DEBATT Utbredd barnslighet, utebliven ansvarsförmåga, självfixering och maktposition är negativa faktorer som dagens ledarskap står för. Vad kommer det sig att de ledarna väljs gång på gång? Var är alla normalt fungerande personer som vågar ta ansvar, är det här en könsfråga möjligen? Vari ligger problematiken? Uppväxten, miljön, fostran?
Ledare, beslutstagare, lärare, chefer på olika nivåer visar prov på allvarliga brister och vi har sett presidenter som Trump, Bolsonaro, Piñera verkligen göra skäl för orden seriefigur, potentiell psykopat, galning, idiot, världsförstörare. Det finns ingen mänsklig och sund karaktär som hjälper mänskligheten direkt utan bara ett sken av maktlystnad som lyser upp världen med dessa maktkåta män. Vilka ska vi ha förtroende för?
Dessa farliga personer sprider sitt budskap och det går ner i alla led, kulturer och system. Vi sitter fast i neoliberalismens klor och utsugningens metoder påverkar fler och fler.
Vi som vuxit upp på 60- och 70-talet fick lära oss att ta ansvar, ta till olika sunda knep för att klara av livet och de svårigheterna vi stod inför. Livet lärde oss att agera. I dag ser jag föräldrar, chefer, coacher och andra i ledarställning fullständigt balla ur och en del fortsätter vara tonåringar långt upp i åren, ser om sitt eget hus och tänker inte alls på andra.
De känns som vuxna som inte riktigt växt klart, inte jobbat med sig själva, inte rannsakat sig, inte ställt krav på andra, inte velat utvecklas och försäkra sig om goda relationer. De finns därute i olika aktiviteter och sammanhang. Jag har mött dem i dialog eller lyssnat på deras svador och nonsenssnack. Omogna, infantila individer som haft både brukare, elever, deltagare att ansvara för. Osäkra, tunna profiler som flyttar runt i sin ledarbefattning.
När ska denna infantilisering upphöra? Hur länge ska vi hålla på och säga ja och amen till företrädarna för politisk makt, företag och organisationer som skjuter rörelser i sank och utsätter personal och individer för kränkande beslut och värdelösa insikter? De har en dålig framförhållning och lyfter upp sig själva som ledare, representerar ett ledarskap som fallerar både när det gäller hållbart tänkande och planering av ett sammansatt och jämlikt samhälle.
Vi behöver helt andra människor som ser ledarskapet som en konst, en ynnest att få jobba i team, utveckla och se alla i kollektivet, något som hela samhället drar nytta av. Ledare vill man ha förtroende för och ha som förebild, någon som ser dig och visar vägen i samråd med dig. Girighet, prestige och fördomsfullt pladder hör inte hemma på den positionen.
Ni viftar bort det väsentliga, djupet, sinnena där all utveckling har sitt ursprung. Var är viljan att lära av det levda och vara nyfiken på det som komma skall? Vart har våra starka stöttepelare, kunskap och övrig allmänbildning tagit vägen?
Alla gör som de andra, tar emot, det ser fint ut, fasaden hålls uppe. Målet och strävan saknas. Ni är kompisar med barnen, ni förhäver er och spenderar, konsumerar och klimatkompenserar för att få en identitet. Hipsters, stekare eller förortsföräldrar, höginkomsttagare eller ensamma, skuldsatta mammor fokuserar hellre på yta och glamour, pojkvänner och Tinder än hittar lugnet tillsammans med de förvirrade barnen, de som får en mobil, en padda eller dator som substitut för all kvalitetstid som rinner ut i vår välfärds minimalistiska miljö.
Vi befinner oss i en verklighet där curlade, bortskämda tonåringar ger sig ut på darrande ben i livet och åker på all-inclusive-resor utan att veta vad stället dit de kommer heter. Vi matas med dokusåpor och tävlingar där prestation och resultat är det enda som gäller för att hålla oss på mattan, köpa hela skiten som bjuds, bara svälja, inte reflektera eller ifrågasätta.
Nu är det dags att visa våra barn och ungdomar på alternativ, att sunda och grundläggande tankar leder till fria, kloka individer som senare kan ta bra beslut i och över sina liv och också kunna ge andra trygghet.
Det är coronatider och vi behöver anpassa oss till att faktiskt tänka på andra och ta hänsyn till omgivningen. Detta kanske blir en ny upptäckt och lärdom för oss. Vi måste vara kreativa och använda det som står till buds. Kanske förlorar vi både ställning och position och kan inte resa utomlands, inte ha möten och bara träffas online. Det svider nog för de flesta, men vetskapen om att vi måste göra förändringar och bidraga för att även andra ska ha det bra gör oss mer förberedda på krisens efterskalv. Vi kommer att klara övergången och förstå bättre vad fru Corona lärt oss. Stanna hemma, tvätta händerna noga, träffa en person i taget. Om du kan jobba hemifrån är det ju väldigt bra, men vi som inte kan det ska möta verkligheten och vara medvetna om de risker vi utsätter oss själva och andra för.
I panikens tid löser vi inga problem. Lugnare tempo, mer tid för familj och vänner och då hamnar kanske eftertanken i dokument, i chattar, mejl och i arbetsrelaterade frågor. Då har vi lärt oss något att gå vidare med till nästa generation. Då får vi ett sundare och öppnare perspektiv på oss själva som människor och börjar intressera oss för att ta ansvar på riktigt.
