Anton Wester kom sakta till liv. Paniken fanns fortfarande kvar, skräcken som knöt ihop hans strupe. Lätt suddig av medicinen, inte så skarp i kanterna, men den fanns där. Massor av människor hade slutit sig till det gäng som hade sett Dora och Sonya försvinna. De flesta utan skyddsdräkt, nyheten om det märkliga försvinnandet hade fått dem att strunta i riskerna, som ju alla visste var mest spel för gallerierna.

Kanske femtio personer, konstaterade Anton. Ett myller. Folk som aldrig ens hade varit i zonen, kontorspersonal, en och annan vakt som borde stå på pass, ett gäng chaufförer. Alla verkade ha släppt allt för att få vara med vid dammen.

Anna lutade sig över honom.

– Inget har hänt. Det har gått över en timme, sa hon.

Han suckade. Fan, tänkte han. Vad ska jag säga till Doras mamma?

Han slog skuldbenägen bort tanken. Vad Doras mor skulle tycka är hans sista problem just nu. Han reste sig försiktigt upp till knästående. En massa blickar fästes omedelbart på honom. Solen hade gått ner tillräckligt mycket för att det skulle skymma runt dammen, men dess gröna ljus lyste upp människorna runt den på ett spöklikt sätt. Vissa såg illamående ut, andra som ödlor eller kanske grodor.

– Skit, skit, skit, mumlade han. Ilskan och sorgen stockade sig i hans hals. Men han svalde ner känslorna. Han ville inte ha en spruta till, ville vara med och se vad som skulle hända. Ingen överlever i mer än en timme under vatten, insåg han, men det här var ingen vanlig damm, inget vanligt vatten. Kanske var det inte kört.

När han väl kom upp på fötter drabbades han av den plötsliga impulsen att dyka ner efter de två kvinnorna. Men han insåg att det var en extremt dålig idé. Dels var han kass på att simma och framför allt på att dyka, dels skulle han inte komma många meter närmare dammen utan att någon stoppade honom. Om det var kört var det ingen större idé att också han offrade sitt liv.

Han såg sig omkring. Alla verkade lika handfallna. Ett slags kollektivt chocktillstånd hade tagit över efter den första tidens spända nyfikenhet. Knappt någon pratade. Ett par av vakterna undrade om det fanns någon slags lagar om sånt här, om man skulle ringa någon. Regeringen, armén eller någon myndighet, men diskussionen dog av sig själv när Anton stapplande närmade sig dem.

– Jag tror bara att det är att vänta, sa han.

Anna som gick några steg bakom henne nickade.

– Antagligen. Vi får vänta. Finns det några filtar? Det kan bli kallt.

Ett par vakter med röda korsarmbindel stod en bit bort, med en bår mellan sig. På båren låg ett hög silvriga räddningsfiltar. Inte särskilt bekväma, men Anton var i chock, konstaterade Anna, hon också antagligen, och behövde hålla värmen. Hon nappade åt sig ett par av filtarna, svepte om en milt protesterande Anton den ena och hängde den andra om sig själv.

Det blev snabbt kyligt i gläntan. De flesta åskådare försvann slokörat tillbaks ner mot grinden. Nyfikenheten hade stillats. De flesta trodde att det var kört och tyckte att Anton gott kunde få lite lugn och ro, tid att smälta och att kanske börja sörja.

Anton slog sig ner på stenen som han och Anna suttit på förut, men innan han kommit tillrätta ropade någon av de som stod närmast dammen.

– Bubblor. Det kommer bubblor!

Anton kom snabbt på fötter. Lite för snabbt. Yrseln kom tillbaka och han fick stötta sig på Anna för att inte fala omkull. Hon la sin arm om hans midja och de började gå ner mot vattnet.

Ingen hade sett bubblor i dammen förut. Jo. Några få, när en sond försvunnit ner i djupet, eller när någon klantskalle kastat sten i den. Men det här var var stora bubblor. Som om någon tryckutjämnade där nere. Anton lutade sig över det självlysande vattnet och såg en siluett långt nere i djupet. Orden ville inte komma fram, han pekade ivrigt, men insåg att alla andra också hade sett. Siluetten blev snabbt allt större och allt tydligare. Två människor. Det var inte bara en. Två! Kunde Sonya och Dora ha hittat en luftficka där nere? Kunde vattnet där nere i djupet ha någon slags egenskaper som skiljer sig från vanligt vatten?

