Välkommen till Syres sommarläsning! Vi är mycket glada att kunna bjuda på aktivisten och författaren Naomi Kleins nya bok I lågor. Hela boken kommer gå som en följetong måndagar, onsdagar och fredagar på tidningensyre.se eller i Syreappen.
De drivande skälen bakom massmigrationen är komplexa: krig, gängvåld, sexuellt våld, ökande fattigdom. Det som står klart är att klimatrubbningarna intensifierar alla dessa andra kriser, och ju varmare det blir, desto värre kommer det också att bli. Men planetens rikaste länder tycks vara fast beslutna att förvärra krisen på alla fronter snarare än att avhjälpa den.
De erbjuder inga betydande former av nytt bistånd för att fattigare nationer ska kunna skydda sig mot extrema väderhändelser. När det utfattiga och skuldsatta Moçambique mörbultades av cyklonen Idai erbjöd den Internationella valutafonden (IMF) landet ett lån (inte ett bidrag) på 118 miljoner dollar, som på något sätt skulle betalas tillbaka – ett drag som The Jubilee Debt Campaign beskrev som »ett grovt brott av det internationella samfundet«.
Än värre kungjorde Trump i mars 2019 att han tänkte skära ned det nuvarande biståndet till Guatemala, Honduras och El Salvador med sjuhundra miljoner dollar, varav en stor del redan var öronmärkt för åtgärdsprogram avsedda att hjälpa odlare att hantera torkan. I ett lika tydligt uttryck för sina prioriteter omdirigerade The Department of Homeland Security (USA:s departement för inrikes säkerhet) i juni 2018, vid orkansäsongens början, tio miljoner dollar från Federal Emergency Management Agency (FEMA – den federala myndigheten för nödsituationer) – vars uppgift är att agera vid nationella naturkatastrofer – till förmån för Immigration and Customs Enforcement (Immigrations- och tullverket) för att bekosta internering av migranter.
Detta är tveklöst klimatbarbariets gryning. Och om ingen radikal förändring sker, inte bara politiskt utan av de underliggande värderingar som politiken styrs av, är det så den rika världen planerar att »anpassa sig« till ytterligare klimatrubbningar: genom att fullt ut släppa lös de giftiga ideologier som rangordnar det mänskliga livets värde för att rättfärdiga att stora delar av mänskligheten på ett monstruöst sätt räknas bort. Och det som börjar som brutalitet vid gränserna kommer med största säkerhet infektera samhället som helhet.
Idéerna om överhöghet är inte nya, och inte heller var de någonsin försvunna. För oss i anglosfären är de djupt införlivade med de juridiska grunderna för våra nationers blotta existens ( från den så kallade kristna upptäckardoktrinen till terra nullius – doktrinen om ingens land). Deras genomslagskraft har gått upp och ned genom våra respektive historier, beroende på vilka omoraliska beteenden som krävde ideologiskt berättigande. Och på samma sätt som dessa giftiga idéer fick ett uppsving när de behövdes för att rationellt rättfärdiga slaveri, markstöld och segregation får de nu återigen ett uppsving för att rättfärdiga klimatskepticismen och barbariet som utspelas vid våra gränser.
Vår tids snabbt eskalerande grymhet kan inte överdrivas, och det kan inte heller de långsiktiga skadeverkningarna på vårt kollektiva psyke om inte denna brutala inställning möter motstånd. Bortom spektaklet där vissa regeringar förnekar klimatförändringarna medan andra påstår sig göra något åt dem samtidigt som de befäster sina gränser, ställs vi inför en enda övergripande fråga: Vad för slags människor kommer vi att vara i den svåra och osäkra framtid som redan är här? Kommer vi att dela på det som återstår och försöka ta hand om varandra? Eller tänker vi i stället försöka hamstra det som återstår, ta hand om »våra egna«, och stänga alla andra ute?
I denna vår tid då såväl haven som fascismen stiger är det dessa obönhörliga val som ligger framför oss. Det finns alternativ till ett fullt utvecklat klimatbarbari, men det är ingen idé att låtsas som om de är enkla. Det kommer krävas betydligt mer än koldioxidskatt eller utsläppshandel. Det kommer krävas ett totalt krig mot förorening och fattigdom och rasism och kolonialism och förtvivlan, allt på en gång.
Om vi ska undvika en framtid präglad av att de mest sårbara och oskyldiga utses till syndabockar måste vi finna modet att gå i närkamp med de mäktiga aktörer som bär det tyngsta ansvaret för klimatkrisen. Det må te sig lika hopplöst som skräckinjagande att konfrontera fossilbränslesektorn: den har obegränsade resurser att lägga på politisk lobbyverksamhet i syfte att få igenom dra- koniska lagar riktade mot aktivister, de kan köpa pr och reklam som förorenar public service-kanalerna. Ändå är den här industrin mycket mer sårbar för olika slags påtryckningar än vad man föreställer sig vid en första anblick.
