Intresset för den subjektiva berättelsen har med sociala mediers boom i början på 2010-talet blivit helt enormt stort. Den egna berättelsen är inte särskilt speciell längre, den är helt central i stort och smått, i allt från självbiografier, autofiktion, sommarprat, bloggar och framför allt i sociala medier. Och vi kan väl säga att vi äntligen har landat i den subjektiva berättelsens kulmen. Vi har fått livsstilsinfluencers.

Och livsstilsinfluencern har börjat skriva barnböcker om sina resor till Sydafrika som utspelar sig utan möten med ens en enda svart person. Det finns inga rätt där, som Shora Esmailian så riktigt hävdar när hon berättar om boken Arnold reser till Sydafrika i Sydsvenskan, men jag vill gärna fundera lite kring vad det är som händer när en influencer-kändis börjar ge sig på saker som hon inte kan något om. I detta fallet rör det sig om tidningen Elles Årets influencer-vinnare 2018, Margaux Dietz, som skrivit nämnda barnbok.

Ursprungligen beskriver ordet influencer de individer med social makt som vi genom tiderna lyssnat på och som på så sätt kunnat använda sin plattform för att påverka politik och samhälle. Men i modern tid beskrivs influencer istället som ett nytt och hett yrke. Expressens Leva & bo beskrev det ungefär såhär 2017, när allt var nytt och fräscht: ”För att kunna vara en framgångsrik influencer måste du blogga eller vara stor och känd på sociala medier på annat sätt. En duktig influencer ska skapa ett förtroende hos en stor publik, och de ska inspirera och motivera sina följare genom att skriva och berätta om saker som den gör.”

För de allra största rör det sig om “saker” som handlar om dem själva och deras egna liv. De är just livsstilsinfluencers. På sociala nätverk och i bloggportaler för livsstilsmagasin, på Youtube och Instagram följer vi deras vardagsliv där de fabricerar en intim sfär där vi som publik på nära håll får följa hur de rör sig genom dagar fyllda av möten, fester, familjeliv, resor och allehanda reklam för urtrevliga varor som de verkligen rekommenderar. Man ska som publik känna att man har fått komma riktigt nära inpå.

Som publik knyts vi tätt till vår idol, och vet allt om hennes tankar och vad hon har för sig. Och jag säger ”hon” eftersom de allra mest kända är kvinnor och många av dem, som Margaux Dietz, bygger sitt kändisskap på just den här intimiteten men också på en reproducerad bild av vad som kan kallas för en alldeles särskilt vit kvinnlighet. Som en god influencer skapar hon engagemang kring sig själv och med sitt eget jag och sin egen familj som produkt. Och i den nutida feminiserade nätkulturen som influencers verkar i så är exponeringen av det här jaget inte bara en förväntad aktivitet, utan också det som värderas allra högst.

Så när Margaux Dietz beter sig som en influencer och utökar sin influencer-repertoar genom att besluta sig för att skriva en barnbok, så blir det enligt henne själv en mycket intim sort som naturligtvis bara handlar om hennes egen allra närmaste sfär, eftersom det är det som hennes arbete som influencer går ut på.

I en ursäkt i ett mejl till Expressen som Sydsvenskan berättar om skriver hon om varför hon inte har inkluderat några svarta personer in sin berättelse: Det är endast ”mina närmaste familjemedlemmar som är med i boken och inga externa personer vare sig på sidorna i Sverige eller i Sydafrika.” Det är bra influencing på hög nivå, eftersom vi håller oss till produkten, som är det egna, vita, positivt mysiga feminina jaget som vi jobbat så hårt för att kommodifiera. Och den subjektiva berättelsen har blivit så populär att vi glömmer att det finns en annan, större värld där ute. En värld som behöver representeras på ett bredare sätt.

”Det är väl inte så skadligt” tänker kanske de flesta. Men jo tack, skadan är gjord på flera plan. Som en person med makt, en influencer i ordets allra mest ursprungliga bemärkelse, har Dietz möjlighet att få stor spridning av en barnbok som inte är mycket mer än en förlängning av ett omodernt och inåtvänt influencerskap som skär sig något oerhört mot svensk barnboksutgivning. De senaste tio åren har vi kunnat se mycket positivt hända där när det gäller både representation och inkludering, vilket influencerförfattaren inte verkar har någon vidare koll på.

Barnboksutgivningen får alltså med denna utgivning ännu ett meningslöst och icke-representerande exemplar till årets statistik. Och barnen som läser, vilket vi kan tro är ganska många med tanke på Dietzs följarskara, får bekräftat hennes högst personliga bild av att Sydafrika är ett land där vi åker på safari i reservat, och där inga människor vare sig arbetar eller lever. Åtminstone inga svarta eftersom de inte ingår i just den här influencer-produkten.

I en livsstils-influencervärld belönas det att titta inåt. I en barnboksvärld får det inte göra det. Dietz får gärna skriva barnböcker, men då måste hon erkänna den påverkan hon har och lyfta blicken från sin egen vita navel. Och förlagen behöver, precis som Dietzs förlag, ta till sig kritiken och se över vad det egentligen är de ger ut – inte bara vem.