Signalpolitik som dödar

I Sverige görs det skillnad på folk, inom politiken och inom vården. Rikets och regionernas hantering av coronakrisen har resulterat i stockade vårdköer, med ett stort lidande och äventyrande av (vissa) patienters liv som följd.

Inom beroendevården, som redan är lågt prioriterad inom sjukvården och av samhället i stort, är krisen märkbar på flera sätt.

Landets avgiftningskliniker, de enheter som erbjuder livsviktiga abstinensbehandlingar för dem som önskar ta sig ur livshotande beroendesjukdomar, tar i dagsläget inte emot planerade avgiftningar som kräver inläggning och dygnet-runt-vård överhuvudtaget.

Och så har det varit under flera veckor, till priset av förlorad tid och kanske ännu fler förlorade liv än de som normalt går förlorade till substansmissbruk och överdoser i Sverige. Vissa avgiftningskliniker, som till exempel Östra sjukhusets i Göteborg, återupptar planerade avgiftningar med inläggning först i augusti som tidigast. Sannolikt senare.

För alla som just nu söker vård för akut livshotande beroendesjukdomar, inte minst vad gäller opiater, innebär vårdens undantagstillstånd en ren katastrof. Dels för att missbruket och beroendet kan vara förenat med livsfara i sig (oavsett om det underhålls eller övergår i abstinens), dels för att de tyngsta narkomanerna tvingas upprätthålla sin överlevnad med substansberoendet på olaglig väg.

Här kan vi snacka om ett riktigt dilemma, även om den svenska beroendevården och narkotikapolitiken också annars lämnar mycket att önska. Inom båda områdena styr fördomar och förbud fortfarande mer än vetenskapen och verkligheten, för att inte tala om människors fri- och rättigheter.

Sverige är ett av de länder i västvärlden som är mest restriktiva mot narkotika och nolltoleransen har blivit ett blågult signum, fastän landet år efter år toppar statistiken i dödligheten av narkotikarelaterade orsaker. Siffrorna uppdateras årligen genom bland annat EU-organet EMCDDA för den som önskar jämföra.

I Nederländerna, som i många avseenden liknar Sverige och därför lämpar sig bra för komparativa studier, är den drogrelaterade dödligheten blott en femtedel av den i Sverige. Trots att Nederländerna har en av världens mest liberala narkotikalagstiftningar.

Norge och Danmark, som liknar Sverige ännu mer än Nederländerna, har också färre drogrelaterade dödsorsaker i sina nationella register. I flera av EMCDDA:s komparativa grafer (gällande allt från överdoser till infektioner etcetera.) finns här hälften så många drogrelaterade dödsfall. Och precis som många övriga europeiska länder har även Norge och Danmark valt en helt annan väg än Sverige, som innebär att resurser läggs på skadereducerande och hjälpande insatser istället för på repression.

Till skillnad från i Sverige behöver människor i de här länderna inte dö på grund av utebliven vård, eller på grund av en hård och kriminaliserad jakt efter substanser de är beroende av. Varken nu under coronakrisen eller annars. I Danmark kan läkare till och med ordinera rent heroin vid behov på beroendeklinikerna, vilket det uppenbarligen finns ett ännu större behov av i Sverige.

Men de svenska lagstiftarna är inte intresserade av att rädda liv. De värnar enbart kortsiktiga intressen och för en så kallad signalpolitik, som socialminister Lena Hallengren (S) uttrycker sig helt utan skam. Hon sätter sig inte heller in i forskning och fakta och vänder dövörat till Folkhälsomyndighetens önskan att utreda frågan vidare och det snarast; för att människors liv står på spel.

Det finns inget som talar för att förbud mot narkotika för eget bruk skulle minska det dödliga missbruket. Tvärtom är Sverige ett exempel på raka motsatsen. Och för den som lyssnar till världens ledande beroendeforskare är det dessutom lika lönlöst att förbjuda droger som att förbjuda sex. Vissa blir beroende men de flesta inte.

Enligt beroendeläkaren Markus Heilig är det bara en minoritet (även bland dem som nyttjar droger med stor beroendepotential som kokain och heroin) som utvecklar en destruktiv relation till drogen – och det först efter en lång tids bruk. Han menar också att straff, liksom påförande av skuld och skam, snarare stjälper än hjälper personer i riskbruk, i missbruk och med utvecklade beroenden.

Doktor Heilig är inte ensam om sin uppfattning. En annan namnkunnig beroendeläkare, Gabor Maté, som har skrivit flera böcker på temat missbruk och beroende, är inne på samma spår. Istället för att förbjuda droger och fördöma narkomaner borde vi fråga de som missbrukar vad drogen tillför deras liv, menar Maté.

Det finns mycket kunskap att ta till sig inom fältet. Men jag tvivlar på att lagstiftarna, som tar ställning mot avkriminalisering av eget bruk (på bekostnad av människors liv), bryr sig. Socialministern, liksom migrations- och justitieministern, är inte intresserad av att ställa några frågor överhuvudtaget till de drabbade själva.

Kanske är de rädda för att svaren skulle bli dem alltför obekväma, eller avslöja något om samhällets verkliga problem. Det är som bekant lättare att behandla symptom än orsaker, även om det inte håller i längden.