De två skepnaderna närmade sig utan snabbt. Hoppet som stigit i Antons kropp sjönk igen när han insåg att Dora inte var en av de två figurerna. Redan innan han hade tänkt tanken färdig bröts vattenytan av Sonya och en jättelik man.

Sonya drog djupt efter andan och skrek.

– Dora är okej. Ett djupt andetag igen. Han är min vän.

Ytterligare ett djupt andetag.

– Dora mår bra.

Sonya vadade upp för stranden och vek sig dubbel när hon väl kommit fram till Anton som stod och stirrade framför sig. Långsamt sjönk orden in. Dora var okej, men var var hon då? Och vem var den där steroidtypen? De båda vakterna med båren hade plikttroget stannat kvar på respektfullt ansvar och kom nu kilande fram till sin kollega. Men hon viftade bestämt bort dem.

– Ingen fara. Jag behöver bara andas lite. Jag mår bra!

Vakterna såg lite besvikna ut, men lommade lydigt bort till sin gamla plats. De tänkte inte svika sin kamrat. Hon kunde vara förvirrad, lida av syrebrist eller något annat. Typ.

Några av åskådarna hade inte hunnit längre bort än att de hade hört ropen från dammen och kom nu halvspringande tillbaka. Med lagom intensitet. De ville inte störa alltför mycket. Ville visa respekt, men nyfikenheten är ju en av människans starkaste drivkrafter, en urkraft lika intensiv som sexualiteten. Någon pillade med en mobiltelefon. Det här var ju en världssensation. Ingen visste än vad för slags sensation, men det hängde tungt i luften. Någon mycket speciellt hade hänt här

– Jag måste sitta ner, mumlade Sonya.

Anna pekade mot stenen. Sonya luftade till den och slog sig ner med en suck och ytterligare ett par djupa andetag. Plötsligt mindes hon Growin.

– Kom! ropade hon och vinkade till honom. Han verkade inte helt nöjd med tanken att lämna tryggheten i dammen, men tyckte inte att någon verkade särskilt hotfull. Snarare var de förvånansvärt ointresserade av honom. Men han förstod läget. Den där mannen i silvrig filt måste vara Doras far. Kvinnan kanske var hennes mor, tänkte han när han gick upp ur vattnet och bort till Sonya. Hon bjöd honom att slå sig ner bredvid henne.

Han la sin nätväska bredvid sig och satte sig ner. Luften kändes kylig och han darrade till. Knappt hade han hunnit konstatera att han frös innan de båda tjänstvilliga vakterna med båren stod framför honom och Sonya och svepte in dem i varsin filt. Den prasslade märkligt, han hade aldrig sett ett sådant material någon gång, som tyg av metall, men han kände genast värmen från dem och tänkte inte vidare på det.

Anton steg fram och sträckte fram en hand. En gest som Growin kände igen. Jordmänniskor hälsade fortfarande så på många håll i diasporan. Han sträckte fram sin.

– Anton, sa Anton. Doras far, la han till på engelska, men skämdes snart. Varför skulle den här mannen prata engelska?

– Growin, sa Growin och sa sedan något som lät som ”swimmer”. Anton antog att det var hans efternamn.

Anna steg leende fram och presenterade sig för Growin.

– Anna, sa hon.

– The mother?

– No, no, sa Anna. Just a friend.

Anton insåg att mannen inte hette Simmare i efternamn, det var en beskrivning. Inte helt förvånande. Growin såg ut att kunna ställa upp i vilken olympisk simgren som helst och spöa allt motstånd.

Plötsligt slog det honom.

– Dora, var är hon? När kommer hon tillbaka? Var har ni varit? Vad finns där nere? Varför kommer du tillbaka och inte hon?

– Lugn, sa Sonya. Jag ska förklara.