Under de senaste fem åren har en central strategi i klimaträttviserörelsen gått ut på att visa att dessa bolag är omoraliska aktörer vars vinster är illegitima, eftersom kärnan i deras företagsmodell ligger i att rubba den mänskliga civilisationens jämvikt. Denna strategi har lett till att hundratals institutioner har förbundit sig att avstå från fossila bränslereserver. Nyligen har Sunrise-rörelsen och andra koncentrerat sig på att få folkvalda politiker att lova att inte ta emot »fossilbränslepengar«, vilket gott och väl hälften av alla aspiranter till ledarskapet för det Demokratiska partiet raskt gick med på att underteckna.
Om det styrande partiet på principiella grunder vägrade att ta emot donationer från fossilbränsleföretag och avvisade fossilbränslelobbyister skulle industrins grepp om de politiska besluten dramatiskt försvagas. Och om media, under offentlig och juridisk påtryckning, upphörde med att tillåta reklam för fossilbränsleföretag på samma sätt som de tidigare slutade tillåta reklam för tobak, så skulle industrins orimligt stora inflytande undergrävas ännu mer.
Med mindre vilseledande information och en tydlig åtskillnad mellan oljan och staten skulle vägen till kraftfulla regleringar för att tygla denna skurkindustri tydligt stakas ut. Alla utvinningsföretag fungerar inom den icke förhandlingsbara ramen »växa eller dö«: med andra ord är de ständigt tvungna att försäkra investerarna om att det kommer att vara hög efterfrågan på deras produkter, inte bara i dag utan också långt in i framtiden. Det är därför värdet i ett fossilbränsleföretag ligger både i dess nuvarande produktion och i den olja och gas som det har »i reserv«fyndigheter som det har upptäckt och köpt för att utveckla flera decennier framåt i tiden.
Stephen Kretzmann, vd för det Washingtonbaserade företaget Oil Change International, menar att investerarna kommer att lämna skutan i samma stund som regeringarna slutar att ge tillstånd till ny prospektering och borrning med hänvisning till att vi snabbt måste ställa om till hundra procent förnybar energi. »Att på så vis definiera industrins ekonomiska och politiska gränser avslöjar dess mest ihållande myt: att vi alltid kommer att behöva den. I själva verket är det tvärtom. Av det kommande decenniets verkliga klimatledare kommer det att krävas modet att bokstavligen dra in industrins alla tillstånd (sociala, politiska, juridiska), omedelbart stoppa dess expansion och hantera en neddragning av produktionen över kommande decennier på ett sätt som är rättvist och rimligt gentemot anställda och närsamhällen.«
Det kan också komma att bli nödvändigt att ta över en del av dessa bolag för att försäkra sig om att den återstående vinsten går till mark- och vattensanering och arbetarpensioner, snarare än ned i investerarnas fickor. Vilket i sin tur innebär en avgörande kursomläggning från den marknadsfundamentalism som har präglat en så stor del av de senaste femtio åren.
Budskapet från skolstrejkerna är att en mängd unga människor är redo för den här typen av djupgående förändring. De är alltför medvetna om att den sjätte massutplåningen inte är den enda kris som de har ärvt. De växer också upp i marknadseuforins ruiner, där drömmarna om en evigt höjd levnadsstandard har ersatts av galopperande åtstramningar och ekonomisk ovisshet. Och teknoutopin som höll fram en friktionsfri framtid av obegränsad uppkoppling och gemenskap, har förvandlats till ett beroende av avundens algoritmer, storföretagens ständiga övervakning och ett internet präglat av starkt ökande kvinnofientlighet och vit makt-rörelser.
»När man väl har tagit del av informationen«, säger Greta Thunberg, »inser man att vi behöver en ny politik. Vi behöver en ny ekonomi, där allt utgår ifrån vår snabbt sjunkande och oerhört begränsade koldioxidbudget. Men det räcker inte. Vi behöver ett helt nytt sätt att tänka … Vi måste sluta tävla med varandra. Vi måste börja samarbeta och dela planetens återstående tillgångar rättvist.«
För vår värld står i lågor, och det borde inte komma som en överraskning. Den byggdes på falska löften, på framtider som viftades bort, människor som skulle offras: den var redan från början riggad för explosion. Det är för sent för att rädda alla våra prylar, men vi kan fortfarande rädda varandra och massor av andra arter också. Låt oss släcka elden och bygga något annat i stället. Något lite mindre utsmyckat, men där alla i behov av skydd och vård får plats.
Låt oss skapa en global Green New Deal – och den här gången, för alla.
Ordfront förlag 2020
