen och fått stöd av självaste Naomi Klein.
Dokumentären angriper dock med fog 350.org, Sierra Club, och andra miljöorganisationer för att de finansieras av mäktiga industribolag och Wall Street-banker. Men det faktum att filmen ger en negativ bild av sol- och vindkraft öppnar dörren för olika fultolkningar av budskapet.
Och det är det som är så sorgligt. Mycket av kritiken tycks bestå av avsiktliga missförstånd, guilt-by-association och helt orimliga beskyllningar. Det har närmast blivit till en tävling i smutskastning av Planet of the humans och i personangrepp mot producenten Michael Moore.
Så även i Sverige. ETC:s chefredaktör Andreas Gustavsson skriver att ”hans nya film är klimatförnekelse på en helt ny nivå. Michael Moores trovärdighet är för evigt förlorad. Han förflyttar sig själv från att vara någon som kunde ha hjälpt klimatrörelsen till att vara fossilindustrins nyttiga idiot.”
Det är helt enkelt inte sant. Ingenstans i filmen förnekas att vi lever i en klimatkatastrof orsakad av mänsklig aktivitet. Budskapet är att vi befinner oss i ett nödläge och att satsningarna på förnyelsebar energi är otillräckliga och missriktade.
Filmmakarna efterlyser en diskussion om vad som fungerar och inte, bland oss som ser klimathotet som ett faktum. Deras ståndpunkt är den motsatta till fossilindustrins.
Intervjuad i nyhetsprogrammet The Hill sa Michael Moore att han tröttnat på att ställa sina frågor till den klimatförnekande amerikanska högern. ”Nu ställer vi frågorna till våra vänner, vars arbete vi högaktar”.
En annan kritik går ut på att filmen indirekt skulle propagera för tvångssterilisering och vara ”ekofascistisk”, för att den tar upp överbefolkning och överanvändning av jordens resurser som centrala problem. En som hakar på det spåret är Ola Söderholm i podden Stormens utveckling.
Men i filmen sägs inget om befolkningskontroll och det är inget Gibbs/Moore förespråkar. Uppgifterna baserar sig för övrigt på en FN-studie som visar att fördubblandet av antalet människor och fyrdubblandet av världsekonomin är huvudorsaken till massutdöendet av arter. Är FN:s rapport i så fall också ekofascistisk?
The Guardians vänsterkrönikör George Monbiot anser att Michael Moore med filmen har svikit sina ideal. Monbiot pekar på berömmet från den ultrakonservativa nyhetssajten Breitbart, som givetvis inte delar filmens tillväxtkritiska budskap men som i dokumentären ser argument den trumpianska högern kan använda.
Men skiljelinjen som dokumentären åskådliggör går inte att enkelt dra mellan dagens höger och vänster, i synnerhet inte om man därmed menar Republikanerna och Demokraterna. Snarare går skiljelinjen mellan ursprungsfolkens förhållningssätt till naturen kontra vårt industriella/exploativa.
Till dags dato tycks ursprungsfolken vara de enda människor som förstått vad det innebär att leva hållbart under riktigt lång tid. Kanske beror det på att de ännu inte helt alienerats från naturens ekosystem där arter lever i ömsesidigt beroende? För att de ännu ser naturen som den väv av liv vi är en del av och inte som resurser att exploatera?
Övriga kulturer tycks ha tappat bort instruktionsboken som följde med den här planeten. Vi har brutit mot alla viktiga regler.
Den kanske mest legitima kritiken mot Planet of the humans är att den öppnar avgrunden mot hopplöshet. Vi är ju trots allt 7,8 miljarder människor. De flesta av oss lever i städer och är helt beroende av modern teknik. Inte kan vi avskaffa vår industriella civilisation och börja leva som på stenåldern. Så ifall förnyelsebart nu ändå inte är lösningen, ja då kan vi väl lika gärna köra på i full fart mot stupet och njuta så länge vi kan?
Men är det verkligen miljörörelsens roll att sälja på oss hopp som inte är grundat i verkligheten? Vad skiljer dem i så fall från klimatförnekare?
De senaste månaderna har visat att vi faktiskt är fullt kapabla till radikala omställningar när vi upplevelser ett farligt hot. I en tid då vilda djur och arter försvinner i en aldrig tidigare skådad takt är covid-19 kanske en uppmaning till oss att sakta ned och tänka efter.
Jeff Gibbs svarar i podden Last born in the wilderness på frågan hur vi ska minska vårt fossilberoende. ”Genom att minska vårt fossilberoende.” Enklare än så kan hans budskap inte sammanfattas: det krävs mindre, inte mer. Kanske framtiden ser ut mer som 1920 än den teknodröm många inbillar sig.
