Här hittar du förra avsnittet och här kan du läsa från början

När Ante blev ensam i rummet tog han fram Timebandit 1 som låg under sängen. Försiktigt skruvade han loss det röda plasthöljet, slog på maskinen och undersökte den. De borde inte ha använt den efter att Mariannes kompis hade varit där och pillat. Hon kunde ha kommit åt … ja, titta, glapp i tidsinställningen. Rena turen att de hade kommit rätt.

Han kunde ha lagat den, men nu gjorde han inte det. Camilla skulle få den, om han var försiktig skulle de nog hamna rätt men den skulle bli allt mindre träffsäker, de skulle hamna mer och mer fel i tiden. De skulle inte kunna transferera så mycket som de hade tänkt heller, då skulle de behöva en kraftfullare Higgs-Schrödinger-generator. Dessutom skulle generatorn snart behöva bytas, och även om de hittade en sådan …

Om de inte testade maskinen på levande människor skulle ingen komma till skada. Antagligen skulle de göra tricket med kakan som materialiserades inför den fascinerade publiken efter fem minuter. Eller något. Sedan skulle de göra en slagning i geodatabasen efter vilken tidsålder som lämpade sig mest för den råvara de helst ville ha tag i. Sötvatten kanske. Eller silver eller … möjligheterna hade varit var oändliga om det inte hade varit för spärren som gjorde def omöjligt att komma längre bakåt i tiden än ungefär hit. Juni 1978.

Fanns det en risk att de kunde göra en kopia? Nej, troligen inte, Higgs-Schrödingern skulle få kopiatorn skulle krascha under inläsningen. Även om den hade tillgång till de grundämnen som behövdes. Det var klart att Camilla krävde att han skulle komma med, och hon kanske kunde ha övertalat honom. Om hon bara inte hade sagt det där om Oasen. Hon hade sagt att de skulle ge sig iväg nästa dag och komma direkt till mötet, ”så det inte blir fler komplikationer på vägen”. Sen hade hon gett honom tid, plats, koordinater. Ganska långt bort, de skulle få ta bilen.

Sen skulle Camilla och Stella vara borta. De andra skulle vara kvar, tills de bestämde sig för att bege sig till någon annan tid med Timebandit 2, som varken Camilla eller Stella kände till. Tills Ante bestämde sig för att åka hem till Juha och stanna där och leva lyckliga i alla sina dagar. Ja, det var väl den tiden han hade valt. Det kanske hade funnits andra tider som passade bättre för att ge samhällsutvecklingen en annan riktning, men han visste inte. Han var bra på partikelslöjd, inte på samhällen.

Han stängde av, stängde locket om maskinen och körde in den under tältsängen igen. I rummet bredvid hörde han Freddy och Nisse prata lågt. Inga ord, bara rösterna. Någon duschade, någon diskade. Genom fönstret kunde han se att det lyste i gäststugan och att Canberra satt i hammocken med en ficklampa och läste en bok. En tjock bok med sidor av papper, sådana som Juha brukade läsa. Han tog på sig en tröja och gick ut.

– Vad läser du? sa han.

Canberra slog ihop boken och lade den bredvid sig i hammocken, tog fram blocket och en penna ur fickan, skrev något och gav blocket till Ante.

– Vad gjorde ni där uppe?

– Talade om för Camilla att vi inte kommer med tillbaka till vår tid.

– Och hon sa?

– Hon hade räknat med att Ida skulle dra, men hon vill ha med mig. Jag försökte övertala henne att ta Timebandit 1 istället.

Canberra rynkade ögonbrynen och krafsade ner några utropstecken och frågetecken.

– Tidsinställningen glappar och generatorn håller inte länge till. Jag har lite problem med audiosensorn också. De kommer inte att kunna ställa till så mycket med den. Och de vet inte att vi har T2, sa Ante.

– Vad sa hon om det då? Hon kan inte tvinga dig.

– Nej, men om vårt samarbete fungerar bra ska Harmonibrigaderna lämna Oasen i fred.

– Du menar: om du inte gör som de säger kommer det att bli värre?

– Ja. Egentligen vet jag inte varför jag inte bara skickar dem till nån random tid. För att jag egentligen tycker om Camilla. Det där hotet kom inte från henne, det kom från dem.

Det spelade ingen roll vilket. Det var som om Himmelska friden var ett mentalt akvarium, alla försök att simma ut slutade vid en glasvägg där man såg sin egen spegelbild. Vilket lät alldeles för likt något som roboten kunde ha sagt om han hade slut på Konfutse-citat.

– Har du sett? sa Canberra och pekade på något som stod på bordet.

Det såg ut som ett huvud, det var väl Peters, men håret var långt och svart och ansiktet kunde ha varit Antes. Om det hade suttit fast på Antes kropp. Om Ante hade rakat av skägget och bara hade lite stubb. Canberra tog fram sitt block och började skriva.

– Marianne har målat. Den ser ut precis som du. Jag fick en idé.

Ante höll precis på att få samma idé. Ungefär. Den kanske inte var bra, men den var kul – den kunde vara bra, men det kanske han aldrig skulle få veta. Peter skulle helt enkelt få vara Ante på resan tillbaka till 2300-talet. Det skulle behövas lite jobb, Peter skulle framför allt behöva en ny röst, men de hade natten på sig.